Hej Hej!

Har egentligen inte så mycket att säga. Känns som om dagarna går så långsamt sen min farmor gick bort. Det är som om känslan av lycka inte finns där. Bara som ett litet litet ljustsken som väntas på att få tändas. Som om den försöker hålla sig vid liv.
Så känner jag mig nu men jag hålle rmodet uppe bara för att få ha något att göra.

För er som undrar har jag sökt till Hemtjänsten här hemma. Ringer de mig inte så skall jag ringa på Torsdag igen och hoppas jag får jobb. Jag vill verkligen jobba nu när man kommit in i det.

På tal om jobba så skall jag jobba på Söndag helt ensam på Wolmsta så det längstar jag verkligen till. Elin berättade ju så att hästarna undrade vart jag tagit vägen så det skall bli kul att se dem alla igen (skall baka åt dem också ;) *viskar*).
Sen saknar jag min Gideon och Black Boy <3

Jo här kommer lite bilder som jag vill visa er ^^





Angående mina kläder så var detta jag hade på mig då jag var på min farmors begravning. Dock tycker jag att jag kunde ha fått på mig flera sätt att fotografeta, men jag tror min syster måste ha tyckt det var pinsamt att fotografera mig i trappan. Så hur jag ser ut som på bilden? Totalignorera mig och se bara på kläderna ^^



Jag Photoshopade lite på en bild med min farmor. Detta är från min farbrors hus så de hade gjort ett så fin minnesplats för henne. Därför tog jag kort på den från sidan. Jag älskar den här bilden väldigt mycket. Så jag lade till lite till med penlsar bara ^^

Tjing Tjing <3

Denna dikt är ämnad för min farmor som behravs idag 14/5-10. Inte någon bra kanske (är ganska så dålig på dikta) men den duger för mig.

När solen skiner,
Glittrar havet
När solen skiner,
ler gräset.
När solen skiner,
hörs fågelsång.
När solen skiner,
ser jag bara dig.
Dina fina glittrande ögon,
Ditt leende och din röst,
Det ser jag hos dig då solen skiner.

R.I.P Farmor 1938-2010

Har du flera gånger fått höra av dina föräldrar eller kanske av dina vänner om vad du önskar bli då du blir stor? De kommer alla med olika förslag som de påstår skall passa dig.

Jag visste mycket väl vad jag ville bli och det skulle jag stå fast vid trots att jag då bara var 13 år och valde det beslutet själv. Jag har sen dess drömt om att bli en marinbiolog. Jag pluggade varje dag och kom hem med fantastiska betyg. Dock under mitt fantastiska pluggande fanns det andra saker där i mellan som jag hade som intresse.
Där ibland var det festa och tjejer. Vad var inte annars en killes dröm förutom andra saker på sidan om?
Som 17 årig kille så kollade man väl inte på annat än smala midjor, perfekta bröst och små rumpor. Ibland även ögonen så som väl för att se vad tjejen hade för glimt i dem.
För mig vart det bara att skippa det för min tjej jag hade var den underbaraste av dem alla. Mikaela var min drömtjej. I redan två ård tid hade vi hållit ihop i vått och torrt och gjort det möjliga för våra drömmar.
Besökt Paris, London, Usa och en del svenska stater. Men inget slår platsen där man alltid hör hemma. Hem ljuva hem.

För mig krossades min dröm då den ersattes av en annan som också så väl förstörde min barndom, mitt unga liv.
Mikeala berättade en dag, med ett spirrande leende på läpparna och med kristallglans i ögonen. För mig trodde jag det var något bra. Men vi båda tolkade ordet [k]Bra[/k] på helt olika sätt.
Mikaela talade om att hon var gravid. Inte nog med det så hade det redan gått över tiden så abort skulle vara omöjligt. Hennes ögon översvämades av lyckliga tårar.
Mina ögon, de översvämmades över krossade drömmar. Trots det log jag och tog henne i min famn. Vad skulle jag säga?

