Sorgen har sina gränser [Oneshot]

[Den här novellen är baserad på en verklig händelse men är också ingenting som har med nutiden att göra om vad som hänt innan. Därför den som läser detta skall inte ta illa upp om man vet vilka det handlar om. Jag tänker inte lika mycket på händelsen längre och därför, bara för brist på annat, återupplivar jag den, med en kort novell]


Flickan mitt emot mig tittade på mig rödsprängda ögon av tårar som runnit sen dagen innan. Trots att ögonen hade haft en paus satte dem igång igen bara jag in på skolan. Flickan i spegeln såg inte längre ut att vara den där glada spralliga personen som hon brukade vara. Nu stod hon där mitt emot mig och såg mig i ögonen med en sådan ilska att jag funderade på om hon eller jag skulle slå sönder spegeln på den lilla toaletten.
Toaletten var inte stor. Kanske 2 meter lång och 50 cm bred. Ingen stor alltså. Trots det stod jag här inne och vägrade komma ut. Sårad hade jag blivit av den person som skulle kalla sig min bästa kompis. Det har snart gått tre månader sen det hände och snart skulle i alla fall skolkarriären vara slut. För bara några månader sen hände det ofattbara som jag inte trodde skulle ske. Inte mellan min bästis och honom.

Dem båda förstörde mitt liv. Jag hade lagt de gamla minnet bakom mig från högstadiet och nu var de öppna såren nya igen. Jag mådde illa av bara tanken att behöva stå här och ha ont igen. Heller brydde dem sig inte för dem har aldrig känt denna plåga som jag hade nu.
På min högra sida låg min mobiltelefon på toalettlocket och vibrerade högt. De sökte nu efter mig. Eller i alla fall en av mina vänner sökte mig. Hon är väl den ända som bryr sig om mig och vill se mig glad.
Glad? Hur kan man vara glad i en sådan har situation? Jag skulle aldrig må så bra igen så som jag var förut. Mitt hjärta har slitits mitt itu åter igen och det gör bara ont att tänka på alltesammans.

Jag hatar orden du gav mig innan skoldagen skulle börja. Hur vi båda kommit överens om flera saker som vi tillsammans skulle göra, som bara vart något bortglömt. Du valde att göra det som var helt tvärt emot vad det var vi båda kom överens om.
Mobilen slutade vibrera mot toalettlocket. Nu ringde det inte mer. Jag ställde mig med ryggen mot väggen bredvid handfatet och gled sakta ner tills jag nu satt på golvet med benen halv uppdragna mot mig. Mina armar placerade jag på golvet. Ärren på armarna från en tiden för länge sedan fanns fortfarande kvar, dock väldigt bleka.
Hade jag bara haft någonting vasst nu hade jag skart upp dem ordentligt denna gången så jag kunde känna hur det kändes att vara fri för ett tag. Men något sådant fanns inte. Det skulle bara vara onödigt att slå sönder spegeln för att få rispa upp de gamla såren igen.

Mina ögon tittade upp i taket. Taket var helt vitt, nästan som resten av toaletten. Bara golvet som vek undan från det vita. Någon ful platsmatta som de har lagt till i en ful mörkblåfärg. Runt vägarna var det en ljusblå nyans i kaklet. Jag slöt ögonen för ett ögonblick. Under det ögon blicket så kunde jag se mig själv hänga mig i taket, se hur jag slapp se deras ansikten. Var de arga? Förtvivlade? Eller lättade för de slapp se mig?
Jag öppnade ögonen igen. Röster gick eller sprang förbi utanför och de ropade mitt namn eller frågade andra om de sett mig. Jag slöt ögonen igen och denna gången kom en annan mörkare bild förbi. Hur jag slår sönder spegeln, ljudet av något som krachas hörs av alla som pacerar förbi utanför toaletterna. Och de undrar vad som händer. Bara jag som vet det. Blodet från mig, liggandes på de falska blåa golvet översvämmas av en röd klibbig sörja som söker sig sig till under dörren och rinner sen in under den. Det skulle vara försent för dem att rädda mig då. Mitt liv skulle segla över deras huvuden och sen försvinna in i glömskan.

Långsamt öppnade jag ögonen igen och kunde se att allt var som vanligt igen. Mitt önsketänkande kändes grym. Som om jag bara tänkte på mig själv och att det är synd om mig.
Någon knackade på dörren. Jag lade ingen notis av den för jag kände att jag inte orkade bry mig. Varför skulle jag? Ingen bryr väl sig om jag blir sårad! Jag är ju en sådan. En leksak som är rolig den första tiden innan jag sen lägs på hyllan för jag är inte så lika rolig att vara med längre.
En Rakhyvel skulle jag vilja ha nu, det skulle sitta fint för det kliar i mina fingertoppar att få förstöra mig själv.
Knackningen kom åter igen, något hårdare. Jag brydde mig inte, orkade inte ens. Jag ville vara ensam så. Långsamt droppade en tår ner från mitt öga och träffade min redan så blöta tröja av andra tårar som runnit.

"Emma? Är du där?" Jag har många kompisar, en som jag umgås mycket med nu, är en som jag kan vara ärlig mot. Gud vad jag älskar henne. Skulle jag kunna gör det jag tänkt på innan? Låta mig själv dö framför hennes ögon för att inga fler skall få såra mig?
Kanske jag som sårar dem.
"Snälla Emma, om du är där inne så kan du svara mig. Jag är orolig för dig!" Kom det från henne. Hon knackade lågt igen. Ja, jag är här, lämna mig ifred, jag planerar min död, svarade min hjärna. Min röst reagerade inte.
Tårarna vällde fram genom mina ögon. Nu visste jag heller inte varför dem grät. Jag visste ingenting nu längre. Jag kunde inte tänka klart längre.

Min hand gick långsamt upp till dörrhandaget och vidare till låset. Ett litet klick och dörren var olåst.Långsamt gick dörrhantaget ner och min komis tittade in. Hennes bruna ögon bakom glasögonen tittade ner på mig där jag satt. Hon är så fin. jag gillade hennes mörkbruna hår som gjorde att hon vart en del av henne själv. Hon kom in och låste dörren igen för att vara med mig. Jag tittade inte upp. Jag ville inte att hon skulle se hur sorgen prägglade mig så hårt. Hon satt nu på toaletten och försökte få ögonkontakt med mig.
"Jag vet att det är jobbigt för dig Emma, men jag lovar dig, och många flera av oss alla andra, kommer att stötta dig till 100 %. Vi tycker verkligen synd om dig och vill att du skall klara av de sista månaderna innan skolan är slut." Hennes röst var så lugnande att nu brast jag ut.

Tårarna, sorgen, värken i bröstkorgen, allt inom mig brast. Hon skyndade sig ner på knä och höll om mig medan jag fick gråta ut mot hennes axel. Hon var mumlade låga tröstande ord till mig.
Jag kunde höra mig själv gråta och känna att detta är vad jag behöver för att klara mig för resten av den månaden som är kvar. Jag behöver dem alla som verkligen stöttar mig. Jag kunde inte bara ge upp livet för något som hänt mellan honom och henne. Detta liv jag levde nu fick ha den handlingen den just nu fått. Jag skulle klara mig, och skulle jag inte det så visste jag vilka jag kunde vara hos för att få det stöd jag önskade mest av allt. Mina vänner skulle aldrig tillåta se mig sårad igen.
Även om ingen av dem har vart med om den sorg jag har vart med om nu, så vet dem vart Sorgen har sina gränser.




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo