Den här dagen har allt annat varit bra. Från lycka, till panik och till lättnad igen!

Varje fredag går jag till sjukgymnastiken inne på sjukhuset i Sundsvall och idag var dagen hur bra som helst, tills i omklädningsrummet när någon ringer mig: min granne.
Min granne ringer och säger att hon har min ena katt i hennes lägenhet och hittade den gåendes på taket (jag bor på tredje våningen) och i ren skär panik får jag veta att det är Iris. Jag ringer mina föräldrar minst 10 gånger vardera, ingen svarar. Ringer och lämnar röstmeddelanden och testar kontakta mina syskon istället.

De svarar direkt men de var upptagna och kunde inte hjälpa mig så de med skulle testa ringa mina föräldrar. 
Jag skippar träningen på sjukgymnastiken och beger mig hem och på bussen hem ringer jag hemtjänsten och ber dom hjälpa mig (min värsta tanke var att katterna hade rivit ner nätet och Dooleys hade trasslar in sig och kom inte loss och får panik).

Hemtjänsten skyndade sig hem till mig för att hjälpa till. Hämta mat och locka på Dooleys (om han smitit ut). Efter 15 min ringer dom från hemtjänsten upp och säger förvånad att båda katterna mina sover hemma i min säng i godan ro! 
Jag ringde min granne igen som fick förklara ännu en gång hur katten såg ut och jag fick då veta att denna hade vit hackklapp och andra vita tecken. Det var inte min Iris (pust) men när jag mötte katten såg jag direkt vems det var och skyndade mig över till grannen och mötte honom längst upp i trapphuset bredvid mig med hans lilla tös som trängt sig ut genom en smal springa i fönstret (katter kan dom om de vill).

Men kissen var hemma och får höra från min kära mamma att jag skulle ha fortsätt tränad istället för att åka hem till katterna :( (vi är vänner nu igen efter att ha diskuterat detta)

Ush för denna hemska och ångestfulla dag, men som också läste sig bra! ❤️❤️