Okej, denna skrev jag på tåget ner till sthlm så den är inte rättad eller något sådant. Om du orkar läsa den och klarar av dem gratulerar jag dig xD

Jag föll för grupptryck och gjorde som de skrek åt mig att göra. Men vad skrek dem? Vad gjorde jag som nu har dömt mig?
 Jag kan inte minnas vad som skett för en vecka sen. Jag levde väl ett normalt tonårs liv, kompisar, dator, fest och skolka från skolan, eller? Vad har hänt? Ingen som kan förklara för mig varför jag gjorde detta. Man gör inte sådant om man inte har en anledning.
Rättssalen fylldes långsamt med folk som kom för att se på hur jag skulle dömas. Dömas för ett brott jag inte kommer ihåg eller har ens gjort. Men av en anledning fick det mig att le. Le och skratta dolt för mig själv när jag satt där med en jacka över huvudet för att dölja mitt ansikte för pressen som satt där med deras gigantiska kameror för att få mitt ansikte på bild.

Det skulle vara ett nöje att visa mitt ansikte. Men för vilken anledning? Att flera ska bli rädda för mig? Oh vilken härlig känsla man får bara man tänker på att människor ska bli rädd för en. Jag skrattade igen. Nu skakade nog min rygg lite då jag skrockade helt för mig själv.
Min advokat bredvid mig ser allvarligt på mig där jag sitter och skrattar för mig själv. Jag måste se väldigt galen ut. Vilken härlig känsla man får av det här ruset.
Jag tittade upp så mina bruna ögon möttes av journalisterna. En söt flicka som inte kan vara mer än 23 år står där med penna och block och skriver så det tycker om pennan. Hon slutade skriva och tittade upp. Våra ögon möttes. Hennes vek av genast tillbaka till blocket där hon skrev vidare, säkert bara en massa bl.a. bl.a. Jag tror jag fick henne att tappa författningsförmågan. Vilket lyckorus jag fick just där.

Något liksom tände till mig. Jag kände en hur en långsam bulla utvecklades innanför byxorna. Jag får också den känslan av att göra något som inte alls kan förväntas komma från mig. Åh den där lyckan som jag känner inom mig vill jag utveckla ännu mer. Jag skrattade igen.
 ”Alla reser sig upp för domaren!” Sade en polis. Alla i salen reste sig upp, alla utom jag. Jag beslutade att sitta kvar.
 ”Varsågoda och sitt!” Sade domaren och började läsa upp från ett papper om vad fallet handlade om. OCH där kom det fram! Det jag väntat så länge på att få höra. Min advokat hade pratat om det förut men jag hade inte förstått vad han menade.

 Jag hade våldtagit en person, men inte vilken person som helst. Denna var en flicka på fem år som kommit i vägen för mig och mina vänner. Vi hade visst vart drogpåverkade så vi hade haft ett lyckorus som sökte efter sex. Bara det att det gick så pass långt att jag förgrep mig på en femåring.

Nu när jag tänker på det gillade jag det. Jag ville göra det igen. Vad ska man säga? Droger kan göra vad som helst med en, till och med det värsta man kan tänka sig. Jag log igen, detta skulle jag göra om. Om jag nu vart fri eller inte.
Jag kollade på kvinnan igen som lyssnade intressant på domaren och försvararen för flickan, Som för den delen var död. Strypt till döds.
 Hoppsan! Gjorde jag det med? Jag skrattade lågt, men tillräckligt för att det skulle höras.
 ”Påstår ni att detta är roligt? Ni njuter av detta?” Domaren iskalla ögon riktades mot mig.
 ”Detta roar mig! Jag skulle kunna ha gjort det igen om inte någon kom på mig med den andra flickan.” Jag mindes allt. Hade en till men han knappt som tränga in i henne då någon hårt knockade mig i bakhuvudet så jag förlorade medvetandet. ”Jag väntar bara tills jag kommer ut och får vara med om det igen!” Log jag och tittade upp med mina gröna intensiva ögon. De glödde så domaren vart osäker på mig.

Hon vände sig mot juryn och fick en av dem att komma fram till henne så hon kunde viska lågt till personen utan att alla andra salen skulle höra vad hon sa.
”Jag låter juryn avgöra ditt straff. De kommer tillbaka om en halvtimme så vi tar en kort rast undertiden!” Avgjorde hon och slog med klubban. Salen fylldes med röster, viskande, dömande, hysteriska och gråt. Jag kunde inte göra annat än skratta. Jag älskade att höra deras hysteri, det fick mig att bli starkare. Jag kände hur det växte inom mig med en sådan kraft.

Efter en halvtimme så väntade jag äntligen på mitt straff. Jag stod upp med min advokat som tittade ner i bordet. Han visste mitt straff redan och förstod att jag nog var utan hjälp i framtiden.
 ”Juryn, har ni kommit fram till ett beslut?”
 ”Ja! Vi befiner honom skyldig till alla punkter” svarade de. Oj då, spännande hånlog jag mot juryn som såg ut att baka lite. En del av dem, många stod sig fast och växte lite i mina ögon, likt som jag växte för dem.
”Daniel Gabrielsson, jag dömer dig till livstidsfängelse och böter på 100.000 kr till familjen Gabrielsson!” Slog domaren med ett avgörande slag med klubban.

Sa jag att dem där flickorna var mina syskon? Jag kanske skulle ha nämnt det?

”Ta Silje!” Skrek Steven till en av killarna från klassen som stod redo med den röda gummibollen att drämma in i någon av motståndarna och bränna ut dem.
”Du skulle bara våga!” Skrek jag och duckade för en annan som ven förbi mitt ansikte. En till kom från Markus som skrattade då jag flög fram på golvet och rullade undan från nästa svärm av bollar som kom emot mig. Till slut stod jag ensam med tre röda gummibollar. Jag riktade in dem alla mot Steven som fick en träff rakt i rumpan. ”Ha!” Skrek jag då en rödboll träffade mig i magen.

Spökboll var inget inte min grej. Allt som hade med boll i leken var ett av de dummaste spelen som någonsin uppfunnits. Personen som kom på det skulle få höra det från mig en dag. Steven fick sig ett gott skratt efter att ha stått i några sekunder i brännväggen. Jag ställde mig bredvid Camilla som pratade intensivt med resterande tjejerna som stod lutad mot brännväggen.
”Hörde ni att Emma att inte kom hem igår kväll” sade hon lågt. Jag kunde höra henne tydligt så viska ganska högt fick hon göra medan nya kom in och andra vart fria.
”Inte? Men det är ju så konstigt. Emma brukar ju inte vara den som försvinner. Hon är för blyg för det!” Sade Amanda som var Camillas närmsta kompis.
”Jag vet, helt sjuk. Till och med hennes hund är efterlyst”
”När hände detta?” Frågade jag eftersom jag inte kunde låta bli att fråga då det var svårt att inte höra dem.
”Klockan 20.00 på kvällen. Emma går alltid ut med hennes hund den tiden innan hon gör sig klar för kvällen. Det är så konstigt bara. Först två från min fest och nu Emma.” Mina ögon spärrades upp.
”Vilka från din fest?” Viskade jag hetsigt tillbaka. Jag fick inge svar på det utan Camilla sprang då ut på golvet och Steven kom in igen. Han dunkande mig i axeln med ett leende.
”vad viskade du och Camilla så häftigt om då? Du har väl inte gått över på homosidan?” Log han entusiastisk.
”Emma är försvunnen och det är 2 personer från Camillas fest med” viskade jag utan att bry mig om hans skämt.
”Vad är det med det då? Folk försvinner varje dag.” Svarade han mig nonchalant.
”Äh men inte att det försvinner 3 personer på en helg. Det är ju sjukt!” Viskade jag vidare medan jag väntade på att någon skulle bränna ut Markus så jag kunde hoppa in igen, vilket jag inte ville men det skulle vara min tur i alla fall vilken minut som helst.
”Kanske inte, men de kan ha anledningar till varför de försvinner, en del kanske åker utomlands för att få vara ifred från paparazzifotografer, en del drar väl kanske norrut för de trivs med kylan, en del söder ut. Det är ju helt enkelt så vet du ju.”
”Att du ska vara så positiv hela tiden.” Muttrade jag då idrottsläraren blåste i visselpipan och alla började plocka undan bänkarna för det var visst fotbolls dag idag för oss. Typiskt!

Efter idrotten slutade vi. Steven och Camilla följde med mig hem för att göra lite läxor och fika lite. Jag skulle fortsätta på min SO läxa eftersom min lärare gav mig en bakläxa. En ordentlig en med, tre dagar hade jag på mig och sen skulle den lämnas in och vara renskriven och välformad in i minsta detalj. Vilket var ju lättare sagt än gjort. Är ju så typiskt mig att försöka göra en så stor grej av en liten grej som inte finns så mycket att skriva om men som jag vill ha mer fakta på.
Antar att läxorna som kompisarna i klassen har skickat in är densamma som på papperet vi har fast med andra ord. Sådant ville jag inte komma med utan jag ville ha en ordentligt uppsats. Detta är mitt kall.
”Vad har du för läxor du ska göra?” Frågade Camilla medan vi väntade på att få oss en dusch. Så sorgligt att tjejernas omklädningsrum bara har 6 duschar, medan 6 duschar så tittar resten på med längtade blickar till de värma vattnet som sprutade ut.
”Som vanligt, min SO läxa. Ska ta till mig datorn hemma och leta upp ett nummer. Ska ringa några samtal till Rumänien och se om de kanske har kvar papperna från den tiden”
”Så högst osannolikhet är det ju direkt inte att de finns.” Påpekade hon.
”I vissa fall så ska man aldrig slänga saker som man har i ett gammal lager. Förr eller senare kan man ta upp dem fallen igen och få dem lösta. Kan inte skada att ringa och kolla.”
”Allvarligt Silje, tror du att dina föräldrar kommer uppskatta telefonräkningen sen?” Jag skrattade.
”Jag får väl ge dem något. Nej men Camilla, de kommer inte gilla det och de brukar inte begära så mycket av mig heller om jag gör något utan deras tillåtelse.” Camilla log. ”Okej, det där med festa och hoppa i säng är väl inget de behöver veta. Då jag väl är myndig har de ingen talan!”
”Ville bara kolla med dig” blinkade hon och slängde av sig sitt badlakan och skyndade sig fram till en dusch som precis vart ledig. Strax efter henne hoppade jag på in på nästa och började snabbt tvåla in mig så jag kunde bli klar att bege mig hemåt så man kunde få ringa.

