Jag låg ensam i min säng och försökte läsa igenom boken framför min näsa. Texten retade mig då jag inte gillade gramatiken, därmed gillade jag inte alls hur den var skriven. Hatade den redan!
Jag hade knappt läst ett kapitel tills jag insåg att detta skulle bara bli en massa skit.
Bredvid mig på mitt nattduksbord låg en läxa som jag borde göra klar inför SO som skulle lämnas in i morgon direkt på morgonen. Sen skulle det också vara prov på det, vilket kändes som om all jordens läxor kändes som en stor tyngd på mina små axlar.

När jag tittar bort från boken och tittar runt i mitt rum som inte var så stor. Inte heller kunde man kalla det för ett rum för den delen. Jag bodde i ett stort förådd som mina föräldrar använde till att slänga in saker hur som helst. En gammal bäddsoffa, en madrass, klädhängare, en trasig Oakland Bridge
 tavla som krossats sönder av mina katter (ops!) då de var allt för nyfikna på alla skaer som finns här inne och en matta men också så även kallas "grässmatta" som vi hade på balkongen för att göra det så hemtrevligt som helst.
Ja, trevligt skulle det vara om den försvann från mitt "rum" så jag hade en sak mindre. Eller om vi kunde flytta så jag slapp se rummets fula tapeter. Hemsk röd färg som grinade elakt mot mig. Blekt blod skulle man kanske kalla färgen?
Vad kunde jag äga som var mitt här inne? Min dubbelsäng, nattduksbbord med allt möjligt liggandes på den som tillhör mig, min överfulla bokhylla som skulle behöva en ommöblering igen och en byrå med alla möjliiga saker på den med. Samt mina växter.

Jag har bara växter här inne då jag alltid dödar något som blommar. Typiskt mig!
Jag slog ihop boken med en smäll och slängde ner den i fotändan av sängen och lät den ligga där upp och ner. De svarta omslaget på boken med två händer som håller i ett rött äpple var mig helt oförståenligt. Kanske jag borde läsa hela boken för att fatta den?
Aldrig!
Bara för att mina kompisar är helt galna i Twilight saga böckerna och filmerna så ska dem inte få mig mig att älska dem. Jag tycker att vampyrer som glittrar är bara bullshit. Jag vill se dem dö av solen och bli till aska.
Det är mer realistiskt då det gäller vampyrer från de gamla historierna. Varför ska de glittra för? Av vilken annledning? Jag kan inte alls förstå sådant, att man bara kan komma på att skriva ner en sådan sak och sen se hur den växer på alla topplistor världens över.

Jag vände mig runt och kollade på nattduktbordet. En speciell sak fångade min blick. En tavla med en bild på en ö och en solnedgång. Runt öarna fanns det ett så stilla vatten och en svan med vingarna fint höjda över vattnet och halsen böjt mot bröstet. Fast svanen kunde man inte se då den döljdes av ett annat vanligt fotografi på mig, mina syskon, kusiner och min farmor.
Min farmor somnade in den 2 maj i år på grund av en märkligt cancer som spridit sig genom hela kroppen på henne och då hade den börjat i ena lungan.
Jag rös vid bara tanken på att veta att hon inte fanns mer. Bara hennes hemnummer existerade fortfarande, men min pappas syster skulle flytta in ditt, hela farmors hus var under renovering.
Det skulle aldrig bli sig likt igen. Det största minnet av henne försvinner allt för snabbt.

Jag tittade länge på bilden och log att se oss alla sitta där i hennes fula gråa softa, titta in i kameran och se alla våra glada munnar le till personen bakom kameran.
Jag sluter ögonen för någon sekund och kollar på min SO läxa. Där kunde jag heller inte förstå att vi skulle skriva om en speciell mördare som gick lös på människor år 1839. Inte nog med det så fortsatte morden mystiskt nog vidare fast på många olika ställen i världen.
Offrerna fick orden "1839" inristat i deras pannor. Just det, mördaren kalldes också för något i det namnet som jag inte mindes. Men, intressant för min del, jag älskade mystiska mord och försökte lösa dem själva på egen hand. Inte direkt enkelt måste jag säga. Fast spännande och roligt att lära sig något nytt.
Det är väl det ända jag är intresserad av. Om man ska jämnföra mig med mina kompisar. De tar Twilight Sagan och jag tar Thriller böcker. För i min så överfulla bokhylla så ramlar den snart ihop på grund av tyngden av alla mina Thriller böcker.

