Allvarligt talat vet jag INTE vad detta vart för något. Inget av mina bästa noveller men jag hopaps den är läsduglig. Det är en snabb onehsot om hur det går för Jonas och Liv (läs [g]Lev det liv som du vill leva[/g] för att veta hur det var med dem från början). Detta vart bara något som jag tänkte på häromdagen som jag ville skriva och detta är vad jag kommer med.
Hoppas den är läslig x) *skrattar*

"Är det sant?" Ytterdörren stängs igen med en smäll så det dånar i hela lägenheten. En flicka runt 11 år kommer in i köket och slänger ner ryggsäcken på golvet där den sen alltid ligger kvar resten av dagen.
Flickan hade ett runt ansikte med en fin liten näsa och smal mun. Hennes kinder var runda och gjorde att så att hennes ansikte vart behagligt att se på. Hennes ögon var lika blå som safiren så ögonen fångade alltid folks uppmärksamhet. Hennes blonda ljuvliga hår hängde ner till svanken så de härliga ljusa lockarna svajade.
Tänka sig, hon var rddan 11 år nu.
Jag kollade upp på min dotter från tidningen som jag knappt kommit igenom.
"Vad är sant?" Frågade jag henne full av misstankar. Flickan andades ut och in en gång innan hon öppnade munnen för en ny attack, rakt in i ansiktet på mig.
"Är det sant som farmor säger att du har skaffat dig en ny mamma till mig?" Nu välde tårarna fram från de safirblåa ögonen.

Att det söta fina ansiktet kunde förvridas snabbt i tårar var nästan för sorgligt. Hon var alltid så fin och glad varje dag och nu stod hon här i sina fina fredags kläder, som hon och jag valt ut åt henne sen kvällen innan, och grät så tårarna sputade ner för kinderna på henne.
"Liv, jag måste få någon som håller av mig jag med, men jag har aldrig sagt något till farmor om att det ska bli en ny mamma. Ingen kan ta en mammas plats här i huset" förklarade jag för henne och tog henne i min famn. Hon slog armarna om min hals.
Hennes tårar blötte ner min svarta T-shirt. Hon hade inget svar till mig, hennes tårar fick henne att inte kunna säga något. Jag visste inte ens hur jag skulle säga det till henne, men absolut skulle ingen ta någon mamma plats då hon trivdes med att bara ha en pappa.

När hon lugnat ner sig satt hon i mitt knä, hickade och försökte torka bort de överflödiga tårarna som fortarande rann.
"Lo- lovar du?" Hickade hon. Mitt ansikte log mot henne då jag lyfte upp hennes haka och torkade bort tårarna med min redan så blöta t-shirt.
"Självklart älskling, inte ska jag låta någon få komma och ta en ny plats som plast mamma" Liv skrattade och vi kramade om varandra. -"Nej se nu till att plocka fram läxorna så dem är gjorda för idag så får du gå ut och leka" log jag.
Liv log sitt chamande leende och skyndade sig att plocka fram sin läxa som bara bestov utav multiplikationstabellen.

Senare på dagen flöt allting på. Både jag och Liv fixade med att städa i lägenheten för vi skulle ha en hembjudning av min nya flickvän som jag haft ett par månaden utan att tala om för Liv. Liv älskade mig över allt och annat och jag kunde förstå varför hon reagerade som hon gjorde.
Kanske borde jag ha talat om för henne redan från början om dejten jag och Sara hade men jag visste redan då hur hon skulle reagera. Liv funkade nämligen så att hon såg alla andra kvinnor i min närhet som rivaler. Inget direkt bra början på ett sådant förhållande mellan min dotter och min nuvarande flickvän. Så bäst borde nog att låta dem vara tillsammans medan jag kanske går och köper en "kvällstidning"... Kvällstidning? Vem är jag egentligen? Jultomten?
Ush, mitt liv är bra eländig! Jag hoppas bara på det bästa mellan dem två.

Sara är det bästa som hänt mig sen jag förlorade Mikaela för 11 år sen. Och jag har aldrig tittat åt en annans kvinnas håll eftersom den ända kvinnan i mitt liv har alltid vart Liv. Allt har kretsat runt henne. Sara skulle vara den perfekta kvinnan i familjen som också hade god hand med barn.
Sara har alltid talat så fint om hennes kusinbarn som är nästan i samma ålder som Liv och är så underbar och dem båda kommer bra överens.
Jag har berätta för henne om Liv och hur hon är och vad hon gillar. Sara sa att dem båda hade en sak gemensamt och tror med att de ska komma väldigt bra överens.
Jag kunde bara le och tro inför gud att det skulle gå bra för dem.

Kvällen närmade sig långsamt och Sara skulle vara här vilken minut som helst. Jag och Liv satt i en av de två fotöljerna och väntade ivrigt. Jag berättade om Sara för Liv innan Sara skulle komma. Lika bra att förbereda min dotter.
Liv hade inget att komma med mer än kolla ner på hennes nervösa sammanflätade händer. Hon nickade till svar eller ryckte på axlarna nu och då om jag ställde frågor till henne. Så var Liv, blyg och reserverad in för nya människor.

Ringklockan ringde och Liv flög snabbt ur fotöljen och in till hallen för att öppna dörren. I dörren stod det en lång tjej med lika långt och fint blond hår som Liv själv. Hon hade dock bruna ögon istället för blåa som Livs, men så vackra och tilltalande att se på. Hon log med en bred och vacker mun. Välformade käkben, smala kinder och en hög och fin panna. Hennes ansikte var osminkat så hennes yttre vart ännu vackrare och mer verkligt.
På sig hade hon mörka stuprörsbyxor och en svart tunnika. Hon var verkligen super snygg. Jag visste inte ens om det var den samma Sara jag träffade för bara några dagar sen, denna var ju en modell?!
Hon tittade ner på Liv som stirrade på den långa kvinnan som hon bara räckte till magen.
"Får jag komma in?" Frågade hon Liv med en söt röst. Liv nickade och flyttade på sig så hon kunde komma in. Väl inne stod vi alla tre i hallen. Tysta. Utforskade varandra. Sen skrattade Sara. "Jag må då säga att detta var verkligen ett intimt möte" log hon och böjde sig ner så hon kunde kolla in i Livs blåa ögon. "Jag måste säga att jag är glad att få träffa dig Liv. Du är verkligen vacker, men ännu mer vackrare i verkligeheten än på kort. Jag heter Sara Lund och jag hoppas du och jag ska komma bra överens" log hon.
Liv visste inte vad hon skulle säga. Hon log blygt och tittade mot mitt håll med ögonen under luggen. Hennes leende var överförväntat. Det där leendet var en av dem som jag kände till allt för väl.

Sara var mer än accepterad.