Hemma hos mig hade jag letat ett nummer i flera timmar och alltid var det ett eller flera nummer som inte stämde med det som stod. Jag började känna mig irriterad och struntade fullkomligt i mitt kaffe och halvätna smörgås. Bredvid mig satt Steven med matteboken och Camilla framför honom med detsamma. De båda låg efter i matten medan jag hade redan fixat den klar före alla andra för att få slippa den.
”Nu måste detta vara rätt!” hojtade jag högt och slog in numret på hemtelefonen och försvann in i vardagsrummet där jag kunde få prata ostört. Signalerna gick fram och mycket snart svarade en manlig röst på ett språk jag förstod måste ha vart Rumänska. Jag presenterade mig själv på engelska så gott jag kunde och sa mitt ärende. Mannen vart tyst innan han sa något om att skicka mig vidare till en annan person.
En kvinna svarade denna gången, samma hon med på Rumänska, men började prata engelska då jag sa mitt namn, vart jag ringde ifrån och mitt ärende. Hon var väldigt trevlig och uppriktig. Jag försökte förstå så mycket som möjligt av vad hon sa. Några ord förstod jag inte alls men då jag berättade om min uppsats kunde jag höra ett leende.
”Det ni begär av oss är inte så lätt. Om filen finns kvar så gör den det förmodligen i någon kartong i en källare eller så kan det vara så att den har bränts upp.” Förklarade hon för mig. ”Men det är roligt att se att du är intresserad av det så jag ska se vad jag kan göra, jag ger dig inga lovord om att vi finner den, men får jag din adress så skickar jag en kopia på engelska till dig. Villkoret är då att du skickar den tillbaka till adressen på hemsidan i mitt namn och sen kanske din uppsats. Jag skulle bli hedrad att få läsa den.” Hedrad?
”Absolut ska jag skicka den till er.” Lovade jag henne, inte varje dag en ambassadör från Rumänien som ber om att få en kopia på min uppsats. Jag berättade min adress och reste sig upp från den gröna fåtöljen. Min kropp pirrade som bara den av att få hem kopian av ett mord som hände för nästan 200 år sen.

Just som vi lade på luren så såg jag hur Steven och Camilla skyndade sig till skohallen. Jag öppnade in från vardagsrummet.
”Vart ska ni?” Frågade jag dem.
”Marcus och gänget har hittat Emma!” Sade Camilla oroligt och drog slarvigt på sig skorna utan att bry sig om att de vek sig bak.
”Har de? Hur mår hon?”
”Det vet dem inte, hon flöt i Ljungan så de har ringt polisen och Marcus har gett sig ut efter henne.” Jag var lika snabb med att få på mig skorna som de och mycket snart sprang vi bort från lägenheterna och mot gångbron. John och Christian vinkade på oss och vi skyndade oss dit. Marcus fick hjälp med att få upp Emma från den branta slänten så mycket snart låg hon framför oss allihopa med ögonen vilt uppspärrade mot den klara himmelen. Jag visste inte om det var de öppna såret på halsen som fick dem alla att reagera så häftigt eller om det var de fyra siffrorna i hennes panna.
1839.

Äntligen kommer den nya delen och jag måste erkänna med att det har gått grymt segt. Men nu kommer den och hoppas den kommer vara bra nog ^-^'

Musik insperation: http://www.youtube.com/watch?v=-WEs8Xb5wl4  

Jag tror det måste ha vart första gången på länge som jag känt vad skönt det var att ta det lugnt. Bara sitta på rummet, med fortfarande dunkande huvud, och bara ta det lugnt. Lyssna på musik och försöka ta mig igenom boken som min kompis gett mig. Nu var det två sidor och fortfarande förstod jag inte handlingen, inte heller hur författaren skrivit och hur hon har tänkt sig då hon skrev dem här två sidorna?!
 Jag kanske borde skippa boken och försöka bli klar med SO läxan men eftersom mitt huvud fortfarande var mörbultat fick det vänta. Trots att smärtan och dunkade började avta så hade jag tappat lusten totalt, vilket skulle vara som vanligt då det gäller mig och läxor. Jag slöt ögonen och lade ner boken på bröstkorgen och funderade. Min hjärna kunde tänka klarare nu än vad den gjort innan. Och det jag tänkte på var den här Villiam, hur kan en helt främmande person tillåta sig att bära hem någon personen själv inte känner? Hade han vart ensam hade han väl gjort detsamma som de andra två gärningsmännen. På tal om dem, vart tog de vägen? Varken Steven eller någon annan pratade om dem eller nämnde dem. De måste ha flytt fortet med en gång, men varför? Hade de inte enkelt kunna slå ner honom bara så där? Eller var det ett tänkande så som fly än illa fäkta?
 Jag vet inte, men det är otroligt irriterande då jag inte vet vad som hände strax efter mitt dopp i det kalla svarta vattnet. För jag vet inte ens hur jag kom upp därifrån. Räddades jag? Flöt jag i land? Har jag vart död men fick hjärt och lungräddningen? Det var så många obesvarade frågor att jag vart förvirrad i mitt egen tillstånd så det kändes som om jag kanske ha drömt ihop allesammans. Detta har inte hänt överhuvudtaget utan det är mina drömmar som spökar igen som vanligt, fast, sist jag drömde så var det ju flera dagar sen och den drömmen var så totalt barnslig att jag vaknade upp mitt i natten för att komma ur drömmen och somnade om igen.

Jag skruvade upp musiken på min Mp3 och slöt ögonen för att få skingra tankarna till Sam Tsui - Love the way you lie.
Vilket vart en aning komiskt eftersom den kvällen känns som en ända stor lögn. Åter var mina tankar tillbaka till den kvällen. Inte musiken i mina öron fick mig att tänka på annat utan mina tankar genade iväg till fredagskvällen. Jag hade svårt att släppa det vilken kändes som en påfrestning för mitt huvud igen för den började dunka igen.
Jag stängde av musiken och la den på mitt nattduksbord där allting annat låg och skräpade så som läxor, böcker, mobilen och nu min Mp3.

Ända tankarna kunde göra nu var att vila för natten för i morgon började skolans sista vecka innan sommarlovet vilket kändes som en lättnad med. Den sista veckan på fredagen skulle mina föräldrar ner till Göteborg och vara borta i ett par veckor. De hade något med affärer där nere. Jag var inte så insatt i deras arbete eftersom det hade aldrig intresserat mig. Fast vid närmare eftertanke, vad har aldrig intresserat mig förutom mina deckare som stod snyggt uppradade i bokstavsordning i min bokhylla. Jag slöt ögonen medan dunkandet avtog sakta medan jag drömde om att en dag skulle min egen bok stå där och le mot mig och berömma mig med att jag lyckades skriva en rafflande deckare. Sen försvann jag in i ett mörker då sömnen tog mig.

På morgonen satt jag upp i sängen med handen för tinningen. Herregud så ont det gjorde. Min pappa var ut i köket med för att hämta en huvudvärktablett och ett glas vatten åt mig. Jag tror jag ska sluta tänka på fredagskvällen och försöka sno åt mig en dator på skolan och ringa lite samtal för jag skulle vilja ta reda mer på 1890 mördaren.
Pappa kom in med glaset och värktabletten som jag svalde med en klunk och ställde ifrån mig den på mitt överfulla nattduksbord. Illa nog började glaset vika till men ramlade inte ner för att blöta ner allt viktigt jag hade där.
”Du borde rensa det där innan någon olycka händer” sade min pappa då han var nära att ta tag i glaset då den vickade till.
”Ingen fara, jag ska städa då jag kommer hem. I alla fall bordet!” log jag för att skämta till det lite. Det funkade för min pappa log och klappade mig på axeln.
”Kom iväg till skolan nu. Blir det värre får du gå till sjuksyster och be om en till tablett.”
Jag nickade och började med att byta om till vardagskläder för skolan. Och det fick bli enkla mjukisbyxor och en mörk munktröja. Håret satte jag upp i en trasslig hästsvans och drog snabbt på mig rouge och mascara innan jag skyndade mig till köket efter en rostad smörgås. Sen bar det av till skolan med fötterna halvt i skorna.