Jag plockar upp mitt block från bordet och sätter mig upp med blocket framför mig. Pennan i min hand snurar jag runt mellan min fingrar medan jag läser ut häftet om 1839 mördaren. Det var inte så mycket information om själva mördaren som min lärare skrivit ut så jag valde att skippa blocket och leta på internet. Min laptop låg på golvet bredvid sängen. Fullt påslagen och väntades på att få användas av mig eller någon annan av min familj.
Jag sökte in mig direkt på google. Mitt lösa tangentbord spelade sig själv en melodi då mina fingrar snabbt smög sig över tangenterna. Jo roligt va? Min dator har fått en vätskeskada på tangenterna så jag behövde bara ett löstagbart tangentbord så skulle min dator funka igen.

Google is your friend är väl googles motto? Nog kan jag hålla med för där har de all fakta man kan få redo på.
Fast om mördaren som härjade fritt år 1839 måste jag säga stod det inte mycket om. Ryktet måste väl ha dött ut. Jag kollade på SO häftet igen. Nej, där stod ju inte alls så mycket.
När man skriver om sådant här måste det finnas en början. Hur började det? Öppet? Smygande? Om själva mördaren stod det ju inget om människorna fick tag i honom. Så alltså kanske han kommer härja fritt vilken dag som helst! Det måste då vara hans avkommas avkomma, och vidare åt det hållet.
Men iaf att morden fortsatte vidare ända in på 1890 talet så måste ju personen valt en speciell familjemedlem som ska följa dens fotspår. Annars skulle ju mördaren dött runt inne på 1920 talet.
Mer information om kropparna som mördats fanns inte heller då de bara skrev ner på rapporterna om att kropparna hade "1839" inristat i deras pannor. Kan inte stämma om man ska fråga min hjärna som leker dektetiv nu.

Undra vad för mördare detta var? Och så spännande det var! Detta var något som intresserade mig. Jag skulle kunna ha fortsatt hela natten utan sömn för att få vetat mer.
Synd bara att med min opluggbara hjärna inte var så bra på att komma på sådant här i förväg. En vecka har jag haft på mig och kommer på sista dagen innan den ska lämnas in att detta är intressant. Min vanliga otur kanske?
Klockan började närma sig elva på kvällen. Känner jag mina föräldrar rätt skulle dem snart komma in och bråka lite på mig för att jag fortfarande är fullt påklädd och inte sover då det är skola i morgon.
Jag kunde inte höra fotsteg som närmade sig mitt förådd, men valde att ändå att stänga ner datorn och göra mig klar för sängen. Men att ha läst om mördaren och morden nu så skulle det ta evigheter innan jag somnade. Nu var min hjärna så inne i denna mördare att jag kände mig så exalterad över vad jag läst.
Ärvt efter min pappa som är likadan.

 "Silje, är du vaken än?" Min mamma hade öppnat dörren precis in till mitt rum och tittade på mig med en blick som sa det en och det andra.
 "Jag är precis på väg att lägga mig nu" svarade jag henne och hoppade upp ur sängen och raskt tog av mig kläderna som jag slängde på bäddsoffan som står bredvid min säng (inte helt intill då). Jag skyndade mig ut för att borsta tänderna.
 "Du har skola i morgon. Jag kan inte förstå att du är så tanklös på kvällarna. Nu kommer du inte komma upp i morgon!" Fortsatte hon medan jag hade munnen full med skum från tandkrämen.
Jag kunde inte svara henne. Jag ryckte bara på axlarna och vände mig bort från henne för att spotta ut skummet ner i handfatet. Jag skruvade på kranen så vattnet spolade bort skummet så det rann ner i avloppet.
 "Ingen fara. Jag kommer vakna i morgon för jag längtar till skolan för en gång skull" svarade jag henne och skyndade in med tandborsten i munnen innan hon skulle hinna säga något annat som fick mig att dra ut på tiden med att längta till sängen. För nu kände jag hur sömnen kom smygande.
Min mamma suckade irriterat och gick därifrån med hårda steg så det dundrade lite. Undra vad grannarna under skulle säga?

Jag kollade in i spegeln på en flicka med färgat brunt hår. Hennes hår var klippt i en uppklippning så håret hade en lite rockigare stil. Hennes ögon lyste blå i ljuset från toalampan. Hon hade väl markerade kindben, runda kinder, någor runt huvud och en väldig smal hals. Resterande av kroppen var lagomt vacker för att varken tas för pinne eller en allt för stor kropp. Flickan var väl ungefär 153 cm lång. och flickan log. Jag log.
Silje? Kunde mamma ha valt ett bättre namn för mig?
Nej absolut inte! Namnet passade mig så utmärkt. Och jag är stolt över namnet.
När sängen lockade lämnade jag toadörren öppen så katterna mina kunde komma in och gå på toa då dem behövde. När jag väl la mig ner med huvudet på kudden kom sömnen över mig som en svart dimma, sista jag såg innan jag somnade var kortet på min farmor och alla hennes barnbarn. Sen övertog sömnen och min värld slockande.