Mina nyfikna ögon tittade blygt upp på den långa mannen som låg ner på rygg över en bänk med 50 kilos hantlar. De muskulösa armarna lyfte dem upp och ner. Över magen och ner mot axlarna, om och om igen gjorde han denna rörelse. Musklerna från armarna rörde sig under huden på honom då han lyfte dem högt över sig. En pirrande känsla kom över mig då jag såg honom.

Det var år sen jag hade sett honom och nu var han där bara några meter ifrån mig. Mina röda kinder och blyga ögon sa mig att jag inte skulle våga gå dit till honom. Det var han som gjorde slut med mig, inte jag med honom. Och nu kunde vi inte se på varandra utan att våra kinder vart röda som tomater och vi valde att gå varsina vägar ifrån varandra, utan att så mycket som se på varandra igen.

Han satte sig upp med ryggen mot mig. Än hade han inte sett mig. Han lade ifrån sig hantlarna på golvet med ett skräl så det klingade till om dem. Bredvid honom stod en fylld fantaflaska med vatten som han sträkte sig efter, skruvade av korken och drack ur halva flaskan. Korken skruvades på igen och ställdes tillbaka på samma plats där den stått innan. Innan han återgick till att lägga sig ner mot bänken igen så kollade han sig omkring i sin omgivning.

Gymmet var inte fyllt med folk som det brukade vara. Gymmet hade en och en anna person där som höll på med sitt. Benpressen var upptagen även så som maskinen för att träna upp skulderbladen.
Jag stod där vid maskinen för att träna upp mina ben. Det var min systers tur först att använda den maskinen vi stod vid. Jag stod där och kollade in i min spegelbild som visade min kroppskontur. Flickan i bilden var liten och smal. Ansiktet något rund men det sa inte mycket för ansiktet passader perfekt ihop med resterande av kroppen. Min syster pratade bredvid mig, viskade, om mannen som jag nyss tittat på som lyft hantlarna upp och ner.

Jag svarade henne inte. Inte så mycket mer med än generade leende. Min syster var klar. Nu var det min tur. Jag tog mig en sista titt på honom just för att se honom titta på mig. Hans blick vändes genast bort från mig för att tittat på annat. Jag log då. han var fortfarande den blyga killen som jag mindes honom trots att han är lika gammal som jag. Jag kunde inte känna mig så blyg längre inför honom.

Istället för att bry mig om honom så ställde jag mig upp på plattan, lade upp benet så mitt knävek låg över den mjuka gråa kudden. Innan jag körde igång de femton gånger som jag nu skulle lyfta den, log jag, ett triumferat leende och förde benet bakåt och lyfte den högt.