Steven log då han mötte mig utanför porten in till skolan. Jag förstod nog direkt vad det där leendet kunde tolkas som.
”Säg mig Silje! Träffade du på hunken Villiam?” Han blinkade med ena ögat så det vart som en skämtflört.
”Nej... skulle jag det?” Frågade jag något förvirrad eftersom han skjutsade hem mig igår.
”Åh så synd,” avslutade han meningen med en falsk tonnedsättning till att låta ledsen och besviken.
”Vad? Träffade du på min räddare igår eller?”
”Kanske det! Men Gud så snygg han är! Jag kan inte fatta att du missade honom!” Började han entusiastisk och ögonen glödde igen.
”Jag var nästintill i ett medvetslöst tillstånd hur ska jag kunna se honom? Eller höra honom. Ända jag hörde var att någon sa ”Jag gör det'.” Muttrade jag medan vi vandrade till mitt skåp för att hämta Kemiboken. Steven log under hela tiden medan jag pratade.
”Jag såg honom igår då jag körde över gångbron. Luvan på munktröjan var nere från huvudet och det måste vara det mörkaste hår jag sett, inte som svart, men typ som 80% chokladkaka!” Utbrast han med en sådan glädje för att håret inte var svart eller blond.
”Vad för skillnad är det på 70 eller 90% mörk choklad?” Log jag och fick hålla in ett skratt mot Stevens liknelse.
”Äh skitsamma du fattar väl ändå? Och sen ögonen! Vet du? Jag trodde han skulle få mig att åka av bron så han fick rädda mig, men jag är lite av en badkruka och håller mig hellre ifrån lite mer så där att hoppa från bron,” han vart tyst mitt i meningen och böjde huvudet bakåt, Stevens sätt att tänka. ”Vad heter det där då man gör saker för att utmana ödet?” Frågade han sen och skrattade om sig själv.
”Våghals?”
”Ja men precis. Men man kanske hade gjort ett undantag för honom!” han vart drömmande igen medan vi långsamt rörde oss in i klassrummet och satte oss längst bak i klassrummet så vi kunde få prata ifred.

Det fick mig att skratta. Steven tittade på mig då med ett leende.
”Jag vill inte veta vad din hjärna tänkte men jag kan se det framför mig!” Skrattade jag lågt och öppnade Kemiboken. Steven tog genast åt mig mitt skrivhäfte och skyndade sig att kladda ner på en tom sida. Jag tittade över kanten på hans axel för att se vad han gjorde.
Någon Anime tecknad var det i alla fall. Steven hade en dold talang att kunna rita animefigurer väldigt bra. Och vad jag kunde se nu var håret på en av dem. Som skulle bli mörkt? ”Du ritar väl inte den där Villiam?” Frågade jag honom inte så förvånat som jag tyckte rösten lät.
”Nej hur kan du tro det?” han tittade upp och blinkade flirtande med mig.
”Väldigt lustigt!” Sade jag med tystnade då läraren kom in och satte igång lektionen. Jag ville inte tänka mig hur denna dagen skulle sluta. Jag var glad att mitt huvud inte dunkade längre.

Nu kommer äntligen nästa del. Och jag hoppas den är lika bra som sist, eller ja, spänningen kommer snart ni får ta er tid att läsa och hoppas att det snart händer något ;)

Fram mot eftermiddagen runt 3-tiden öste regnet fortfarande ner, något mildare men än kunde man se hur regnet formade som små bubblor på pölarnas yta.
Jag och Steven satt i soffan igen och kollade på Teven. Inget intressant som vanligt, Tv har aldrig vart något som jag kollat på i mer än en timme och då brukar det oftast mest vara dessa kriminalserier som går på trean eller femman.
Just nu kollade vi på någon serie som Steven följde, jag intresserade mig inte i så mycket i serien utan svalde min sjätte Alvedon.
”Du borde inte käka så många av dem där. Du kan få problem med magen annars.”
”Jag har mått sämre” svarade jag lugnt med tabletten på tungan och svalde snabbt ner den med vatten. Jag kollade på klockan som slog om till tio minuter över tre. ”Jag måste ta och bege mig av hem, annars tror väl mamma eller pappa att jag gått och drullat i ett vattenfyllt dike” log jag och reste mig upp, långsamt. Yrseln jagade mig fortfarande. ”Kunde de inte bygga bron av gummi?” Fräste jag åt värken, fast min ilska var mer riktad mot idioterna som överföll mig.
”Såg du inte vilka de var?” Teven vart svart då Steven tryckte på den röda knappen till dosan.
”Nej, jag var mer inne på att ta mig undan, kanske skulle ha funderat ut ett annat alternativ än att hoppa ner i Ljungan men vilka flera vägar hade jag att ta vägen på en bro?”
”Ja men att dö i förtid känns ju tryggt. Nej men allvarligt talat! Hur kan man tro att Ljungan är sista flyktsort?” Utbrast han med oro och tog mig i hans famn.
”Vad hade du gjort i min situation?” Frågade jag honom kvävt mot morgonrocken.

Hans svar dröjde lite medan han släppte mig.
”På en bro, och med två män bakom mig och en framför... Jag hade nog hoppat över räcket och hoppas jag spolas upp på land levande” sa han sen och kysste mig på pannan och famnade mig en gång till.
”Tack! Det kändes bättre” min röst lät ynkligt mot hans morgonrock då mitt ansikte var tillplattad mot hans platta bröstkorg.
”Kom, jag ger dig skjuts hem på moppen” jag tackade honom varmt, för allvarligt talat tror jag inte att jag skulle ha klarat av att gå hem från honom då min huvudvärk fortfarande dundrade som en hjord med vilda hästar.

Det tog bara ynka 5 minuter att komma hem till mig. Vi sa hej då till varandra, en kram och sen var jag inne i lägenhetshuset och på väg upp till min lägenhet.
I dörren stod pappa redo för att gå ut, nog skulle han köpa sportbladet alltid eftersom han alltid gjorde det på söndagar.
”Hej på dig!” Log han mot mig.
”Hej” svarade jag tillbaka på så gott humör jag kunde, mitt leende måste ha sett trolös ut.
”Bara så du vet har mamma valt maten idag eftersom vi har fått främmande. Hon sitter på ditt rum.” Mitt rum? Jag log igen och han skyndade sig förbi mig. Tydligen var sportbladet viktigare än den som satt inne på mitt rum och vandaliserade.
När jag kom in på rummet satt min sköna kusin där. Hon var den totala motsatsen till mig. Emo, svartpunkrockare och allt vad det innebar att ha svart på sig, ha coola spikar till frisyrer mm.
Hon satt på sängen med boken Om jag kunde drömma i handen och rynkande pannan åt vad hon läste. Istället för att titta upp, le och ge mig en ordentlig kram så tittade hon på mig med en Kaotisk blick.
”Silje! Säg inte att du med läser de här jäkla böckerna?” Sade hon knäckt röst som om det vore världens undergång.
”Nej, jag har inte ens kommit igenom första sidan, min kompis försöker få mig att läsa böckerna men jag begriper mig inte på dem. Första sidan bojkottade jag för NO läxan.” Min kusin, Felicia, eller Lis som hon ville kallas, skrattade melodiskt och slängde bort boken så den daskade in i vägghörnet bredvid sängen och hamnade där på golvet. Jag kände hur det stack till i mig då jag tänkte på min kompis och all hennes kärlek till boken.

”Härligt! Välkommen hem kusin!” Sa hon och gav mig en hjärtlig kram.
"Tack själv du. Vad gör du här då?” Frågade jag henne spontant. Hon slutade krama mig och kollade mig i ansiktet.
”Vad har du råkat ut för? Världens bakfylla?”
”Hysch!” Hyssjade jag henne och stängde dörren så vi kunde få prata privat. Lis skrattade förtjust och satte sig ner på sängen och log.
”Berätta nu damen”
”Haha sista jag ska berätta för dig, du skvallrar ju värre än en mört” Hon skrattade igen.
”Vad har du och din pojkvän hittat på?” Jag har ingen pojkvän, men tydligen så tror min kusin att jag har något med Steven, vilket inte är sant, vi står varandra för nära för att råka ut för vänskapssex.
”Ingenting, vi har sett på film och bara haft det roligt”
”Jaha, vilka ställningar? 69?” Jag skrattade den här gången.
”Allvarligt Lis, varken jag eller Steven har det där förhållandet och att du ens orkar fortsätta tro det är skamlöst från din sida.”
”Kanske det, men det är kul att retas med dig. Jag mins ju första gången du sa du hade haft det så kul att det gick lite för långt. När var det senaste du fick något?”
”Hysch! Tyst med dig så de inte hör dig. Nu var det länge sen. Inte sen farmor dog, så innan hon lämnade jorden så var det väl samma vecka” viskade jag lågt så vi kunde få prata ostört.
Fast ostört var inte Lis natur. Hon gapade och försökte återfå sitt liv tillbaka.
”Skojar du?” Jag skakade på huvudet.
”Sådant skojar man inte om.”
”Jo, jag och mina vänner skojar om sådant hela tiden.”
”Kan det vara för ni är mellan 19-20 år?” Kontrade jag och försökte komma undan det ämnet. Lis var mer sexberoende än vad jag var och jag hade nog gjort det ett par gånger, inte tillräckligt för att fästa mig vid det. Killen jag sökte hade inte kommit upp en, dessutom var jag snart 17 och skulle börja i Gymnasiet till hösten så jag hade gott om tid på mig att finna en pojkvän som skulle tycka om mig för den jag var.

Lis stannade kvar under hela middagen och fram tills klockan var sex. Sen måst hon bege sig hem till lägenheten i stan där hon hade sina råttor att ta hand om och en gäng massa läxor. Hon ångrade lite att hon valde Samhällskunskap.
Jag för den delen funderade på om den linjen skulle vara något för mig, men i vidare eftertanke så skulle jag passa bäst som Rättsmedicinsk Obduktion. Jag var intresserad av döda kroppar och veta hur de dog så just nu kanske man skulle fundera på en speciellt läkarlinje.
Ibland blir jag så sentimental att folk frågar om jag behöver hjälp, speciellt att öppet prata om lik, det skapar komplikationer, men jag ser mig själv som en normal tonåring, jag har mina intressen, som dock är något udda, men alla kan inte vara lik en.
På tal om intressen och allt som rör sig inom In real Life så har jag en NO uppgift som ska in i morgon och så vitt jag vet så har jag fortfarande inte kommit längre än sen fredags.
Min lärare kommer döda mig.

Nu kommer jag med en ny oneshot. Haha denna idéen kom bara så där med en gång då man kollade på Patrioten. Fråga inte varför, läs och njut! I guess :)

”Låt mig vara!” Skrek hon så halsen drog ihop sig. Efter att ha försökt springa undan så många gånger vart detta det mest påfrestande hon varit med om. Hennes hals var hes och det gjorde ont att andas.
Dem hade jagat henne runt i en cirkel så de hade till slut jagat henne ut från byn och in i skogen, långt in. Nu stod dem alla framför henne, runt henne i en ring. Hon stod ensam i mitten och försökte återhämta andan.
  ”Klä av henne!” Skrek en av dem och snart hade hon alla över sig. Trots hennes protester, sparkar och skrik var det lönlöst att ens försöka. Vad kan en liten tjej göra mot ett gäng killar som var tredubbelt mer än hon själv. De kastade sig bort från henne då kläderna rivits av henne bit för bit. Nu låg det slamsor runt henne av det som en gång vart hennes kläder.

De tittade på henne. Hon kunde inte se vad deras ögon sa. Mörkret i skogen gjorde det omöjligt att ens se vilka se var. Mörkret döljde dem allt för bra. Som om mörkret inte är något annat än en maskerad natt. Ingen vet vem natten är först gryningen kommer. Om natten styr mörkret, om dagen styr ljuset.
Hon snyftade.
 ”Låt mig vara!” Upprepade hon ynkligt och försökte med skam att krypa bort efter en öppning. Vilket vart lönlöst, då dem slängde tillbaka henne in mot mitten. Hon skrek igen och försökte komma undan i panik som oftast aldrig löser något problem. Hon började att andas häftigt och höll på att förlora medvetande då andningen gjorde ont.
De visste inte att hon hade astma. Hennes inhalator hade hon tappat, men vart? Hon försökte förgäves finna den runt omkring henne på den smutsiga och barriga marken. Ända hon kom åt att känna var hennes sönderrivna kläder. Hennes inhalator var borta!
 ”Hämta korset!” Beordrade en annan och hon kunde höra steg bredvid henne försvinna, men kom tillbaka ganska snart.

Något stort och tungt ramlade ner bredvid henne som fick henne att flyga högt och försöka för en tredje gång att fly från ringen. Åter igen som sist låg hon på den kalla och barriga marken med ansiktet neråt och kippade efter luft.
 ”Astma...” andades hon fram. ”Jag har astma! Var är min inhalator?” Ingen svarade på hennes fråga utan nu kom dem fram en och en och vände henne på rygg. Trots hennes skrikande protester var det ingen som tog henne på allvar. De tog henne i besittning, en efter en.
Det gjorde ont! Hemskt ont! Hon ville bort, försökte komma undan, men för varje gång då en ny av männen kom fram var det försent.
Hon låg nu i framstupat sidoläge. Tårarna rann ner från hennes ögon och skapade tre smutsiga ränder efter tårarna som trångt fram under den pinsamma akten hon måst gått igenom med tvång. När någon lyfte upp henne och sen lade ner henne låg hon på något hårt och kallt. I hennes nuvarande tillstånd, chockad, så kunde hon inte identifiera smärtan från underlivet eller vad som hände runt omkring henne.
När hon väl upptäckte vad som höll på att ske, hade tre av männen satt sig på tre ställen runt om henne. En vid hennes ben, som höll fast dem, och en vid vardera av hennes arm, de placerade ut dem så hon låg som ett T på det där kalla och hårda. Nu kände hon paniken igen och försökte slingra sig loss men allt kändes så ynkligt då hon inte kunde komma loss från det mest pinsamma.

”Nej!” Andades hon ynkligt.
 ”Du slår!” Sade mannen vid hennes högra arm.
 ”Om du insisterar så.” Hon kunde känna hur han log vid sin vänstra. Någon i form av något vasst vart placerade mitt på hennes hand. Skriket nådde ut med full kraft från hennes mun då första slaget från hammaren träffade spiken som åkte rakt in i hennes handflata och ner i träet som hon låg på.
Ett slag till, och ett till och ännu ett!
Skriket lämnade hennes mun och nu låg hon och flämtade efter luft. Luft som nästan inte fann för henne. Inge luft kom in i hennes lungor. Andra handen tog dem. Och till sist hennes ben där de hamrades fast bredvid varandra.
Hon hade nästan förlorat medvetandet. Den mörka skogen var som en svart dimma som låg över hennes ögon. Utmattad in till döden var det för henne. Från hennes handflator och fötter kunde hon känna hur en varm sörja sipprade våldsamt ut och droppade ner på marken.
 

Nu stod de bakom henne och hennes T formade kropp lyftes upp och ställdes ner i ett hål som täcktes med allt möjligt som de kom åt runt omkring henne. Sten som klickade in i varandra, mossa, jord, grann och tallgrenar, allt som skogen hade att bjuda på lades ner i det lilla hållet för att hålla den upprätt.
 ”Ja men det där var väl inte så farlig? Någon som hade en kamera med sig?” Frågade en av dem. En jacka prasslade och snart kunde hon hört hur ett avlägset pipande från en kamera som startades. Ett kort ljus, som från en ficklampa, blinkade innan det snabbt försvann. Trots den unga flickans medvetslösa tillstånd, kunde hon på det lilla ljuset sett vilka som stod framför henne och hon förstod varför.
En klickande och en blixt kom på henne och efter det, vart allt svart.

Ännu en ny del ute och denna kom kanske iaf lite snabbare än de andra. Och jag hoppas jag får mer som orkar läsa denna delen och kanske ge mig en och en annan kommentar/kritik. Tack för mig ^^

Morgonen efter så stirrade jag ut genom vardagsrums fönstret och såg hur regnet öste ner över trägården. När regnets droppar träffade gräsmattan så hoppade dropparna åt alla håll och kanter så det såg ut som att trädgården var en enda stor pool.
Steven sov på golvet bakom mig och snarkade lågt. Klockan var inte mer än sex på morgonen och jag stod här med huvudvärk, morgonfrisyr och duntäcke omkring mig och kollade på regnet som gjorde mig ännu dystrare än vad den skulle ha gjort.
Värken i huvudet kändes nästan värre än igår och de där alvedonen hjälpte inte. Fast jag skulle nog ha väntat en ca 30 minuter innan jag skulle ha tagit en ny för nu hade jag redan svalt två stycken 1 grams alvedoner på mindre än en kvart, vilket kanske inte skulle ge så bra effekt på en sådan som mig, min hjärna skulle nog förlora alla hjärnceller innan det var klart.
Trots det piskande regnet mot gräset och det smattrande ljudet då dropparna träffade taket till verandan så fick det mig att tänka på min SO uppgift som jag inte lagt tanken till ända sen igår. Jag hade gärna velat se de där offrena som fått 1839 inristat i deras pannor. Jag ville se hur pass djupt mannen skrurit i deras pannor, se hur det var skrivet.
Jag vände mig långsamt om då jag hörde hur Steven grymtade till och rörde på sig, han hade vänt på sig och låg nu på mage istället på rygg med munnen öppen och dreggel som rann ner för munnen. Jag log. Tänka sig att vi två har vart barndomskompisar och jag har aldrig sett ner på hans sätt att älska män, han var helt naturlig, fast jag kan ju erkänna att jag vart chockad då han förklarade sin läggning för mig.

Jag mins den dagen som om det vore igår. Vi var väl mellan 13-14 år gamla och vi hamnade på våran första fest och fulla vart vi. Jag hade bara några enkla jeans och taight linne på mig medan han kom i liknande kläder och hans hår hade han då i en tuppkam för det var väldigt populärt då för killarna, antingen tuppkam eller så var det långt hår.
Steven föredrog tuppkam framför långt hår eftersom han inte ville likna något han inte var. Flesta av killarna trodde att tjejerna drog sig mest till de med långt hår än med tuppkam och dem med tuppkam tyckte det motsatta, så det vart en liten feijd där.
Ush det kändes så pinsamt att jag rodnar redan nu då jag tänker på det. Vi satt i varsina fotöljer och lekte den "Elaka minen" som jag givetvis förlorade eftersom jag höll på att skratta ihjäl mig för varje gång han gjorde en elak minn, för han såg antingen ut som en gorilla eller så liknande han något som inte kunde kallas för en minn. I alla fall efter att vi stirrat varandra i ögonen och så hade jag, så där spontant, sagt rakt ut att jag tyckte han hade vackra ögon och det har han till och med nu men då hade han sett på mig som om jag sagt något som förolämpade honom, jag ville bita av mig tungan då. Han harklade sig då.
"Jag vill inte att du ser fel på mig, men hur känner du för mig?" Frågade han mig då med rynkad panna. Jag visste inte vad jag skulle säga, i mitt berusade tillstånd kunde jag tänka klart trots att det snurrade roligt i huvudet.
"Ja du... eftersom du frågar så känns det som att det inte är någon mening med att hålla det hemligt längre eftersom du kanske har märkt att jag försökt få kontakt med dig" viskade jag. Viska inte behövts då den väldigt höga musiken dolde våra röster för att alla andra skulle höra vad vi sa. Vi kunde bara höra våra röster.
Han suckade och lade båda händerna över ansiktet och lutade sig bakåt. Det vart en iskall tystnad mellan oss. Musiken runt oss var det enda som var i full gång medan alla andra i rummet dansade på de överfulla dansgolvet hos någon jag inte kommer ihåg vem vi var hos.

Steven tog bort händerna och tog mina händer i sina och tittade in i mina ögon.
"Silje, jag vill inte att detta ska drabba våran vänskap men, det kommer aldrig bli så. Varken du eller jag kommer passa tillsammans eftersom jag har en läggning mot det andra hållet" sade han lågt. Jag kunde knappt höra honom men jag hörde nog en del av vad han sa.
Jag tog bort mina händer från hans och satte mig sen ner i fotöljen och stirrade rakt ut på dansgolvet, på en fläck som jag kunde titta på medan jag funderade under tiden. Steven lutade sig tillbaka i sin fotölj. Då jag tittade på honom tittade han just på mig. Hans ögon var sårade och jag förstod att det var jag som sårade honom.
Jag drog en djup suck och lutade mig mot honom. Han lutade sig då från mig, fast i hans rörelse kunde jag se att han hellre slapp det.
"Steven, för mig spelar det ingen roll vilken läggning du har, du är min bästa vän och bland bästa vänner ska det finnas en sak som aldrig ska stå i vägen för något annat." Sa jag till honom. Han funderade då på vad jag sagt och väntade att jag skulle fortsätta. "Det som ska finnas bland bästa vänner är det som man kallar tillit och förtroende för varandra. Det har jag för dig och är glad att du sa som det var. Gillar du killar får du göra det, för det gör ju jag med" blinkade jag. Där fick jag honom att skratta och han omfamnade mig.
"Men berätta detta inte för någon, jag vill själv komma fram ur skogen skuggor då jag är redo" viskade han i mitt öra. Jag nickade och sen dess har det aldrig funnits några kärleksfulla känslor för varandra. Det var också samma vecka som han kom ut om sin sexuella läggning.

Märkligt när man tänker på det. Om han ni inte var homosexuell kanske han och jag idag hade delat säng tillsammans, kanske han tog min oskuld och jag tog hans. För nu när jag tänker på det hade det aldrig kunnat funka mellan oss eftersom vi är så bra vänner som man kan vara.
Ljudet av regnet utanför fick mig att vända mig om och se hur det fortfarade öste ner som om någon stod på taket till verandan och tömde ner vatten från en vattenkanna eller stryk den meningen det var inte alls likt det, det regnade så man funderade på om det inte var miljontals spikar som kastades ner från himlen. Stackars den personen som gick ute nu då spikarna rasade ner.
"Är du vaken nu? Klockan är ju bara halv sju!" Stönade Steven som nyktrat till under sömnen.
"Jo, regnet väckte mig" log jag och höll kvar ögonen på regnet utanför utan att vända mig om för att möta Stevens blick. "Vill du ha te? Kaffe?" Frågade jag honom och slet blicken från de gråa rusk vädret.
"Kaffe! Skulle behöva ha koffein." Muttrade han sömnigt och gned sig runt ögonen för att få bort sömnen. "Vad fan ska jag upp nu och göra? Det är skola i morgon och jag borde sova!" Fräste han.
Jag fnissade och gick in till köket som låg i vardagsrummet. Jag stod vid deras fina köksö och kollade på kaffebryggaren som de hade. Fast kaffebryggare var det inte utan en Moccamaster. Så jag fyllde på med vatten så det skulle bli 2-3 koppar kaffe till Steven som definitivt skulle behöva lite koffein nu. Jag kunde se hur han reste sig upp från golvet som vart hans säng under natten och sträckte på sig så ryggmusklerna knackade och hamnade på rätt plats.
"Ja du Steven, frågan är varför du vart tvungen att stiga upp?" Sade jag medan jag räknade måtten till kaffet. Bakom mig slog jag snabbt på vattenkokaren så jag kunde få dricka koffienfritt te.
Stevens mamma drack ingenting som innehöll koffien så jag hade väl tagit lite efter henne, i alla fall då det gällde te. Att inte dricka cola eller kaffe skulle jag inte klara av.
"Äh, kul för dig att dricka koffienfritt ensam medan jag ligger och snarkar och drömmer sköna drömmar om Villiam" log han och slog sig ner vid en av barstolarna till köksön.
"Villiam? Vad hände med Daniel då?"
"Ja han är ju trevlig, men jag tror det inte kommer funka mellan oss" log han medan hans ögon tindrade likt stjärnorna om natten. Jag undrade egentligen vad han böghjärna tänkte!

Min värld var svart. Jag var yr och visste inte var jag var. De kalla vattnet från Ljungan förlamade mig och jag tappat medvetande ganska snabbt. Nu vet jag inte vad det var jag hörde.
Någon ruskade i mig så mitt huvud skrapades mot något hårt och knöligt så det sved i smärta. Jag hade en hemsk huvudvärk som dunkade på högra sidan om huvudet nära örat.
"Men herregud vänta!" Kunde jag höra en kvinnlig röst säga och jag kände hur någon stampade iväg på klackar. Sekunderna senare känner jag hur någon slänger vatten på mig och jag slår upp ögonen och hostar. Om hon slängde en hink vatten över mig så var det nog hela hinken jag svalde för jag började hosta och kippa efter andan.
"Ja men det var ju snyggt. Hon drunknande nästan och nu ska du få henne att drunkna igen! Smart idé!" Fräste Steven som hjälpte upp mig försiktigt trots att mitt huvudet värkte.
"Hur skulle du annars ha gjort då? Suttit där och ruskat i henne tills hon kliver upp välmående som om inget hade hänt?" Martina var en av skolans mest populära och trodde hon var den störste av oss alla och var den som fick alla killar att hamna i samma säng med henne. Slyna!
"Åh håll käften slampa!" Fräste Steven. Martina fnös och hon gick ifrån oss ut på bron allt längre bort från oss. "Hur mår du?" Jag hade precis fått tillbaka andan efter kallduschen. Min röst svek mig då jag skulle svara. Jag hostade en gång till innan jag svarade.
"Jag har mått bättre" svarade jag hest och kände hur det svindlade igen. "Jag lägger mig ner igen, väck mig i morgon" sluddrade jag.
"Jag bär henne" hörde jag en främmande mans röst. Någon förde händerna under min kropp och lyfte upp mig precis då jag förlorade medvetandet.

Något ljust irriterade mina ögon. Det gjorde ont att försöka öppna ögonen. Mitt huvud värkte fortfarande efter sen igår som jag inte ens kommer ihåg vad som hänt.
"God morgon solstråle!" Hörde jag en allt för munter Steven säga och någon satte sig ner bredvid mig. Det gungade till så jag kunde inte undlåta att jämra mig och lyfta armen och placera handen på mitt huvudet där det dunkande som värst.
"Måste du riva till soffan?" Steven skrattade. Jag öppnade långsamt ögonen och insåg att jag sov i Stevens säng. "Sängen" mumlade jag sen.
"Jag satte mig knappt så du skulle inte ha känt det." Log han. "Hoppas du vill ha lite frukost? Eller du kanske hellre vill ha hundra huvudvärkstabletter och en massa vatten?"
"Nämner du vatten igen ska jag personligen dränka dig i duschen!" Svarade jag honom hest och försökte låta något sträng men på rösten lät jag patetisk.
"Okey... vad sägs som en återställare då?"
"Mitt på dagen? Skärp dig! Har du ingen cola eller så?" Frågade jag honom medan min röst började låta någolunda normal.
"Jo, vänta här ska jag hämta" sade han och försvann. Ännu en gång gungade sängen och jag jämrade mig.
"Som om jag kommer någonstans! Vad ska mina föräldrar tro om mig? De kommer ju fan fatta!" Utbrast jag i oro.
Steven kom tillbaka med ett gigantisk glas med cola i och två värktabletter som jag svalde ner tillsammans i en ända klunk.
"Ja du, jag vet själv inte. Den där bulan har du ju inte fått från någon filmkväll direkt. Men du? Den där killen Villiam var ju så grymt snygg!" Började han sen säga och sa namnet "Villiam" med en djup suck.
"Och vem är det?" Frågade jag som inte kunde minas någon på festen med namnet Villiam.
"Ja men han som bar dig och hjälpte dig från idioterna som försökte våldta dig! Ja han räddade dig från Ljungan, av vilken jävla annledning skulle du hoppa ner där förresten?" Utbrast han sen med en blandad ilska och oro för mig.
"Vad skulle du ha tagit för sista nödväg?" Min fråga var inte direkt uppmuntrande för honom att svara på. "Jag var full och ville bara komma undan från dem två och den tredje mannen som kom strax inpå dem!" Sade jag utan protester.
Steven sa inge mer om den saken, heller nämnde vi inte denna Villiam heller något mer för nu försökte han få in mig i duschen och sen komma ut till tv rummet och ligga på soffan och återhämta mig med en film.
Vi bestämde att jag skulle stanna en natt till bara för säkerhets skull. Kanske skulle svullnaden gå ner fram tills på söndag.

