Min värld borde ha vart svart, men den var allt för ljus. Ett starkt ljus dessutom. Kanske solen? Ingen aning! Och vore jag död nu så borde jag inte känna något, döden ska inte göra ont, men den gjorde den. Ont som in i helvete!
Det känns som att det var det starka ljuset som orsakade hemska plågprna i min kropp. Har man en gång vart med om att bli knivskuren eller skjuten med en pistol kanske dessa skulle förståt sig på smärtan. Jag kunde inte det. Min bröstkorg åkte upp och ner av ansträngning. Min andning var häftigare än någonsin och att försöka andas normalt, var tekninskt omöjligt.
Jag kunde inte tänka klart för all denna smärta som kom från bröstkorgen gjorde så ont att jag kände mig väldigt yr och spyfärdig. Men inget kom upp. Röster hörde jag också. Jag kanske hallucinerade?

Någon rörde vid mitt ansikte väldigt ömt och varsamt. Jag kunde ingenting se, ljuset reflekterades mot Dem som pysslade med mig, dem vart lika vit som ljuset. Jag kanske vart omhändertagen av änglar?
Nej, änglar skulle nog vara med varsamare med mig, dessa försökte vara varsam men deras sätt att hantera mig fick ljudet av min röst att skrika ut om den hemska smärtan jag kände bara de rörde vid mig. Allt vart bara värre.
Smärtan började tillta lite och något lugnt kom in över mig. Min blick klarnade lite och jag kunde se väldigt svaga konturer som rörde vid mig. Ett ansikte, väldigt suddigt och omöjligt att känna igen, men som viskade mitt namn lågt.
"Lina?" Jag ville svara, men jag kunde inte då något höll mig tillbaka, som om min röst svek mig. Jag kände inte längre smärtan för den långsamt domnade bort. Någon hade botat min smärta, för min värld började bli svart. Den fina ängel som viskat mitt namn övergick från att bara vara en grå suddig kontur vart nu nästan helt svart. Jag kunde skymta ett ansikte som inte var igenkänligt. Innan min värld tunnades ut kunde jag höra en mörk röst säga: "Nu måste Lina sköta resten själv..." allt vart svar.

De gråa dimmorna jagade mig och slöt sig sakta runt mig som i en ring. Dem ville ha mig fast, som om jag gjort någon riktigt arg, någon som ville mig ont. Dimman gillade inte att jag undslapp fällan som den hade gillrat för bara mig. Jag sprang eller försökte springa men något tog emot. Som om luften gick ur mig helt och den svidande smärtan var tillbaka igen. Jag kunde inte öppna ögonen för att ta mig ur min skräckdröm. Jag trodde jag var död då den nästan helt slutit sig om mig men död var jag inte, eller?
Har jag hamnat i helvete kanske? Där borde all denna smärta komma ifrån, allt de onda var åter tillbaka, men inget ljus kunde jag se. Vad det är än som händer med mig, ville jag bara vakna upp och inte se detta mer, jag ville se hur livet efter döden kunde se ut. Jag vill se min familj fortsätta vidare utan mig. Jag skulle ha det mycket bättre än vad jag har nu. Att finnas i helvete för något ont jag inte gjort kändes helt fel. Jag sprang allt vad jag kunde, men benen fortsatte att stå helt stilla under mig. Eller dem ben jag trodde jag hade fanns inte där. Dem fanns långt ner under den gråa tjocka dimman som nu hade slutit sig helt om mig och den gjorde att jag fick uppleva en skräckupplevelse jag aldrig vart med om. Tills ett ljus från ovan, sopade bort den grå dimman och lyfte mig upp mot de ljusa skenet.

Någon smekte sakta mina panna, någon med väldigt mjuka händer. Det fick mig att försöka le för jag kände bara till en ända person som kunde vara så varsam. Jag försökte öppna ögonen men dem valde att strängt hålla sig stängda. Det var ingen mening med att försöka bända upp dem med vilja, jag skulle nog bara tröttna ut mig själv. Konstigt nog vart jag väldigt trött men glad på samma gång. Jag visste att nu skulle det ske, ögonblicket jag väntat på och hoppades på att få slipa lida mer i denna värld. Handen som fortsatte strycka min panna och sen min kind, gav mig äntligen viljan att öppna mina ögon. Först så var konturen svart, men övergick ganska så snart till gråtonig kontur innan den sakta vart någonting att titta på.

Att se hans ansikte igen kändes skönt, men tragiskt att han av alla skulle vara det sista jag såg. Han stod halft uppe i sjuksängen med halvdränkta ögon som var röda av tårar. Men trots det log Kaspers ansikte mot mig.
"Hej" log han. Jag vet inte om jag log, men jag slöt ögonen och kände hur mungiporna sakta vandrade upp en bit.
"Hej" harklade jag ur mig. Kändes som om jag glömt bort hur man pratar. Kasper sa inge mer utan hans öma smekningar fortsatte.
"Jag vill inte fråga hur du mår för doktorn var här och gav dig lite mer morfin så du inte skulle behöva känna smärtan nåot mer" han harklade till sig innan hans röst snörde ihop sig. Hans smekningar mot min kind slutade och nu låg han nästan över mig och grät. Jag förstod inte att jag kunde vara så saknad. Efter allt jag har vart med om och gått igenom, är han den som alltid velat vara hos mig?
I min ensamhet har jag bara tänkt på mig själv och har inte alls tänkt på alla de fina människorna som finns runt mig som stöttat mig. Nu låg jag här i sjukhussängen med Kasper, min kära storebror, över mig och ingenting kunde han eller jag göra, inte ens hundra sköterskor eller doktorer kunde hjälpa mig längre. Jag var nu på gränsen mellan två riken. En för de levande och en för de avlidna. Jag låg nu till gränsen för det döda, ingen kunde rädda mig längre för min tid var nu kommen.

17 år hade jag levt mitt liv osh nu skulle den sluta så här tvärt. Min bror är den som stöttat mig och jag har lovat att lägga in ett gott ord för honom då jag skulle inta den nya platsen jag skulle till. Kanske låter dom honom komma lindrigt undan, snabbt och enkelt ska det vara.
"Ingen fara!" Sa jag lågt till honom och strök hans blonda hår med min hand. Trots att det var ansträngande att lyfta den ville jag ge honom känslan av att jag har rört honom. Kasper kollade upp från täcket. Hans ögon var svullna av tårar. Jag log. "Jag kommer bli väl omhändertagen på den andra sidan. Jag är inte rädd så spill inga tårar för mig" fortsatte jag vidare i en lugn melodisk röst, trots att den lät svag för mina egna öron.

Min kära bror nickade. Jag slöt ögonen en gång till innan jag öppnade dem. Mitt ansikte log, smärtan var tillbaka igen men denna gången försvann den allt för snabbt och det sista jag såg innan min värld smältes samman, var min storebror Kaspers leende ögon. Cancern vann denna gången.

Det kommer inte finnas någon rolig början över huvudtaget med att skriva något som "Hej hej!" När detta inte är så kul att skriva om.

Fick veta nu idag runt halv sex tiden att farmor har åkt på cancer. En elakartad en med så den är väldigt dödlig. Hon har mått illa ett tag nu och vi fått reda på att det är Astma bland annat. Mamma och jag trodde det var kol då hon flera ggr från förra veckan fick åka in för att tömma den ena lungan på vatten.
Nu idag eller i helgen så gjorde de cellblodprover och det kom fram till att något inte stod rätt till med cellerna och det visade sig att hon hade en elakartad cancer.

Vart? Det visste det inte men de skulle ta reda på det så snabbt som möjligt. För mig tog det flera timmar innan jag äntligen förstod att farmor min hade cancer och hur står är den % på att hon kommer kanske gå med på cellgifter eller att låta sig inte alls strålas av sådant?

Jag mår så jävla illa och gråter ibland ensam då jag tänker på det. Fan hon är bara 72 år och har så mnga år kvar att leva. Jag vill tänka possitivt men allt jag ser är bara det negativa att hon kanske inte kommer finnas innan sommaren och hennes så underbara hus och trädgård kommer stå tom. Alla glada minnen kommer finnas men hon kommer inte synas som en stark personlighet i dem längre. Hon kommer synas svagt då hennes liv har passerat gränsen.

Jag hatar tänka så, men försöker tänka framåt.
Det blir att besöka henne på Onsdag och skulle det vara så att besöks tiden slutar tidigt (kanske långt innan jag slutat) tar jag möjligtvis ledig, eller jobbar en del timmar för att sen ta ledigt för att få träffa henne.

Jag känner på mig att jag kommer inte klara av att se henne ligga där, svag! Jag hoppas HOPPAS att hon kommer övervinna cancern. Jag vill se henne finnas hos mig i flera år till framåt!

Lämna mig inte än farmor! <3

Ögonen tårades då de orden slapp ut ur din mun. Munnen hans var hårt stängd efter att dem bara sluppit ut och nu stod du där som ett fån och verkade inte ha så mycket mer att säga.
"Varför? Är det något fel jag har gjort?" Han skakade energiskt på huvudet så de bruna håret skakades om.

"Nej, jag vet inte vad det är men det känns inte rätt med dig. Jag är nog inte redo för detta ännu." Landskapet omkring oss passades sig inte in där vi stod. En grusgång genom en lite området med lägenheten runt omkring oss. En parkering fanns bakom honom där hans röda nissan stod. En ynka liten björk med våra initaler och inringat i ett hjärta. Den första platsen vi alltid träffades på för att sen sitta i gräset, hålla om varandra, se in i varandras ögon och bara vara tysta. Bara våran andningar kunde vi höra.
Nu stod han här framför mig och sa att det var över. Vi skulle inte vara vi mer. Vi skulle gå åt varsina vägar och nog aldrig ses mer. Jag hade inte erfarenhet nog av att fortsätta vara vän med mina ex. Jag var den som försökte vara vän, det är dem som alltid inte försöker fast det är dem som talar om hur gärna de vill fortätta vara vän med mig.
"Jag förstår fortfarande inte. Jag måste ha gjort något som fått dig att ändra åsikt bara så där" jag knäppte med mitt finger på slutet av min mening. Min älskling, eller så kallade, stod med händerna i de svarta stuprörs jeansbyxorna och gungade fram och tillbaka. Han fina bruna vårjacka satt perfekt till hans kropp och passade utmärkt till hans bruna här och ljusbruna ögon.

"Det är inget som du skall förstå heller. Det är över, bara för dig att inse det." Svarade han tillbaka med en lugn röst. Min därimot började snart hyperventilera.
Han är min drömmars kille och den ända som jag verkligen kunnat lita på till 100%. Också gör han så här mot mig. Jag svalde gråten som trängde upp genom strupen på mig.
"Jag tycker det är något jag har en åsikt om och du måste svara mig vad som är felet!" Kom jag med, försökte få rösten att låta så normalt som möjligt. Han kollade på mig med de ljusbruna ögonen. De sa inget, men jag kunde tydligt se sorgen i hans ögon. Han har vart med om något som han inte vill berätta för mig.
Händerna i hans jeansfickor hamnade nu i jackfickorna. Han skakade på huvudet igen.
"Det är inget att tala om, bara acceptera!" också började han gå till sin röda bil som stod och väntade på parkeringen.

"Du kan inte bara gå ifrån mig. Skall jag famla helt blind utan att få veta svar?" Roapde jag efter honom. Min älskling stannade. Han vände sig inte om mot mig men jag förstod att han suckade då axlarna åkte upp och sen ner. Nu vände han sig om.
"Maria, Av den annlendingen jag bryter upp med dig är för att jag inte känner något för dig, jag trodde du var den rätta men så är inte fallet nu. Jag har lärt känna dig lite och har insett att du inte är något för mig. Vacker, men för ung för min del"
Min ilska blåste upp sig som en nuväckt vulkan.
"Din idiot! Åldern skall aldrig behöva ha en betydelse i ett förhållande fattar du väl! Tror du jag bryr mig om att du är 10 år äldre än mig? Jag har alltid älskar dig för den du är, inte för att du är vältränad, mycket äldre än mig och har ett bländande ansikte som slår ner flickor till marken av hjärtanslust" kom mitt svar fränt mot honom. Axel höjde ett ögonbryn mot min ilska, som om han sett den för första gången.

Vinden blåste sig mellan oss och drog med sig gamla löv som legat i ide under snön. Allt hände som i en slowmotion. Eller som om scenen skulle vara tagen från en gammal cowboy film där de står med händerna i höjd för visa den snabbaste reflexen och döda sin motståndare. Detta var den cowboy filmen nu. Axel hade inge mer att säga. Han ställde sig sidless nu och tittade mot björken där alla våra minnen fanns. Jag kunde inte läsa vad hans ögon sa. De var svåra att läsa från det avståndet vi stod ifrån varandra.
"Jag håller med dig" kom det till slut från honom. Hans vackra röst avbröt tystnaden. "Åldern skall aldrig behöva vara ett hinder i ett förhållande. Kärleken skall alltid ha förträdde för sådant. Men jag kan inte se kärleken längre. Det går inte!" Han höjde upp axlarna och släpte ner dem igen. Han var nära gråten.
Nu kände jag att jag ville omfamna honom med min kärlek. Be om hans ursäkt, säga min ursäkt.
"Jag är inte den du tror att jag är. Jag är inte värt detta livet längre." Viskade han lågt. Jag hörde honom knappt men jag kunde tänka mig orden som mumlades från hans vackra läppar.

"Du får inte säga så!" Skrek jag högt. Jag brydde mig inte om att se hur andra människor i deras vandring runt kvarteret tittade nyfiket på oss. Detta var allvarligt än att bry sig om hur dem alla gick vida omkring runt oss och funderade på om jag skulle ge honom en kraftig smäll över käften. "Du får mig att tro du skall ta ditt liv. Ett liv för en annans utan orsak! Jag vill veta vad som tynger dig och hjälpa dig. Skulle någon annan förstå mer om vad som tynger dig mer än jag? Jag som alltid har funnits där för dig!" Axel vände sina tårögda ögon mot mig. Han hade inga flera ord att ytra sig med. Utan nu vände han sig om, utan att stanna trots att jag skrek efter honom, fortsatte han vidare till bilen, startade den och lämnade parkeringen med endast märken på bilparkeringen efter hans bildäck.

Jag stod ensam kvar vid våran björk med tårar rinnandes ner för kinderna och förstod inte alls varför han, efter 6 års kärlek, valde att säga att nu var det över, bara så där. Helt utan förklaring och helt utan någon mening. Det ända som fanns kvar som ett minne som skulle sen alltid finnas där för hundratals år, var en liten björk, som skulle stå i mitten av allt av de onändliga som hände just runt den. Ensam åt världen utan att behöva känna kärleken. Helt ensam i världen.

Hej Hej!

Minns ni den där Oneshot novellen: "Sorgen har sina gränser" som jag skrev för ett tag sen. Och att jag nämnde att det är en reality serie som hänt på riktigt. Så nu när hon, denna personen som tröstar, har fått läs min del av det jag skrev av novellen så fick jag nu idag ett svar tillbaka om hur hon tänkte och såg det hela.
Här kommer hennes version:

Detta är till dig Emma min variation av det som hände.. men det är inte så bra skrivet.

Jag gick i korridoren mellan klassrummen, förbi ett rum med datorer som alla nästan var upptagna av elever. Ja tittade in i dörröppningen för att se om en speciell person var där men ja såg inte hon. Så jag frågade en annan som satt vid den datorn som hon brukade sitta vid, om hon hade sett henne. Men den ja frågade sa att hon hade gått för ett tag sen men har inte kommit tillbaka.

Hon hade loggat ut från datorn å allt så troligen så skulle hon inte komma tillbaka på ett tag. Jag gick till ett klassrum där hon oftast brukar vara om hon inte sitter vid datorn. Ja tittade in genom fönstret på dörren men hon var inte där. Jag gick tillbaka hela korridoren å tittade in i alla klassrum men hon fanns ingenstans. Då trodde ja att hon hade gått upp till en lite kiosk å handla godis. Så jag frågade runt om någon hade sett henne gått upp dit men ingen hade de. Jag började bli väldigt orolig.

Jag kände en väldigt konstig känsla när jag sprang runt och letade henne. Tillslut så var de någon som sa att dom hade henne gått in på en toalett i andra änden av korridoren. Jag sprang så fort jag kunde genom hela koridoren fram till toaletten där hon var.

Det var tre stycken toaletter brevid varann och det var bara en som var låst, troligen var hon där. Jag knackade på dörren, inget svar. Jag la örat mot dörren å knackade igen och frågade om hon var där inne. Jag hörde ett snyfftande ljud, jag fick en klump i halsen jag visste inte vad jag skulle göra. Det ända ja visste var att ja ska inte lämna henne där inne själv, ja gör vad som helst för att kunna komma in dit om ja nu skulle förstöra låset.