Det var tunga månader att gå och bära på. Mikaela gick omkring med ett stort leende varje dag och hennes händer smekte alltid bullen på magen. Hon var glad över det lilla liv som hon och jag har skapat. Varje timma som gick då barnet sparkade i henne brukar hon ropa ut i försjust och skynda ta min hand för att jag skulle känna om den slog igen, fast mot min handflata.
För mig, att ta på magen hennes, kändes som en hugg i hjärtat, jag som hade mina drömmar, jag som ville leva det liv jag ville leva, men nu såg jag hur allt sprack i bitar. Likt en krossad spegel. Sju års olycka. Fast detta skulle bli ett helt liv med otur.
Jag kunde bara le uppmuntrande för hennes skull trots att det grävde och gnagde i mig att jag skulle behöva ljuga om min egen lycka för henne och för mig. Mikaela var glad, så jag hoppades det skulle räcka för henne att tro att jag med var det.

Men lyckan var aldrig så långvarig. Den natten på den nionde månaden skedde allting så snabbt. Vi begav oss till sjukhuset i ambulans (ingen av oss hade körkort) och med illfart körde dem oss till BB. Mikaela hade en svår förlossning. Hennes andning var tungt belastad under hela operationen, det var brådskande så det fick beslutat snabbt att det skulle bli kejsarsnitt, så fick hon ligga nersövd och bevakad under hela operationen.
Jag satt utanför på en stol med huvudenen mellan knäna. Mitt ansikte var som en död. Jag kunde varken se eller höra om vad som pågick runt om mig. Mina föräldrar och svärföräldrar satt eller gick omkring i korridoren med benen släppandes efter dem. Ingen sa något. Det var alldeles tyst. Så tyst att mina egna tankar studsade mot väggarna så det skapades sig ett långt och kusligt eko.
Tills ekot försvann och ersattes med ett spädbarnsskrik. Jag lyfte mitt huvud och tittade in mot den vita väggen. Ljudet av något som jag har skapat med min egen säd. Min framtid.

Som också slutade där, då de hade både goda och dåliga nyheter. De goda var att jag hade fått en dotter på nästan 4 kilo och var 58 cm lång. Den dåliga var att Mikaelas hjärta inte orkade pressen och den slutade slå strax då dem fick ut min dotter. De försökte allt för att få henne tillbaka, men hennes hjärta var inte tillräckligt stark så hon lämnade jordlivet, hon lämnade mig, hennes familj... Och en dotter som hon aldrig skulle få se.
Jag kunde känna blickar som tittade på mig. Jag stod upp med darrande händer och tårar i mina ögon. Min Mikaela? Borta? För all framtid?
Tankarna for omkring i mig, jag kunde inte ha koll på dem. De snurrade runt och gjorde mig vannsinigt yr.
Jag höll på att tappa kontrollen över mig själv. Innan jag visste ordet av det, satt jag på golvet och grät.
Mitt liv var förstört.

Eller så trodde jag det. Några timmar sedan fick jag veta att soc skulle hoppa in för att ta hand om min dotter och ge henne ett tryggt hem. Jag lyssnade inte på dem först. Jag var i ett tillstånd mellan sorg och oförstånd. Kunna tala eller lyssna fanns inte för mig längre. Mitt sorgna utryck i ansiktet sa för dem alla andra att jag kanske skulle mista förståndet och aldrig bli normal igen. Fast jag hörde allt som de sa. Tydligt och klart trots att jag tänkte på så mycket annat.
Tills de sa något om att jag inte var mogen för att ha barn och skulle aldrig riktigt vara det.

Där lyfte jag mitt huvud. De alla tittade på mig.
"Jag tror ni tar fel där. Jag var från början rädd då jag förstod att vi båda skulle bli föräldrar. Jag ljög för Mikaela om mina inre känslor om vad jag egentligen kände. För mig såg jag bara mörker in i det oändliga om att min framtid är totalt förstörd. Men detta är ett liv som jag har skapat med min egen säd. I och med det så ska jag avsluta det jag påbörjat. Jag skall ta ensam hand om henne och bli en bra far för hon." Alla i rummet satt helt tysta då min röst hade kommit med ett sådant skarpt och beslutsamt svar. Jag visste vad jag ville. Trots att det skulle krossa min dröm så skulle jag antingen kunna uppfylla en annans. Dessutom skulle det aldrig vara försent för att plugga igen då hon blir lite äldre.
De gick med på det. Så där stod jag där sen, 17 år gammal med en liten flicka i min famn. Hennes små ljusa hårstrån på huvudet sa att hon skulle bli blond. Varken jag eller Mikalea var blonda utan mörka. Flickans ögon skulle lysa gröna mot alla hon mötte och hennes leende skulle värma dem alla med kärlek direkt från hjärtat.

