Ännu en ny del ute och denna kom kanske iaf lite snabbare än de andra. Och jag hoppas jag får mer som orkar läsa denna delen och kanske ge mig en och en annan kommentar/kritik. Tack för mig ^^

Morgonen efter så stirrade jag ut genom vardagsrums fönstret och såg hur regnet öste ner över trägården. När regnets droppar träffade gräsmattan så hoppade dropparna åt alla håll och kanter så det såg ut som att trädgården var en enda stor pool.
Steven sov på golvet bakom mig och snarkade lågt. Klockan var inte mer än sex på morgonen och jag stod här med huvudvärk, morgonfrisyr och duntäcke omkring mig och kollade på regnet som gjorde mig ännu dystrare än vad den skulle ha gjort.
Värken i huvudet kändes nästan värre än igår och de där alvedonen hjälpte inte. Fast jag skulle nog ha väntat en ca 30 minuter innan jag skulle ha tagit en ny för nu hade jag redan svalt två stycken 1 grams alvedoner på mindre än en kvart, vilket kanske inte skulle ge så bra effekt på en sådan som mig, min hjärna skulle nog förlora alla hjärnceller innan det var klart.
Trots det piskande regnet mot gräset och det smattrande ljudet då dropparna träffade taket till verandan så fick det mig att tänka på min SO uppgift som jag inte lagt tanken till ända sen igår. Jag hade gärna velat se de där offrena som fått 1839 inristat i deras pannor. Jag ville se hur pass djupt mannen skrurit i deras pannor, se hur det var skrivet.
Jag vände mig långsamt om då jag hörde hur Steven grymtade till och rörde på sig, han hade vänt på sig och låg nu på mage istället på rygg med munnen öppen och dreggel som rann ner för munnen. Jag log. Tänka sig att vi två har vart barndomskompisar och jag har aldrig sett ner på hans sätt att älska män, han var helt naturlig, fast jag kan ju erkänna att jag vart chockad då han förklarade sin läggning för mig.

Jag mins den dagen som om det vore igår. Vi var väl mellan 13-14 år gamla och vi hamnade på våran första fest och fulla vart vi. Jag hade bara några enkla jeans och taight linne på mig medan han kom i liknande kläder och hans hår hade han då i en tuppkam för det var väldigt populärt då för killarna, antingen tuppkam eller så var det långt hår.
Steven föredrog tuppkam framför långt hår eftersom han inte ville likna något han inte var. Flesta av killarna trodde att tjejerna drog sig mest till de med långt hår än med tuppkam och dem med tuppkam tyckte det motsatta, så det vart en liten feijd där.
Ush det kändes så pinsamt att jag rodnar redan nu då jag tänker på det. Vi satt i varsina fotöljer och lekte den "Elaka minen" som jag givetvis förlorade eftersom jag höll på att skratta ihjäl mig för varje gång han gjorde en elak minn, för han såg antingen ut som en gorilla eller så liknande han något som inte kunde kallas för en minn. I alla fall efter att vi stirrat varandra i ögonen och så hade jag, så där spontant, sagt rakt ut att jag tyckte han hade vackra ögon och det har han till och med nu men då hade han sett på mig som om jag sagt något som förolämpade honom, jag ville bita av mig tungan då. Han harklade sig då.
"Jag vill inte att du ser fel på mig, men hur känner du för mig?" Frågade han mig då med rynkad panna. Jag visste inte vad jag skulle säga, i mitt berusade tillstånd kunde jag tänka klart trots att det snurrade roligt i huvudet.
"Ja du... eftersom du frågar så känns det som att det inte är någon mening med att hålla det hemligt längre eftersom du kanske har märkt att jag försökt få kontakt med dig" viskade jag. Viska inte behövts då den väldigt höga musiken dolde våra röster för att alla andra skulle höra vad vi sa. Vi kunde bara höra våra röster.
Han suckade och lade båda händerna över ansiktet och lutade sig bakåt. Det vart en iskall tystnad mellan oss. Musiken runt oss var det enda som var i full gång medan alla andra i rummet dansade på de överfulla dansgolvet hos någon jag inte kommer ihåg vem vi var hos.