Mot kvällen hade vi fått i oss kvällsmat som bestod av grillad kyckling med potatissallad och dricka. Ingen av oss orkade ställa till med en ordentlig middag så vi valde det lättaste och det billigaste alternativet.
"Vem är denna Villiam?" Frågade jag då vi ätit klart och satte oss ner i soffan. I mitt hörn av soffan såg det ut som om jag knarkade på tabletter för alvedonen låg spritt över allt på bordet sen så såg mitt ligghörn ut som fågelbo.
"Villiam? Allvarligt talat vet jag inte vem han var. Jag tackade mest för hjälpen med dig och sa hej då till honom." Svarade Steven på min fråga medan han kastade filmer omkring sig för att finna en att se på. "Vad sägs som Sherlock Holmes?"
"Du kunde ju ha frågat ut lite medan han bar hem mig hit" fortsatte jag och ignorerade Stevens fråga om filmen.
Han tittade upp från filmhögen och lade den han hade i handen ifrån sig.
"Nej jag frågade ingenting. Jag var ju orolig för dig och inte heller ställer jag till med någon polisförhör om vem han är eller vart han kommer ifrån." Svarade han på min fråga, jag kunde hålla med honom. Att ställa en massa frågor om vem han var och vidare skulle bara kännas dumt och pinsamt. "Då säger vi Sherlock Holmes" fortsatte han och plockade fram cd skivan ut fodralet och fick den på plats i DVD.

Jag såg inget på filmen så jag hängde aldrig med i skämten eller vad den handlade om. För kompliserad film för min del. Inge mord eller blod som sprutade, tråkig film!
"Hur såg han ut som?" Fortsatte jag fråga honom.
Utan att ta blicken från tven ryckte han på axlarna. Han lyssnade inte. "Du måste väl veta hur han såg ut som?"
"Nej jag gjorde inte det, eller ja ansiktet såg du ju men inte mer än så och händerna som bar dig. Annars var han klädd helt i svart. Svarta jeansbyxor, svart munktröja. På huvudet hade han en mörk keps, jag kunde inte se vad för färg eftersom det var ganska så mörkt ute, och luvan låg över kespen så hans hår såg man inte. Fast de där svarta ögonen var väldigt mystiska, så som om han hade besvär. Som om du var besväret då han bar dig. Men han klagade aldrig på om du var tung eller så."
"Tack för den du." Grimasherade jag.
Steven log då han tittade bort från tv skärmen för att se på mig med ett roat leende i någon sekund innan han fortsatte att titta vidare på filmen.
"Ansiktsdragen försvann i alla fall in i det svarta så mer än så såg man inte. Jag menar, skulle du känna igen en våldtäcks man om han döljde sitt ansikte i mörkret?" Jag grimarserade ännu en gång mot honom och lade mig till rätta i soffan. Försiktigt för att inte stöta till huvudet som inte dunkade lika illa och som bevis för Steven att jag tyckte filmen var dötråkig så somnade jag någon minut senare.

Antar att ni väntat på denna delen och jag ber om ursäkt för förseningen, men här kommer den. Enjoy.

Vägen hem till Kamilla var en så kort bit att den kändes löjligt kort. Bakom lägenheterna i Kvissleby fanns det en gång bro som för många år sen användes som bilväg. Nu hade det blivit en gåväg och bredvid den på vänster sida, om man kom från Kvissleby centrum, så fanns det en annan bro för bilarna att köra över. Gångbron var dessutom så gammal att det nu hade kommit en massa förslag om att riva den och bygga upp en ny då den hade fått stämpeln: rasriskt. Trots det vandrade personer över den varje dag flera gånger om dagen och än stod den stadigt där.
Gångbron var också en av dem platser där man kunde stå och se ut över Ljungan och se på vattnets strömmar som skapade ett sådant konsverk på vattnets yta. Ringar, omöstrade former. Om man tittade på dem noga kunde man förr eller senare se vad dem kunde likna.
Som att ligga ner på marken och titta på dem fluffiga molnen och förävnta sig ett budskap genom dem.

Fast idag för min del fanns det inte en tanke att stå på bron och se ner på strömmarna. Jag hade en fest framför mig som jag inte såg framemot. Jag kom med bara för att Steven bad mig så snällt med det där valpögonen. Jag försökte låta bli att sucka medan jag gick på brons hårda betong.
Idag kändes bron enslig och mystiskt? Kunde det bero på den ända mannen som stod där och tittade över på bilbron på vänster sida om oss?
Han var lång. Hade mörkt hår som döljdes bakom munktröjans huva. Han tittade snabbt upp mot mitt håll och jag hann på den korta tiden se hans ansikte. Ända som fick mig att se på honom var dem där blåa ögonen. De var, fängslande? Som om de fångande mig i en evighet, en tid utan slut! Det gick inte att förklara.
En sak säker var ju att sådana ögon borde inte finnas på en mans ansikte. Men gjorde dem det så var ju det ganska så självklarhet att det var högst ovanligt.
Ansiktsdragen han hade var skarpa och bestämda. Käkbenen var väl synliga och ögonbrynen gick ner över ögonen så man kunde se den hans dominanta sida.
Jag rös och fortsatte vidare i en högre takt. Hade bara en trappa framför mig så skulle jag vara hemma hos Kamilla.
Fast den korta biten hem till henne så virvlade tankarna. Han hade visst fångat mitt intresse den där mystiska mannen. Han kan heller inte vart äldre än 25 år.

Kamilla välkomnade mig med en kram och stoppade på mig en öl i handen. Strax efter kom Steven som redan var inne på sin andra öl. Han vart så glad att han drog fort in mig i Kamillas hus innan jag ens hunnit få av mig skorna. De slängdes in i något hörn i skohallen och sen stod man i det överfulla vardagsrummet.
Festen hade visst lockat till sig en massa ungdommar. Och Steven hade ju rätt om en sak, nog kom det gymnasie ungdommar alltid.
"Daniel! Detta är min bästa kompis Silje" Presenterade Steven mig för en kille som var några centimeter längre än mig. Stillig för att passa Steven, men för mig var han nog kanske något för mycket. De tighta linnet och de åtsittande stuprörs byxorna sa mig direkt en som vill visa vad han hade innanför kläderna. Men att döma någon så fort varje gång jag kollade på en kille kände högst onödigt för det visade sig att Daniel var en trevlig kille.
"Jaså, detta är Isfolks flickan du nämnde" log han och skakade min hand. Jag tittade på Steven som fick röda kinder.
"Isfolks flickan?" Citerade jag. Han viftade bort meningen jag sagt med ett höjt ögonbryn.
Daniel skrattade.
"Ingen fara, jag med har väl ett ifolksnamn eller hur? Ensam är du inte" log han mot mig. Hans hår var bakåtslickat så gay symbolen var som stämplad mitt i pannan på honom, men jag gillade honom redan.
"Jo visst. Daniel Lind av isfolket" log jag medan de båda försvann in i de överfulla vardagsrummet och lämnade mig ensam, med den där ölen fortfarande i min hand.

Kvällen kändes oändlig för min del. Och eftersom jag bara satt där i en fotölj i vardagsrummet och tittade på omgivningarna i rummet. Inte så ståtligt som jag trott det med tanke på utseendet på huset. Vardagsrummet var litet och trångt för tillfälle. Men alla möbler var ställda mot väggarna så man fick mer utrymme på golvet. Alla dansade, ramlade omkull, välte ner glas och allting annat som de kunde stötta ihop med.
Till slut då min hjärna snurrade något så valde jag att bege mig hem.
Jag hittade Steven i ett hörn där han stod och hånglade med Daniel. Gulligt!
Jag pekade på hans axel så de kunde släppa varandra för någon minut.
"Jag går hem. Festen var inte så kul som jag trodde" skrek jag till honom över ljudet från den dunkande musiken från basen.
"Måste du? Vi har ju så kul!" Skrek han tillbaka. Om någon hade kul var det ju han. Jag nickade.
"Vi träffas i morgon som vanligt?" Kändes som man skrek sig hes. Han hade bara nickat och återvände till sitt hånglande med Daniel.
Jag började då gå därifrån. Var med nöd jag ens kom ut till skohallen då några gymnasie grabbar försökte få upp mig på dansgolvet. Jobbigt! Jag som föredrar att välja själv om jag vill något, men att bli tvingad till det där kändes inte direkt så roligt.
Skorna satt på och jag gick ut i den härliga försommar natten som kändes härligt kall mot min hud. Och det skulle vara skönt att få komma hem till min egen säng. Dock undrade jag bara vad mina föräldrara skulle säga då jag kom hem.

Jag hade kommit över halva gångbron tills jag valde att gå tillbaka. Jag hade inge argument att komma med när jag väl skulle vara hemma så bästa vore väl att komma hem till Steven. Jag fick väl helt enkelt hålla mig borta från hans rum så jag slapp höra dem båda från hans sovrum.
Bara det, att trots min suddiga syn från all öl jag drack, såg jag två konturrer av två mäm som kom emot mig i en väldigt hög fart. Jag hann inte reagera mer än vända mig om och skrika, sen var dem båda över mig. Jag kämpade med att slå och komma mig loss från dem. Lukten av alkohol fick mig att förstå att båda kom från festen.
Den ena av dem fick tag om båda benen och lyfte högt upp mig medan den andra fick sina armar runt min överkropp och låste fast mina armar, men munnen var helt fri så jag skrek för allt jag kunde. Men en hand var genast över den och tystade mig från att skrika.
Jag slängdes ner på marken igen så det skakade omkring i huvudet på mig och en smärta bak från huvudet kom smygande på mig och något varmt som sipprade fort fram. Jag sluddrade något som jag inte kunde identifirea själv tills dem båda var över mig igen och slet och drog i mina kläder.
Sen såg jag att dem var tre. Den tredje stod en bit ifrån dem. Han hade mörka kläder på sig och jag kunde inte se vad för ansikte han hade den döljt under en luva. Han ropade något, mitt medvetande började försvinna.
Med den sista styrkan jag hade kvar, sparkade jag till mannen vid mina ben och gav den andra vid mitt ansikte en råsoppning över hans ansiktet så båda tumlade omkring på gångbron. Ända jag tänkte var att fly.
I mitt yra tillstånd slängde jag benen över broräcket och försvann ner i Ljungans kalla strömmar.