Nu idag, fem år senare, så sitter min dotter Liv bredvid mig på en gravkulle i närheten av hennes dagis. Varje dag efter att hon slutat brukade vi, under sommartiden, gå till gravkullen, som ligger bara några meter från dagiset, och sitta där och se på alla bilar som åker fram och tillbaka på E4.
Min dotter Liv fick sitt namn efter Mikaelas mormor som dog då Mikaela redan var liten. Liv passade dessutom på henne.
Liv Mikaela Jonasdotter vart hennes riktiga namn då jag fixade med dop för att få henne söpt. Hennes gröna ögon gnistrar av lycka varje gång man pratar med henne. Hon hade alltid något att prata om och hennes mun kunde inte vara tyst en sekund.

Min lilla pratkvarn till dotter, men min så underbara flicka som jag ensam har uppfostrat.
Jag älskade henne över allt på denna jorden. Men varje dag då hon ligger i sin säng för att sova för natten, sitter jag uppe ensam om dagarna och tänker på hur mitt liv skulle ha sett ut utan henne. Jag hade nog vart marinbiolog nu och forskat om allt möjligt. Nu satt vi här och kände den lätta vinden smeka våra lena kinder. Hennes lena kinder, mitt orakade ansikte fick en sträv och kittlig reaktion från vinden.
Jag valde ett liv för en annans och det ångrar jag inte. Men det kanske är något ni skall fundera på i era unga dagar. Lev det liv som ni vill leva. Lev upp till era drömmar och skapa dem. Var ungdommar, förstör inte er ungdom.

Jag valde mitt liv och lever det nu, ni skall välja erat och inte gå den väg jag valde. Jag ser inte min ungdom som förstörd, bara att min dröm än så länge ligger på en hylla och samlar lite damm. Eran dröm kan bli san, bara ni väljer att skjuta den in i mål.

Ja, nu var det äntligen över. Så att säga om det.

Nu vet ni alla hur det ligger till och hur vi har det här hemma. Allting känns som det skjuts åt sidan.
Jag fick egentligen inte skriva om detta i bloggen. Men jag vill kunna påminnas om henne varje dag om vart jag kan se henne.
Se henne glad och fridfull. Här kan jag se henne på de fina bilderna jag har kvar. Alla mina minnen av henne.
Jag vill också minnas henne ur bilder i mitt eget minne.

Jag saknar henne så otroligt mycket. Känns som om en bit av hjärtat har trillat av och kommer inte ersättas av någonting. Min och din pusselbit har rasat samman.
Men trots det så känns det ändå som att den pusselbiten som saknas fortfarande finns kvar där. Den sitter där som ett litet litet sår som sakta men säkert läks igen. Den som läker ihop den är alla våra härliga minnen tillsammans.

Jag och mina syskon var inte med dig och resten av de andra som kom. Varför är för att vi ville minnas de fina minnen vi har kvar av dig. Inte minnas att se hur du låg. Trots det berättade mamma min idag om hur det var. Det var så fint. De kunde se hur du drog ditt sista andetag. Dina ögon stängdes igen sakta och din mun vart föralltid stängd.

Det sista jag hörde från dig, då du fortfarande var pigg, var de underbara orden:
-"Vi syns snart hemma på Junibosand" och dem orden skall jag bära med mig för alltid. Detta är din blogg nu idag, din och ingen annans.

Farmor, vi saknar dig med blödande hjärtan och kristallklara tårar. Du kommer inte komma tillbaka, men du kommer finnas runt oss som det allra finaste minne vi har av dig.



R.I.P Farmor
1938-2010
Klockslag för insomning: 21.10

Vi älskar dig!