Steven tog bort händerna och tog mina händer i sina och tittade in i mina ögon.
"Silje, jag vill inte att detta ska drabba våran vänskap men, det kommer aldrig bli så. Varken du eller jag kommer passa tillsammans eftersom jag har en läggning mot det andra hållet" sade han lågt. Jag kunde knappt höra honom men jag hörde nog en del av vad han sa.
Jag tog bort mina händer från hans och satte mig sen ner i fotöljen och stirrade rakt ut på dansgolvet, på en fläck som jag kunde titta på medan jag funderade under tiden. Steven lutade sig tillbaka i sin fotölj. Då jag tittade på honom tittade han just på mig. Hans ögon var sårade och jag förstod att det var jag som sårade honom.
Jag drog en djup suck och lutade mig mot honom. Han lutade sig då från mig, fast i hans rörelse kunde jag se att han hellre slapp det.
"Steven, för mig spelar det ingen roll vilken läggning du har, du är min bästa vän och bland bästa vänner ska det finnas en sak som aldrig ska stå i vägen för något annat." Sa jag till honom. Han funderade då på vad jag sagt och väntade att jag skulle fortsätta. "Det som ska finnas bland bästa vänner är det som man kallar tillit och förtroende för varandra. Det har jag för dig och är glad att du sa som det var. Gillar du killar får du göra det, för det gör ju jag med" blinkade jag. Där fick jag honom att skratta och han omfamnade mig.
"Men berätta detta inte för någon, jag vill själv komma fram ur skogen skuggor då jag är redo" viskade han i mitt öra. Jag nickade och sen dess har det aldrig funnits några kärleksfulla känslor för varandra. Det var också samma vecka som han kom ut om sin sexuella läggning.

Märkligt när man tänker på det. Om han ni inte var homosexuell kanske han och jag idag hade delat säng tillsammans, kanske han tog min oskuld och jag tog hans. För nu när jag tänker på det hade det aldrig kunnat funka mellan oss eftersom vi är så bra vänner som man kan vara.
Ljudet av regnet utanför fick mig att vända mig om och se hur det fortfarade öste ner som om någon stod på taket till verandan och tömde ner vatten från en vattenkanna eller stryk den meningen det var inte alls likt det, det regnade så man funderade på om det inte var miljontals spikar som kastades ner från himlen. Stackars den personen som gick ute nu då spikarna rasade ner.
"Är du vaken nu? Klockan är ju bara halv sju!" Stönade Steven som nyktrat till under sömnen.
"Jo, regnet väckte mig" log jag och höll kvar ögonen på regnet utanför utan att vända mig om för att möta Stevens blick. "Vill du ha te? Kaffe?" Frågade jag honom och slet blicken från de gråa rusk vädret.
"Kaffe! Skulle behöva ha koffein." Muttrade han sömnigt och gned sig runt ögonen för att få bort sömnen. "Vad fan ska jag upp nu och göra? Det är skola i morgon och jag borde sova!" Fräste han.
Jag fnissade och gick in till köket som låg i vardagsrummet. Jag stod vid deras fina köksö och kollade på kaffebryggaren som de hade. Fast kaffebryggare var det inte utan en Moccamaster. Så jag fyllde på med vatten så det skulle bli 2-3 koppar kaffe till Steven som definitivt skulle behöva lite koffein nu. Jag kunde se hur han reste sig upp från golvet som vart hans säng under natten och sträckte på sig så ryggmusklerna knackade och hamnade på rätt plats.
"Ja du Steven, frågan är varför du vart tvungen att stiga upp?" Sade jag medan jag räknade måtten till kaffet. Bakom mig slog jag snabbt på vattenkokaren så jag kunde få dricka koffienfritt te.
Stevens mamma drack ingenting som innehöll koffien så jag hade väl tagit lite efter henne, i alla fall då det gällde te. Att inte dricka cola eller kaffe skulle jag inte klara av.
"Äh, kul för dig att dricka koffienfritt ensam medan jag ligger och snarkar och drömmer sköna drömmar om Villiam" log han och slog sig ner vid en av barstolarna till köksön.
"Villiam? Vad hände med Daniel då?"
"Ja han är ju trevlig, men jag tror det inte kommer funka mellan oss" log han medan hans ögon tindrade likt stjärnorna om natten. Jag undrade egentligen vad han böghjärna tänkte!