Nu var det länge sen jag kom med en oneshot och denna kom bara så där till mig då jag låg ner igår och skulle ta mig till för att sova. Enjoy I hope xD

Regnet piskade ner mot mitt redan så sårande ansikte. Det var svullet av slag och sparkar sen du bad mig komma och möta dig. Du hade det svårt och jag kom för att trösta. Nu är det jag som behöver någons tröst men jag orkade inte röra en muskel.
Jag mådde illa ända in till benmärgen. Om jag ens hade något som var helt? Den blöta marken under min rygg var kall och hård. Jag kunde känna den, men mina ben kände jag inte. Var dem kvar?
Dem där ljusbruna ögon som brukade vara så beskyddande var svarta av hat och smärta, ändå fortsatte du slå mig, sparka mig, slänga iväg mig. Jag var svag  som låg här och lät mig hanteras som ingenting.

En smärta i magen fick mig att hosta till och söka luft. En blandnind av saliv och en tjock rinnande vätska rann ur min mun då jag rullade runt på mage för att slippa sparkarna mot magen. Det hjälpte inte. Gång på gång sparkade du mig i sidan av magen tills jag låg på rygg igen. Utmattad tittade jag in i i dina ögon som fortfarande lyste svarta av hat.
Regnet sköljde sakta bort blodet från mitt ansikte, men från resten av kroppen så satt det kvar i kläderna och från de öppna såren vällde det bara ut mer tjock massa av blod.
Du satte dig ner på huk och tittade in i mitt svullna ansikte. Jag kunde bara se en mörk skuggad figur, men dina ögon var det ända tydliga jag såg. Du tog tag i min tröja och lyfte upp min slappa kropp mot ditt ansikte. Du log.
Och åter igen kom den nya slag mot ansiktet. Jag kunde inte känna smärtan längre utan nu var det som om världen svartnade snart.

Jag kände ingenting. Bara en sak som värkte i mitt blödande hjärta. Känslor! Jag hade haft känslor för dig. Medan min kropp tog emot påhopp och slag så försökte jag tänka på om detta kunde ha vart annolundare? Du kanske inte skulle ha varit så här om du lät bli alkoholen då du hade det svårt.
Min hjärna kunde inte tänka. Den var näst intill död av all misshandel för denna kvällen och med en märklig öppenbarelse så skulle jag också dö ikväll. Ett ljus bakom honom väntade på mig.
Jag tror jag kände någonting annat nu. Mina kläder revs sönder nertill. Mina fina nya Diesel byxor som jag köpt för bara några dagar sen revs  isär, mina nya trosor var bara trasor och min genantaste del blottades för dig.
Du flämtade till och fixade med dina egna byxor. En dragkedja drogs ner och i mitt döda tillstånd drog du fram en kvin höll den mot min hals. Som om jag skulle kunna skrika?
Du tog mig i besiktning! Du stånkande och stönade i mitt avslagna öra.

Jag kände mig äcklad. Min kärlek för dig dog, istället vällde annat fram. Mina tårkanaler fyllde mina ögon med en saltig vätska som sved på ögonen. Jag blinkade bort dem och de rann ner för mitt ansikte. Jag snyftade en gång då tog i med all den styrka du hade kvar. Det vara bara det att den styrkan satt inte den nedre delen av dig själv. Den satt i handen med kniven som skar upp min hals.

Skolan slutade så plötsligt då det kändes som jag nyss börjat dagen. Min SO lärare hade inte alls gillat att jag inte var klar med läxan, men på samma gång kände han sig nog hedrad över att jag ville forska mer om personen bakom dramat då jag tyckte att informationen om mördaren inte räckte till för en uppsats.
Han gav mig bara den här helgen att plugga. För innan sommarlovet så skulle komma de sätta betygen bland annat och han var tvungen att få in den på måndagen. Jag lovade honom det.
Kändes som jag blåljög honom rätt i ansiktete för nu ikväll redan skulle man på fest hos Kamilla och nästa dag lär jag väl fortfarande vara hos Steven. Han hade bestämt att jag sova över hos honom. Jag var något osäker på det eftersom han skulle nog dra med sig en heting hem från festen för att få sig ett ligg.
Mitt leende jag gav Steven var vek men han lade nog inte märke till det då vi vandrade förbi Ica, han pratatde på om festen och sen om hans dejt han vart på dagen innen. Det var öppenbarligen skälet till att han var så glad idag. Han pratade inte om annat än Jonas, som killen hete han träffade.
Jag märkte sen att jag inte var närvarande då han slutat prata och kollade på mig med en slug blick.

"Vad?" Svarade jag honom överraskad.
"Vem tänker Silje på?" Log han glänsande så hans ögon fick något lurigt i sig.
"Inget. Mina tankar är privata!" Svarade jag honom rapt och det fick honom att skratta lågt. Han skakade på huvudet och lade in armen i min.
"Silje lilla! Du behöver ett ligg!" Svarade han upprymd. Det fick mig att chockas att han sa så till mig, sammtidigt skrattade jag medan vi närmade oss mitt hem.
"Och hur är det sig att du kommer och tänka på det?" Frågade jag honom med ett leende.
Han ryckte på axlarna.
"För det första har du nog inte hört hälften av allt jag sagt och sen går du och kollar rakt fram med ett sådant strålande leende så jag undrar egentligen om du är fortfarande medvetande eller om det är någon speciell du tänker på. Om inte så måste jag skaffa dig kondomer och sen grymt snygg kille med tvättbräda!" Pratade han ivrigt.
Vi kom fram till min port. Han följde med upp en bit för han hade bråttom hem för att fixa med läxorna innan han begav sig av till Kamilla runt sex tiden.
"Jag tror jag klarar mig. Alla de andra gångerna jag vart med någon var bara en onenightstand" viskade jag i trapphuset så ingen snyltande granne skulle höra mig. Han fnös föraktfullt.
"Du som skröt så mycket att du fick skolans snyggaste kille i säng!" log han och höjde ett ögonbryn och korsade armarna över bröstkorgen.
Vi stannade halvvägs upp som vi alltid gjort sen vi började i sexan på Nivrena skolan.
"Jag föredrar att dra med mig egna och nej jag har inte tänkt hoppa i säng med någon med en tvättbräda" skrattade jag lågt åt honom då han kom på att tänka på detta just nu.
"Nehe, men då tar jag med mig en med en tvättmaskin." Jag tittade på honom med en oförstående blick. Tvättmaskin? "Ja? En sådan person med en och en annan ölmage det kanske är mer din sexiga stil hos män" Jag vek ihop mig av skratt så jag fick sätta mig ner.

"Tar du hit en med en tvättmaskin så kommer jag hoppa ner från gångbron och ner i älven!" Hotade jag honom då jag försökte bli allvarlig. Han satte sig ner bredvid mig. Trapphuset var väldigt smalt men vi båda fick plats att sitta på samma fotsteg. Vi kollade mot de halvt öppna fönstret mitt emot oss så vi kunde se grannlägenheterna. Där på balkongen stod det en kvinna som var bar på överkropp. Vi tittade på varandra och fnissade.
"Jag skojade med dig. Jag vet en som skulle passa dig utmärkt men honom får du inte träffa först klockan åtta" log han hemlighetsfullt och lade händerna bakom nacken och lutade sig bak mot de obekväma, kantiga och hårda trappstegen.
"Jag ska plugga vidare på uppsatsen så får jag fixa mig i ordning sen. Men Steven? Vad ska jag ha på mig?" Jag vart lite upprörd då jag aldrig brukade komma med väl uppseende väckande kläder. Sen fick mina föräldrar inte misstänka att jag skulle festa.
Jag får ljuga ihop något om att jag ska ha filmkväll hos Steven och vidare.
Steven ryckte på axlarna.
"Du kanske ska komma i någon skindress." Han fick stora ögon då han yttrade den meningen och kollade på mig med stora och, lite väl lycklig ögon. "Tänk vad coolt att se dig i det? Du skulle ju absolut likna Catwomen!" Sade han upphetsat.
Jag fick ett nytt skrattanfall då jag mindes den filmen vi såg hos honom för någon vecka sen.
"Jag säger som Patience Philips, jag skulle ALDRIG ALDRIG bära en skindress!" Citerade jag henne. Steven skrattade innan han reste sig upp. Han var tvungen att skynda sig hem.
"Vi syns vid sextiden då. Vi träffas nere vid trappan upp till Essviks slottet" log han åt mig och skyndade sig iväg ner för trapporna.

