Ögonen tårades då de orden slapp ut ur din mun. Munnen hans var hårt stängd efter att dem bara sluppit ut och nu stod du där som ett fån och verkade inte ha så mycket mer att säga.
"Varför? Är det något fel jag har gjort?" Han skakade energiskt på huvudet så de bruna håret skakades om.

"Nej, jag vet inte vad det är men det känns inte rätt med dig. Jag är nog inte redo för detta ännu." Landskapet omkring oss passades sig inte in där vi stod. En grusgång genom en lite området med lägenheten runt omkring oss. En parkering fanns bakom honom där hans röda nissan stod. En ynka liten björk med våra initaler och inringat i ett hjärta. Den första platsen vi alltid träffades på för att sen sitta i gräset, hålla om varandra, se in i varandras ögon och bara vara tysta. Bara våran andningar kunde vi höra.
Nu stod han här framför mig och sa att det var över. Vi skulle inte vara vi mer. Vi skulle gå åt varsina vägar och nog aldrig ses mer. Jag hade inte erfarenhet nog av att fortsätta vara vän med mina ex. Jag var den som försökte vara vän, det är dem som alltid inte försöker fast det är dem som talar om hur gärna de vill fortätta vara vän med mig.
"Jag förstår fortfarande inte. Jag måste ha gjort något som fått dig att ändra åsikt bara så där" jag knäppte med mitt finger på slutet av min mening. Min älskling, eller så kallade, stod med händerna i de svarta stuprörs jeansbyxorna och gungade fram och tillbaka. Han fina bruna vårjacka satt perfekt till hans kropp och passade utmärkt till hans bruna här och ljusbruna ögon.

"Det är inget som du skall förstå heller. Det är över, bara för dig att inse det." Svarade han tillbaka med en lugn röst. Min därimot började snart hyperventilera.
Han är min drömmars kille och den ända som jag verkligen kunnat lita på till 100%. Också gör han så här mot mig. Jag svalde gråten som trängde upp genom strupen på mig.
"Jag tycker det är något jag har en åsikt om och du måste svara mig vad som är felet!" Kom jag med, försökte få rösten att låta så normalt som möjligt. Han kollade på mig med de ljusbruna ögonen. De sa inget, men jag kunde tydligt se sorgen i hans ögon. Han har vart med om något som han inte vill berätta för mig.
Händerna i hans jeansfickor hamnade nu i jackfickorna. Han skakade på huvudet igen.
"Det är inget att tala om, bara acceptera!" också började han gå till sin röda bil som stod och väntade på parkeringen.

"Du kan inte bara gå ifrån mig. Skall jag famla helt blind utan att få veta svar?" Roapde jag efter honom. Min älskling stannade. Han vände sig inte om mot mig men jag förstod att han suckade då axlarna åkte upp och sen ner. Nu vände han sig om.
"Maria, Av den annlendingen jag bryter upp med dig är för att jag inte känner något för dig, jag trodde du var den rätta men så är inte fallet nu. Jag har lärt känna dig lite och har insett att du inte är något för mig. Vacker, men för ung för min del"
Min ilska blåste upp sig som en nuväckt vulkan.
"Din idiot! Åldern skall aldrig behöva ha en betydelse i ett förhållande fattar du väl! Tror du jag bryr mig om att du är 10 år äldre än mig? Jag har alltid älskar dig för den du är, inte för att du är vältränad, mycket äldre än mig och har ett bländande ansikte som slår ner flickor till marken av hjärtanslust" kom mitt svar fränt mot honom. Axel höjde ett ögonbryn mot min ilska, som om han sett den för första gången.

Vinden blåste sig mellan oss och drog med sig gamla löv som legat i ide under snön. Allt hände som i en slowmotion. Eller som om scenen skulle vara tagen från en gammal cowboy film där de står med händerna i höjd för visa den snabbaste reflexen och döda sin motståndare. Detta var den cowboy filmen nu. Axel hade inge mer att säga. Han ställde sig sidless nu och tittade mot björken där alla våra minnen fanns. Jag kunde inte läsa vad hans ögon sa. De var svåra att läsa från det avståndet vi stod ifrån varandra.
"Jag håller med dig" kom det till slut från honom. Hans vackra röst avbröt tystnaden. "Åldern skall aldrig behöva vara ett hinder i ett förhållande. Kärleken skall alltid ha förträdde för sådant. Men jag kan inte se kärleken längre. Det går inte!" Han höjde upp axlarna och släpte ner dem igen. Han var nära gråten.
Nu kände jag att jag ville omfamna honom med min kärlek. Be om hans ursäkt, säga min ursäkt.
"Jag är inte den du tror att jag är. Jag är inte värt detta livet längre." Viskade han lågt. Jag hörde honom knappt men jag kunde tänka mig orden som mumlades från hans vackra läppar.

"Du får inte säga så!" Skrek jag högt. Jag brydde mig inte om att se hur andra människor i deras vandring runt kvarteret tittade nyfiket på oss. Detta var allvarligt än att bry sig om hur dem alla gick vida omkring runt oss och funderade på om jag skulle ge honom en kraftig smäll över käften. "Du får mig att tro du skall ta ditt liv. Ett liv för en annans utan orsak! Jag vill veta vad som tynger dig och hjälpa dig. Skulle någon annan förstå mer om vad som tynger dig mer än jag? Jag som alltid har funnits där för dig!" Axel vände sina tårögda ögon mot mig. Han hade inga flera ord att ytra sig med. Utan nu vände han sig om, utan att stanna trots att jag skrek efter honom, fortsatte han vidare till bilen, startade den och lämnade parkeringen med endast märken på bilparkeringen efter hans bildäck.

Jag stod ensam kvar vid våran björk med tårar rinnandes ner för kinderna och förstod inte alls varför han, efter 6 års kärlek, valde att säga att nu var det över, bara så där. Helt utan förklaring och helt utan någon mening. Det ända som fanns kvar som ett minne som skulle sen alltid finnas där för hundratals år, var en liten björk, som skulle stå i mitten av allt av de onändliga som hände just runt den. Ensam åt världen utan att behöva känna kärleken. Helt ensam i världen.