De får ja ta då bara ja kommer in. Ja knackade igen. Hörde hur låste klickade till och det vart grönt, jag gick in och där satt hon på golvet men ansiktet lutat mot knäna och håret hängndes så det inte fanns en ända liten glipa för att se hur ansiktet såg ut.

Men ja visste att hon grät. Jag satte mig ner på toaletten och låste dörren så ingen mer kunnde komma in. Jag kröp ner på golvet framför henne, la armarna om henne och hon kramade om mig jag lät henne gråta ut medans jag vskade i hennes öra att jag finns där för henne till 110% om inte mer, att hon alltid kan lite på mig ja stöttar henne i allt. Jag kände hur det ledsamma lyftes från henne och över till mig som sedan flöt upp mot taket.

Tjingaling <3

[Den här novellen är baserad på en verklig händelse men är också ingenting som har med nutiden att göra om vad som hänt innan. Därför den som läser detta skall inte ta illa upp om man vet vilka det handlar om. Jag tänker inte lika mycket på händelsen längre och därför, bara för brist på annat, återupplivar jag den, med en kort novell]


Flickan mitt emot mig tittade på mig rödsprängda ögon av tårar som runnit sen dagen innan. Trots att ögonen hade haft en paus satte dem igång igen bara jag in på skolan. Flickan i spegeln såg inte längre ut att vara den där glada spralliga personen som hon brukade vara. Nu stod hon där mitt emot mig och såg mig i ögonen med en sådan ilska att jag funderade på om hon eller jag skulle slå sönder spegeln på den lilla toaletten.
Toaletten var inte stor. Kanske 2 meter lång och 50 cm bred. Ingen stor alltså. Trots det stod jag här inne och vägrade komma ut. Sårad hade jag blivit av den person som skulle kalla sig min bästa kompis. Det har snart gått tre månader sen det hände och snart skulle i alla fall skolkarriären vara slut. För bara några månader sen hände det ofattbara som jag inte trodde skulle ske. Inte mellan min bästis och honom.

Dem båda förstörde mitt liv. Jag hade lagt de gamla minnet bakom mig från högstadiet och nu var de öppna såren nya igen. Jag mådde illa av bara tanken att behöva stå här och ha ont igen. Heller brydde dem sig inte för dem har aldrig känt denna plåga som jag hade nu.
På min högra sida låg min mobiltelefon på toalettlocket och vibrerade högt. De sökte nu efter mig. Eller i alla fall en av mina vänner sökte mig. Hon är väl den ända som bryr sig om mig och vill se mig glad.
Glad? Hur kan man vara glad i en sådan har situation? Jag skulle aldrig må så bra igen så som jag var förut. Mitt hjärta har slitits mitt itu åter igen och det gör bara ont att tänka på alltesammans.

Jag hatar orden du gav mig innan skoldagen skulle börja. Hur vi båda kommit överens om flera saker som vi tillsammans skulle göra, som bara vart något bortglömt. Du valde att göra det som var helt tvärt emot vad det var vi båda kom överens om.
Mobilen slutade vibrera mot toalettlocket. Nu ringde det inte mer. Jag ställde mig med ryggen mot väggen bredvid handfatet och gled sakta ner tills jag nu satt på golvet med benen halv uppdragna mot mig. Mina armar placerade jag på golvet. Ärren på armarna från en tiden för länge sedan fanns fortfarande kvar, dock väldigt bleka.
Hade jag bara haft någonting vasst nu hade jag skart upp dem ordentligt denna gången så jag kunde känna hur det kändes att vara fri för ett tag. Men något sådant fanns inte. Det skulle bara vara onödigt att slå sönder spegeln för att få rispa upp de gamla såren igen.