Essvika slottet kallade vi Kamillas hus eftersom hon hade ett hus som låg över Kvisslybyn på en ganska så stor hälla som låg en bit upp på ett litet berg som inte tagits bort utan lämnas kvar. Man kunde se huset om man kom och gick från Skottsund eller kom från Kvissleby hållet.
Hennes gula hus var stor och innehöll åtta rum och kök på två våningar. Ett gult fint hus med vita knuter och stora fönster som släppte in solen. Om solen nådde ett hus först så var det hennes. Essviks slottet.
Jag kom in innanför dörren och in i köket för att äta middag, som alltid var klar då jag kom hem. Mina föräldrar hade ett sådant schema sen jag var liten. Alltid efter skolan så var det middag hemma hos mig. Och så har det alltid vart i 16 års tid, säkert längre för mina föräldrar hade levt ihop några år innan dem fick mig, tror jag i alla fall. Det är inget jag frågar om då sådant aldrig brukar intressera mig. Att fråga om hur det var att leva på 60-talet.
Vi satt tysta vid matbordet och åt av maten. Jag tackade för maten då jag fått i mig mina äckliga Icaköttbullar. Jag ställde ner det i maskinen och försvann in på rummet där jag satt för resten av tiden tills det var dags att göra mig i ordning.
Mitt rum var min flykt. Trots den bleka röda färgen på mina väggar så kände jag mig hemma här. Mitt rum var min fristad.
Sen var det ju det där med kläder. Vad ska man ha på sig?
Önskade jag hade haft Kamilla här som brukade rota i min garderob och finna något att klä mig i.
Min mamma kom in och såg att jag nu gjorde detsamma som Kamilla brukade göra. Jag rotade omkring i min garderob.
"Måste du byta kläder för att gå och se på film hos Steven?" Frågade hon en aning misstänksamt. Jag stannade upp då jag hittade en tunika från Gina Tricot.
"Jag vill inte springa omkring i kläderna jag haft på skolan. Tänk vilka bakterier det sitter i dem!" Svarade jag nyktert och slängde tunikan åt sidan och plockade fram några ljusa stuprörsbyxor som fick duga tills vidare. Vad jag skulle ha på överkroppen var en annan sak.

Jag kollade på tunikan igen. Mörkt på ljust? Kunde det passa. Jag plockade upp den och drog på mig den och ställde mig framför spegeln som stod på golvet i mitt rum. Än hade jag inte fått upp den på en spik på väggen. Jag såg bara mina kläder och inte mitt ansikte då jag studerade mitt val av kläder.
"Du gör som du vill men säg inte att du ska sminka dig också." Jag stannade upp allt för snabbt då tunikan var på väg över huvudet på mig.
"Jag får väl sminka mig lite lät bara. Typ som mascara och eyeliner." Ryckte jag på axlarna då jag fann en ljusblå blus istället som jag hellre valde framför tunikan.
När jag kollade mig själv i spegeln så såg jag nu att jag vart riktigt snyggt. Allt som behövdes var mina svarta boots och kanske ett halsband.
"Silje, ni ska bara se på film. Ingen ska väl kolla på dig" log min mamma. Jag kunde inte låta bli att le tillsammans med henne. Var så länge sen jag såg henne vara glad.
Jag gick fram och gav henne en kram.
"Nej ingen ska kolla på mig men jag vill i alla fall se annolunda ut då jag kommer. Steven är som han är. Kommer jag ditt osminikad är jag full i smink innan jag kommit in i hans rum" skämtade jag. Min mamma skrattade. Hon släppte mig och kollade sen på mig.
"Du är så vacker Silje. Var rädd om din skönhet!" Hon kysste mig på kinden och lämnade mig i rummet.
Jag stod ensam där och kände hur jag mådde illa ut över vad hon sagt. Jag vet att jag såg bra ut, men att hon nämnde om min skönhet kom jag och tänka på min jungfrudom. Den historian var inte direkt någon skönhet.

Allvarligt talat vet jag INTE vad detta vart för något. Inget av mina bästa noveller men jag hopaps den är läsduglig. Det är en snabb onehsot om hur det går för Jonas och Liv (läs [g]Lev det liv som du vill leva[/g] för att veta hur det var med dem från början). Detta vart bara något som jag tänkte på häromdagen som jag ville skriva och detta är vad jag kommer med.
Hoppas den är läslig x) *skrattar*

"Är det sant?" Ytterdörren stängs igen med en smäll så det dånar i hela lägenheten. En flicka runt 11 år kommer in i köket och slänger ner ryggsäcken på golvet där den sen alltid ligger kvar resten av dagen.
Flickan hade ett runt ansikte med en fin liten näsa och smal mun. Hennes kinder var runda och gjorde att så att hennes ansikte vart behagligt att se på. Hennes ögon var lika blå som safiren så ögonen fångade alltid folks uppmärksamhet. Hennes blonda ljuvliga hår hängde ner till svanken så de härliga ljusa lockarna svajade.
Tänka sig, hon var rddan 11 år nu.
Jag kollade upp på min dotter från tidningen som jag knappt kommit igenom.
"Vad är sant?" Frågade jag henne full av misstankar. Flickan andades ut och in en gång innan hon öppnade munnen för en ny attack, rakt in i ansiktet på mig.
"Är det sant som farmor säger att du har skaffat dig en ny mamma till mig?" Nu välde tårarna fram från de safirblåa ögonen.

Att det söta fina ansiktet kunde förvridas snabbt i tårar var nästan för sorgligt. Hon var alltid så fin och glad varje dag och nu stod hon här i sina fina fredags kläder, som hon och jag valt ut åt henne sen kvällen innan, och grät så tårarna sputade ner för kinderna på henne.
"Liv, jag måste få någon som håller av mig jag med, men jag har aldrig sagt något till farmor om att det ska bli en ny mamma. Ingen kan ta en mammas plats här i huset" förklarade jag för henne och tog henne i min famn. Hon slog armarna om min hals.
Hennes tårar blötte ner min svarta T-shirt. Hon hade inget svar till mig, hennes tårar fick henne att inte kunna säga något. Jag visste inte ens hur jag skulle säga det till henne, men absolut skulle ingen ta någon mamma plats då hon trivdes med att bara ha en pappa.

När hon lugnat ner sig satt hon i mitt knä, hickade och försökte torka bort de överflödiga tårarna som fortarande rann.
"Lo- lovar du?" Hickade hon. Mitt ansikte log mot henne då jag lyfte upp hennes haka och torkade bort tårarna med min redan så blöta t-shirt.
"Självklart älskling, inte ska jag låta någon få komma och ta en ny plats som plast mamma" Liv skrattade och vi kramade om varandra. -"Nej se nu till att plocka fram läxorna så dem är gjorda för idag så får du gå ut och leka" log jag.
Liv log sitt chamande leende och skyndade sig att plocka fram sin läxa som bara bestov utav multiplikationstabellen.

Senare på dagen flöt allting på. Både jag och Liv fixade med att städa i lägenheten för vi skulle ha en hembjudning av min nya flickvän som jag haft ett par månaden utan att tala om för Liv. Liv älskade mig över allt och annat och jag kunde förstå varför hon reagerade som hon gjorde.
Kanske borde jag ha talat om för henne redan från början om dejten jag och Sara hade men jag visste redan då hur hon skulle reagera. Liv funkade nämligen så att hon såg alla andra kvinnor i min närhet som rivaler. Inget direkt bra början på ett sådant förhållande mellan min dotter och min nuvarande flickvän. Så bäst borde nog att låta dem vara tillsammans medan jag kanske går och köper en "kvällstidning"... Kvällstidning? Vem är jag egentligen? Jultomten?
Ush, mitt liv är bra eländig! Jag hoppas bara på det bästa mellan dem två.

Sara är det bästa som hänt mig sen jag förlorade Mikaela för 11 år sen. Och jag har aldrig tittat åt en annans kvinnas håll eftersom den ända kvinnan i mitt liv har alltid vart Liv. Allt har kretsat runt henne. Sara skulle vara den perfekta kvinnan i familjen som också hade god hand med barn.
Sara har alltid talat så fint om hennes kusinbarn som är nästan i samma ålder som Liv och är så underbar och dem båda kommer bra överens.
Jag har berätta för henne om Liv och hur hon är och vad hon gillar. Sara sa att dem båda hade en sak gemensamt och tror med att de ska komma väldigt bra överens.
Jag kunde bara le och tro inför gud att det skulle gå bra för dem.

Kvällen närmade sig långsamt och Sara skulle vara här vilken minut som helst. Jag och Liv satt i en av de två fotöljerna och väntade ivrigt. Jag berättade om Sara för Liv innan Sara skulle komma. Lika bra att förbereda min dotter.
Liv hade inget att komma med mer än kolla ner på hennes nervösa sammanflätade händer. Hon nickade till svar eller ryckte på axlarna nu och då om jag ställde frågor till henne. Så var Liv, blyg och reserverad in för nya människor.

Ringklockan ringde och Liv flög snabbt ur fotöljen och in till hallen för att öppna dörren. I dörren stod det en lång tjej med lika långt och fint blond hår som Liv själv. Hon hade dock bruna ögon istället för blåa som Livs, men så vackra och tilltalande att se på. Hon log med en bred och vacker mun. Välformade käkben, smala kinder och en hög och fin panna. Hennes ansikte var osminkat så hennes yttre vart ännu vackrare och mer verkligt.
På sig hade hon mörka stuprörsbyxor och en svart tunnika. Hon var verkligen super snygg. Jag visste inte ens om det var den samma Sara jag träffade för bara några dagar sen, denna var ju en modell?!
Hon tittade ner på Liv som stirrade på den långa kvinnan som hon bara räckte till magen.
"Får jag komma in?" Frågade hon Liv med en söt röst. Liv nickade och flyttade på sig så hon kunde komma in. Väl inne stod vi alla tre i hallen. Tysta. Utforskade varandra. Sen skrattade Sara. "Jag må då säga att detta var verkligen ett intimt möte" log hon och böjde sig ner så hon kunde kolla in i Livs blåa ögon. "Jag måste säga att jag är glad att få träffa dig Liv. Du är verkligen vacker, men ännu mer vackrare i verkligeheten än på kort. Jag heter Sara Lund och jag hoppas du och jag ska komma bra överens" log hon.
Liv visste inte vad hon skulle säga. Hon log blygt och tittade mot mitt håll med ögonen under luggen. Hennes leende var överförväntat. Det där leendet var en av dem som jag kände till allt för väl.

Sara var mer än accepterad.