Nu kommer äntligen nästa del. Och jag hoppas den är lika bra som sist, eller ja, spänningen kommer snart ni får ta er tid att läsa och hoppas att det snart händer något ;)

Fram mot eftermiddagen runt 3-tiden öste regnet fortfarande ner, något mildare men än kunde man se hur regnet formade som små bubblor på pölarnas yta.
Jag och Steven satt i soffan igen och kollade på Teven. Inget intressant som vanligt, Tv har aldrig vart något som jag kollat på i mer än en timme och då brukar det oftast mest vara dessa kriminalserier som går på trean eller femman.
Just nu kollade vi på någon serie som Steven följde, jag intresserade mig inte i så mycket i serien utan svalde min sjätte Alvedon.
”Du borde inte käka så många av dem där. Du kan få problem med magen annars.”
”Jag har mått sämre” svarade jag lugnt med tabletten på tungan och svalde snabbt ner den med vatten. Jag kollade på klockan som slog om till tio minuter över tre. ”Jag måste ta och bege mig av hem, annars tror väl mamma eller pappa att jag gått och drullat i ett vattenfyllt dike” log jag och reste mig upp, långsamt. Yrseln jagade mig fortfarande. ”Kunde de inte bygga bron av gummi?” Fräste jag åt värken, fast min ilska var mer riktad mot idioterna som överföll mig.
”Såg du inte vilka de var?” Teven vart svart då Steven tryckte på den röda knappen till dosan.
”Nej, jag var mer inne på att ta mig undan, kanske skulle ha funderat ut ett annat alternativ än att hoppa ner i Ljungan men vilka flera vägar hade jag att ta vägen på en bro?”
”Ja men att dö i förtid känns ju tryggt. Nej men allvarligt talat! Hur kan man tro att Ljungan är sista flyktsort?” Utbrast han med oro och tog mig i hans famn.
”Vad hade du gjort i min situation?” Frågade jag honom kvävt mot morgonrocken.

Hans svar dröjde lite medan han släppte mig.
”På en bro, och med två män bakom mig och en framför... Jag hade nog hoppat över räcket och hoppas jag spolas upp på land levande” sa han sen och kysste mig på pannan och famnade mig en gång till.
”Tack! Det kändes bättre” min röst lät ynkligt mot hans morgonrock då mitt ansikte var tillplattad mot hans platta bröstkorg.
”Kom, jag ger dig skjuts hem på moppen” jag tackade honom varmt, för allvarligt talat tror jag inte att jag skulle ha klarat av att gå hem från honom då min huvudvärk fortfarande dundrade som en hjord med vilda hästar.

Det tog bara ynka 5 minuter att komma hem till mig. Vi sa hej då till varandra, en kram och sen var jag inne i lägenhetshuset och på väg upp till min lägenhet.
I dörren stod pappa redo för att gå ut, nog skulle han köpa sportbladet alltid eftersom han alltid gjorde det på söndagar.
”Hej på dig!” Log han mot mig.
”Hej” svarade jag tillbaka på så gott humör jag kunde, mitt leende måste ha sett trolös ut.
”Bara så du vet har mamma valt maten idag eftersom vi har fått främmande. Hon sitter på ditt rum.” Mitt rum? Jag log igen och han skyndade sig förbi mig. Tydligen var sportbladet viktigare än den som satt inne på mitt rum och vandaliserade.
När jag kom in på rummet satt min sköna kusin där. Hon var den totala motsatsen till mig. Emo, svartpunkrockare och allt vad det innebar att ha svart på sig, ha coola spikar till frisyrer mm.
Hon satt på sängen med boken Om jag kunde drömma i handen och rynkande pannan åt vad hon läste. Istället för att titta upp, le och ge mig en ordentlig kram så tittade hon på mig med en Kaotisk blick.
”Silje! Säg inte att du med läser de här jäkla böckerna?” Sade hon knäckt röst som om det vore världens undergång.
”Nej, jag har inte ens kommit igenom första sidan, min kompis försöker få mig att läsa böckerna men jag begriper mig inte på dem. Första sidan bojkottade jag för NO läxan.” Min kusin, Felicia, eller Lis som hon ville kallas, skrattade melodiskt och slängde bort boken så den daskade in i vägghörnet bredvid sängen och hamnade där på golvet. Jag kände hur det stack till i mig då jag tänkte på min kompis och all hennes kärlek till boken.

”Härligt! Välkommen hem kusin!” Sa hon och gav mig en hjärtlig kram.
"Tack själv du. Vad gör du här då?” Frågade jag henne spontant. Hon slutade krama mig och kollade mig i ansiktet.
”Vad har du råkat ut för? Världens bakfylla?”
”Hysch!” Hyssjade jag henne och stängde dörren så vi kunde få prata privat. Lis skrattade förtjust och satte sig ner på sängen och log.
”Berätta nu damen”
”Haha sista jag ska berätta för dig, du skvallrar ju värre än en mört” Hon skrattade igen.
”Vad har du och din pojkvän hittat på?” Jag har ingen pojkvän, men tydligen så tror min kusin att jag har något med Steven, vilket inte är sant, vi står varandra för nära för att råka ut för vänskapssex.
”Ingenting, vi har sett på film och bara haft det roligt”
”Jaha, vilka ställningar? 69?” Jag skrattade den här gången.
”Allvarligt Lis, varken jag eller Steven har det där förhållandet och att du ens orkar fortsätta tro det är skamlöst från din sida.”
”Kanske det, men det är kul att retas med dig. Jag mins ju första gången du sa du hade haft det så kul att det gick lite för långt. När var det senaste du fick något?”
”Hysch! Tyst med dig så de inte hör dig. Nu var det länge sen. Inte sen farmor dog, så innan hon lämnade jorden så var det väl samma vecka” viskade jag lågt så vi kunde få prata ostört.
Fast ostört var inte Lis natur. Hon gapade och försökte återfå sitt liv tillbaka.
”Skojar du?” Jag skakade på huvudet.
”Sådant skojar man inte om.”
”Jo, jag och mina vänner skojar om sådant hela tiden.”
”Kan det vara för ni är mellan 19-20 år?” Kontrade jag och försökte komma undan det ämnet. Lis var mer sexberoende än vad jag var och jag hade nog gjort det ett par gånger, inte tillräckligt för att fästa mig vid det. Killen jag sökte hade inte kommit upp en, dessutom var jag snart 17 och skulle börja i Gymnasiet till hösten så jag hade gott om tid på mig att finna en pojkvän som skulle tycka om mig för den jag var.

Lis stannade kvar under hela middagen och fram tills klockan var sex. Sen måst hon bege sig hem till lägenheten i stan där hon hade sina råttor att ta hand om och en gäng massa läxor. Hon ångrade lite att hon valde Samhällskunskap.
Jag för den delen funderade på om den linjen skulle vara något för mig, men i vidare eftertanke så skulle jag passa bäst som Rättsmedicinsk Obduktion. Jag var intresserad av döda kroppar och veta hur de dog så just nu kanske man skulle fundera på en speciellt läkarlinje.
Ibland blir jag så sentimental att folk frågar om jag behöver hjälp, speciellt att öppet prata om lik, det skapar komplikationer, men jag ser mig själv som en normal tonåring, jag har mina intressen, som dock är något udda, men alla kan inte vara lik en.
På tal om intressen och allt som rör sig inom In real Life så har jag en NO uppgift som ska in i morgon och så vitt jag vet så har jag fortfarande inte kommit längre än sen fredags.
Min lärare kommer döda mig.