Spill inga tårar för mig [Oneshot]

Min värld borde ha vart svart, men den var allt för ljus. Ett starkt ljus dessutom. Kanske solen? Ingen aning! Och vore jag död nu så borde jag inte känna något, döden ska inte göra ont, men den gjorde den. Ont som in i helvete!
Det känns som att det var det starka ljuset som orsakade hemska plågprna i min kropp. Har man en gång vart med om att bli knivskuren eller skjuten med en pistol kanske dessa skulle förståt sig på smärtan. Jag kunde inte det. Min bröstkorg åkte upp och ner av ansträngning. Min andning var häftigare än någonsin och att försöka andas normalt, var tekninskt omöjligt.
Jag kunde inte tänka klart för all denna smärta som kom från bröstkorgen gjorde så ont att jag kände mig väldigt yr och spyfärdig. Men inget kom upp. Röster hörde jag också. Jag kanske hallucinerade?

Någon rörde vid mitt ansikte väldigt ömt och varsamt. Jag kunde ingenting se, ljuset reflekterades mot Dem som pysslade med mig, dem vart lika vit som ljuset. Jag kanske vart omhändertagen av änglar?
Nej, änglar skulle nog vara med varsamare med mig, dessa försökte vara varsam men deras sätt att hantera mig fick ljudet av min röst att skrika ut om den hemska smärtan jag kände bara de rörde vid mig. Allt vart bara värre.
Smärtan började tillta lite och något lugnt kom in över mig. Min blick klarnade lite och jag kunde se väldigt svaga konturer som rörde vid mig. Ett ansikte, väldigt suddigt och omöjligt att känna igen, men som viskade mitt namn lågt.
"Lina?" Jag ville svara, men jag kunde inte då något höll mig tillbaka, som om min röst svek mig. Jag kände inte längre smärtan för den långsamt domnade bort. Någon hade botat min smärta, för min värld började bli svart. Den fina ängel som viskat mitt namn övergick från att bara vara en grå suddig kontur vart nu nästan helt svart. Jag kunde skymta ett ansikte som inte var igenkänligt. Innan min värld tunnades ut kunde jag höra en mörk röst säga: "Nu måste Lina sköta resten själv..." allt vart svar.

De gråa dimmorna jagade mig och slöt sig sakta runt mig som i en ring. Dem ville ha mig fast, som om jag gjort någon riktigt arg, någon som ville mig ont. Dimman gillade inte att jag undslapp fällan som den hade gillrat för bara mig. Jag sprang eller försökte springa men något tog emot. Som om luften gick ur mig helt och den svidande smärtan var tillbaka igen. Jag kunde inte öppna ögonen för att ta mig ur min skräckdröm. Jag trodde jag var död då den nästan helt slutit sig om mig men död var jag inte, eller?
Har jag hamnat i helvete kanske? Där borde all denna smärta komma ifrån, allt de onda var åter tillbaka, men inget ljus kunde jag se. Vad det är än som händer med mig, ville jag bara vakna upp och inte se detta mer, jag ville se hur livet efter döden kunde se ut. Jag vill se min familj fortsätta vidare utan mig. Jag skulle ha det mycket bättre än vad jag har nu. Att finnas i helvete för något ont jag inte gjort kändes helt fel. Jag sprang allt vad jag kunde, men benen fortsatte att stå helt stilla under mig. Eller dem ben jag trodde jag hade fanns inte där. Dem fanns långt ner under den gråa tjocka dimman som nu hade slutit sig helt om mig och den gjorde att jag fick uppleva en skräckupplevelse jag aldrig vart med om. Tills ett ljus från ovan, sopade bort den grå dimman och lyfte mig upp mot de ljusa skenet.

Någon smekte sakta mina panna, någon med väldigt mjuka händer. Det fick mig att försöka le för jag kände bara till en ända person som kunde vara så varsam. Jag försökte öppna ögonen men dem valde att strängt hålla sig stängda. Det var ingen mening med att försöka bända upp dem med vilja, jag skulle nog bara tröttna ut mig själv. Konstigt nog vart jag väldigt trött men glad på samma gång. Jag visste att nu skulle det ske, ögonblicket jag väntat på och hoppades på att få slipa lida mer i denna värld. Handen som fortsatte strycka min panna och sen min kind, gav mig äntligen viljan att öppna mina ögon. Först så var konturen svart, men övergick ganska så snart till gråtonig kontur innan den sakta vart någonting att titta på.

Att se hans ansikte igen kändes skönt, men tragiskt att han av alla skulle vara det sista jag såg. Han stod halft uppe i sjuksängen med halvdränkta ögon som var röda av tårar. Men trots det log Kaspers ansikte mot mig.
"Hej" log han. Jag vet inte om jag log, men jag slöt ögonen och kände hur mungiporna sakta vandrade upp en bit.
"Hej" harklade jag ur mig. Kändes som om jag glömt bort hur man pratar. Kasper sa inge mer utan hans öma smekningar fortsatte.
"Jag vill inte fråga hur du mår för doktorn var här och gav dig lite mer morfin så du inte skulle behöva känna smärtan nåot mer" han harklade till sig innan hans röst snörde ihop sig. Hans smekningar mot min kind slutade och nu låg han nästan över mig och grät. Jag förstod inte att jag kunde vara så saknad. Efter allt jag har vart med om och gått igenom, är han den som alltid velat vara hos mig?
I min ensamhet har jag bara tänkt på mig själv och har inte alls tänkt på alla de fina människorna som finns runt mig som stöttat mig. Nu låg jag här i sjukhussängen med Kasper, min kära storebror, över mig och ingenting kunde han eller jag göra, inte ens hundra sköterskor eller doktorer kunde hjälpa mig längre. Jag var nu på gränsen mellan två riken. En för de levande och en för de avlidna. Jag låg nu till gränsen för det döda, ingen kunde rädda mig längre för min tid var nu kommen.

17 år hade jag levt mitt liv osh nu skulle den sluta så här tvärt. Min bror är den som stöttat mig och jag har lovat att lägga in ett gott ord för honom då jag skulle inta den nya platsen jag skulle till. Kanske låter dom honom komma lindrigt undan, snabbt och enkelt ska det vara.
"Ingen fara!" Sa jag lågt till honom och strök hans blonda hår med min hand. Trots att det var ansträngande att lyfta den ville jag ge honom känslan av att jag har rört honom. Kasper kollade upp från täcket. Hans ögon var svullna av tårar. Jag log. "Jag kommer bli väl omhändertagen på den andra sidan. Jag är inte rädd så spill inga tårar för mig" fortsatte jag vidare i en lugn melodisk röst, trots att den lät svag för mina egna öron.

Min kära bror nickade. Jag slöt ögonen en gång till innan jag öppnade dem. Mitt ansikte log, smärtan var tillbaka igen men denna gången försvann den allt för snabbt och det sista jag såg innan min värld smältes samman, var min storebror Kaspers leende ögon. Cancern vann denna gången.




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo