Nu kommer jag med en ny oneshot. Haha denna idéen kom bara så där med en gång då man kollade på Patrioten. Fråga inte varför, läs och njut! I guess :)

”Låt mig vara!” Skrek hon så halsen drog ihop sig. Efter att ha försökt springa undan så många gånger vart detta det mest påfrestande hon varit med om. Hennes hals var hes och det gjorde ont att andas.
Dem hade jagat henne runt i en cirkel så de hade till slut jagat henne ut från byn och in i skogen, långt in. Nu stod dem alla framför henne, runt henne i en ring. Hon stod ensam i mitten och försökte återhämta andan.
  ”Klä av henne!” Skrek en av dem och snart hade hon alla över sig. Trots hennes protester, sparkar och skrik var det lönlöst att ens försöka. Vad kan en liten tjej göra mot ett gäng killar som var tredubbelt mer än hon själv. De kastade sig bort från henne då kläderna rivits av henne bit för bit. Nu låg det slamsor runt henne av det som en gång vart hennes kläder.

De tittade på henne. Hon kunde inte se vad deras ögon sa. Mörkret i skogen gjorde det omöjligt att ens se vilka se var. Mörkret döljde dem allt för bra. Som om mörkret inte är något annat än en maskerad natt. Ingen vet vem natten är först gryningen kommer. Om natten styr mörkret, om dagen styr ljuset.
Hon snyftade.
 ”Låt mig vara!” Upprepade hon ynkligt och försökte med skam att krypa bort efter en öppning. Vilket vart lönlöst, då dem slängde tillbaka henne in mot mitten. Hon skrek igen och försökte komma undan i panik som oftast aldrig löser något problem. Hon började att andas häftigt och höll på att förlora medvetande då andningen gjorde ont.
De visste inte att hon hade astma. Hennes inhalator hade hon tappat, men vart? Hon försökte förgäves finna den runt omkring henne på den smutsiga och barriga marken. Ända hon kom åt att känna var hennes sönderrivna kläder. Hennes inhalator var borta!
 ”Hämta korset!” Beordrade en annan och hon kunde höra steg bredvid henne försvinna, men kom tillbaka ganska snart.

Något stort och tungt ramlade ner bredvid henne som fick henne att flyga högt och försöka för en tredje gång att fly från ringen. Åter igen som sist låg hon på den kalla och barriga marken med ansiktet neråt och kippade efter luft.
 ”Astma...” andades hon fram. ”Jag har astma! Var är min inhalator?” Ingen svarade på hennes fråga utan nu kom dem fram en och en och vände henne på rygg. Trots hennes skrikande protester var det ingen som tog henne på allvar. De tog henne i besittning, en efter en.
Det gjorde ont! Hemskt ont! Hon ville bort, försökte komma undan, men för varje gång då en ny av männen kom fram var det försent.
Hon låg nu i framstupat sidoläge. Tårarna rann ner från hennes ögon och skapade tre smutsiga ränder efter tårarna som trångt fram under den pinsamma akten hon måst gått igenom med tvång. När någon lyfte upp henne och sen lade ner henne låg hon på något hårt och kallt. I hennes nuvarande tillstånd, chockad, så kunde hon inte identifiera smärtan från underlivet eller vad som hände runt omkring henne.
När hon väl upptäckte vad som höll på att ske, hade tre av männen satt sig på tre ställen runt om henne. En vid hennes ben, som höll fast dem, och en vid vardera av hennes arm, de placerade ut dem så hon låg som ett T på det där kalla och hårda. Nu kände hon paniken igen och försökte slingra sig loss men allt kändes så ynkligt då hon inte kunde komma loss från det mest pinsamma.

”Nej!” Andades hon ynkligt.
 ”Du slår!” Sade mannen vid hennes högra arm.
 ”Om du insisterar så.” Hon kunde känna hur han log vid sin vänstra. Någon i form av något vasst vart placerade mitt på hennes hand. Skriket nådde ut med full kraft från hennes mun då första slaget från hammaren träffade spiken som åkte rakt in i hennes handflata och ner i träet som hon låg på.
Ett slag till, och ett till och ännu ett!
Skriket lämnade hennes mun och nu låg hon och flämtade efter luft. Luft som nästan inte fann för henne. Inge luft kom in i hennes lungor. Andra handen tog dem. Och till sist hennes ben där de hamrades fast bredvid varandra.
Hon hade nästan förlorat medvetandet. Den mörka skogen var som en svart dimma som låg över hennes ögon. Utmattad in till döden var det för henne. Från hennes handflator och fötter kunde hon känna hur en varm sörja sipprade våldsamt ut och droppade ner på marken.
 

Nu stod de bakom henne och hennes T formade kropp lyftes upp och ställdes ner i ett hål som täcktes med allt möjligt som de kom åt runt omkring henne. Sten som klickade in i varandra, mossa, jord, grann och tallgrenar, allt som skogen hade att bjuda på lades ner i det lilla hållet för att hålla den upprätt.
 ”Ja men det där var väl inte så farlig? Någon som hade en kamera med sig?” Frågade en av dem. En jacka prasslade och snart kunde hon hört hur ett avlägset pipande från en kamera som startades. Ett kort ljus, som från en ficklampa, blinkade innan det snabbt försvann. Trots den unga flickans medvetslösa tillstånd, kunde hon på det lilla ljuset sett vilka som stod framför henne och hon förstod varför.
En klickande och en blixt kom på henne och efter det, vart allt svart.