Mina ögon tittade upp i taket. Taket var helt vitt, nästan som resten av toaletten. Bara golvet som vek undan från det vita. Någon ful platsmatta som de har lagt till i en ful mörkblåfärg. Runt vägarna var det en ljusblå nyans i kaklet. Jag slöt ögonen för ett ögonblick. Under det ögon blicket så kunde jag se mig själv hänga mig i taket, se hur jag slapp se deras ansikten. Var de arga? Förtvivlade? Eller lättade för de slapp se mig?
Jag öppnade ögonen igen. Röster gick eller sprang förbi utanför och de ropade mitt namn eller frågade andra om de sett mig. Jag slöt ögonen igen och denna gången kom en annan mörkare bild förbi. Hur jag slår sönder spegeln, ljudet av något som krachas hörs av alla som pacerar förbi utanför toaletterna. Och de undrar vad som händer. Bara jag som vet det. Blodet från mig, liggandes på de falska blåa golvet översvämmas av en röd klibbig sörja som söker sig sig till under dörren och rinner sen in under den. Det skulle vara försent för dem att rädda mig då. Mitt liv skulle segla över deras huvuden och sen försvinna in i glömskan.

Långsamt öppnade jag ögonen igen och kunde se att allt var som vanligt igen. Mitt önsketänkande kändes grym. Som om jag bara tänkte på mig själv och att det är synd om mig.
Någon knackade på dörren. Jag lade ingen notis av den för jag kände att jag inte orkade bry mig. Varför skulle jag? Ingen bryr väl sig om jag blir sårad! Jag är ju en sådan. En leksak som är rolig den första tiden innan jag sen lägs på hyllan för jag är inte så lika rolig att vara med längre.
En Rakhyvel skulle jag vilja ha nu, det skulle sitta fint för det kliar i mina fingertoppar att få förstöra mig själv.
Knackningen kom åter igen, något hårdare. Jag brydde mig inte, orkade inte ens. Jag ville vara ensam så. Långsamt droppade en tår ner från mitt öga och träffade min redan så blöta tröja av andra tårar som runnit.

"Emma? Är du där?" Jag har många kompisar, en som jag umgås mycket med nu, är en som jag kan vara ärlig mot. Gud vad jag älskar henne. Skulle jag kunna gör det jag tänkt på innan? Låta mig själv dö framför hennes ögon för att inga fler skall få såra mig?
Kanske jag som sårar dem.
"Snälla Emma, om du är där inne så kan du svara mig. Jag är orolig för dig!" Kom det från henne. Hon knackade lågt igen. Ja, jag är här, lämna mig ifred, jag planerar min död, svarade min hjärna. Min röst reagerade inte.
Tårarna vällde fram genom mina ögon. Nu visste jag heller inte varför dem grät. Jag visste ingenting nu längre. Jag kunde inte tänka klart längre.

Min hand gick långsamt upp till dörrhandaget och vidare till låset. Ett litet klick och dörren var olåst.Långsamt gick dörrhantaget ner och min komis tittade in. Hennes bruna ögon bakom glasögonen tittade ner på mig där jag satt. Hon är så fin. jag gillade hennes mörkbruna hår som gjorde att hon vart en del av henne själv. Hon kom in och låste dörren igen för att vara med mig. Jag tittade inte upp. Jag ville inte att hon skulle se hur sorgen prägglade mig så hårt. Hon satt nu på toaletten och försökte få ögonkontakt med mig.
"Jag vet att det är jobbigt för dig Emma, men jag lovar dig, och många flera av oss alla andra, kommer att stötta dig till 100 %. Vi tycker verkligen synd om dig och vill att du skall klara av de sista månaderna innan skolan är slut." Hennes röst var så lugnande att nu brast jag ut.

Tårarna, sorgen, värken i bröstkorgen, allt inom mig brast. Hon skyndade sig ner på knä och höll om mig medan jag fick gråta ut mot hennes axel. Hon var mumlade låga tröstande ord till mig.
Jag kunde höra mig själv gråta och känna att detta är vad jag behöver för att klara mig för resten av den månaden som är kvar. Jag behöver dem alla som verkligen stöttar mig. Jag kunde inte bara ge upp livet för något som hänt mellan honom och henne. Detta liv jag levde nu fick ha den handlingen den just nu fått. Jag skulle klara mig, och skulle jag inte det så visste jag vilka jag kunde vara hos för att få det stöd jag önskade mest av allt. Mina vänner skulle aldrig tillåta se mig sårad igen.
Även om ingen av dem har vart med om den sorg jag har vart med om nu, så vet dem vart Sorgen har sina gränser.