Jag trodde det skulle vara enkelt att kliva upp morgonen då man längtade till skolan. Men jag tror jag måste ha ljugit för mig själv då jag sa så till min mamma kvällen innan. Hon var som vanligt irriterad på mig då jag vägrade kliva upp på morgonen. Jag var trött och önskade att dagen aldrig skulle bli dag. Jag ville sova!
"Silje! Kliver du inte upp nu så.. ÅH" skrek hon och stampade ut från mitt rum. Mitt huvud låg under huvudkudden. Mina ögon var öppna och jag var praktisk taget fullvaken, men att kliva upp gjorde jag inte. Jag hörde inte min mamma komma in igen. Jag förstår inte hur hon står ut med mig så som jag är till personligheten. Jag styr mitt eget liv men jag har henne som en ledare.
Jag hörde hur dörren öppnades. Dörren öppnades lite så där på glänt.
Jag satte mig upp så huvudekudden ramlade ner framför mig. Min pappa stod vid dörren med armarna i kors.

En man på 175 cm med breda axlar. Denna typ av man, min pappa, var en person som vandrade runt i mörka jeans och skjorta. De svarta håret med en och en annan silvrig hårslinga av ålder och ett runt ansikte med ett så totalt lugn i de blåa ögonen tittade på mig.
"Varför gör du så här mot mamma varje morgonen? Hon mår inge bra vet du och du gör saken inte bättre för henne så som du beteer dig." Han hade rätt. Min mamma måde inte alls bra.
Hennes syster dog för bara någon vecka i en hjärtinfarkt. Så allting var totalt kaos här hemma med begravning och allt som det väl innbär hos en dödsbo. Jag erkänner att jag saknar henne mycket. Att dö i en ålder på 38 år är ingen ålder. Så jag kunde bara nicka och kolla blygt bort. Jag hade inge svar på tal.
Min hjärna funkar bara för mig själv och jag kände mig som Saga Simon i Sagan om Isfolket. Jag är sluten av min egen kärlek till alla andra. Jag visar mig inte öppet, jag döljer mig själv och allt som handlar om mig själv plågar alla andra på ett sätt jag trode jag gjorde rätt för andra.

"Jag är på väg upp nu" svarade jag honom och hoppade upp ur sängen. Min natt t-shirt drog jag över huvudet och stod nu halvnaken inför min pappa utan att vara generad för att han står där och tittar på. Gårdagens kläder fick duga idag.
Pappa stängde dörren efter sig och jag var ensam på rummet. Eller ja katterna mina låg inne på min säng i fotändan och slickade varandra. Jag tittade på dem, två syskon, så olika till personlighet och utseende så man kunde inte alls ta dem för helsyskon. Ena hade alla de färger en katt kunde ha så hon vart super vacker och jag älskade henne så mycket. Den ena var helt svart och hade en väldigt lång, slank och muskulös kropp. Väldigt mager för den delen. Jag har fått hemsk mycket kritik om hennes kropp och många tror jag svälter henne.
Men tro på det så äter den tösen mer än vad hennes syster gör, som är ganska grov för delen. Katter? Har de samma personligheter som vi har? Eller är det bara som de är födda till? Det hänger på generna?
Jag är inge vidare katt människa så då det gäller att tänka, min hjärna fungerade bara för böcker som handlade om mord. Thriller är min grej!

Skolan kände så himla långtråkig redan då man kommit in genom dörrarna. Alla elever som spirrar så glada leenden då de ser varandra och feijkar att de är så glada att vara tillbaka i skolan och träffa alla kompisar. Jag kan se deras ängslan i deras ansikten av att behöva gå en dag till i skolan men jag kan se hopp också. Hopp om att det bara är en vecka kvar till sommarlovet. Jag längtade jag med. Mamma och pappa hade planerat att köpa en sommarstuga bort i Dalarna så jag skulle vara borta hela sommarlovet.
Jag känner mig glad att jag fick dem att flytta bort från Sundsvall och bosätta oss på ett annat ställe i sommar. Inte nog med det skulle jag ha fullt upp med att få träffa min internetkompis i Dalarna. Vi har träffat varandra förut några gånger och nu var det verkligen dags att komma ner till de fina Dalarna och umgås på heltid.
Musiken i mina öron spelade min favorit låt som jag kunde lyssna på i all evighet utan att tröttna på den och trots att jag inte tyckte om själva personen som sjöng den, men så var det alltid med artister som jag inte gillade: De hade en bra röst för just dem där låtarna.

Jag mimade ensam då mina ben långsamt gled fram till mitt skåp som fanns på nederplan av skolan. Mitt kombinationlås var nog det enklaste jag kunde få av lärarna då skolans rektor införskaffade kombinationlåsen till skolan. Ett fram, ett bak och ett fram igen: 23-02-38. Det satt i mitt huvud som en spik i en betongvägg.
Och varför denna kombiantion var så enkel att komma ihåg var att det var min farmors födelsedag.
Mitt skåp låstes upp med ett klick, som jag inte hörde från ljudet av min Ipod, och öppnade det. Genast ramlade det ut ett kuvär som gled ner framför mina fötter. Jag plockade upp den, snurrade det. Inge namn? Ingen avsändare?
Säkert någon elev som kunde min kombination och spelade mig ett spratt.
"Silje!" En röst som jag allt för väl kände till kom fort fram till mig. Steven kramade om mig som om vi inte hade setts på flera månader. Jag kramade om honom och skrattade.
"Du av alla borde väl vara den som är dyster" log jag då han släppte mig.

Hans ögon var väldigt bruna. Och den kroppen, GRR säger min hjärna. Men en chans på honom har inte en tjej som jag. Steven var öppet homosexuell och älskade sin läggning. Han hade till och med en blogg om sin öppna läggning. Inte nog med det så brukade han alltid vara så dyster och mådde allmänt illa bara för han var den han var. Ärr på armarna hade han också. Inte något han gjort själv utan att han blivit misshandlad mitt på öppna gatan en gång för hans öppna läggning, men trots det så fortsatte han att vara den glada. Fast hans dysterhet kunde jag läsa i hans ögon.
Denna dagen var helt annolundare. Hans var så glad att den där dysterheten jag brukade se inte existerade.
"Åh du skulle bara veta. Kommer du senare till Kamilla? Det är fest hos henne och jag tror hela klassen och några till kommer. Även snygga gymnasie pojkar" log han med blinkande ögon och de drömde sig bort.
"Streven ska inte kolla på stora killar" citerade jag Kamilla som brukade skämta med honom om det. "Nej men allvarligt talat så vet jag inte. Jag känner inte för att festa nu när min mamma mår så dåligt" skynade jag att försvara mig. Det kunde ju vara en annledning.

"Silje!" klagade Steven. "Du gör ju jämn så här. Vet du när du senast festade med oss?" Hotade han med. Jag förstod att han skulle komma med den frågan. Genast plockade han upp en noteringsbok och bläddrade i den. "Se här! Vi är här nu också backar vi," han backade ett par blad som visade sig vara mer än jag trott. "här festade du och hade kul med oss senaste och då var vi hemma hos mig då mina föräldrar var till Thailand för en vecka."
"Ja men det där datumet var ju tre dagar innan min farmor avled och där har du väl en annledning till varför och nu har du en till." Noterade jag för honom.
Min mammas syster är ju död. Steven himlade med ögonen.
"Snäääälla?" Han lutade sig fram mot mitt ansikte så det var bara någon centimeter ifrån mitt. Hans ögon fylldes med tårar och underläppen åkte upp till ett ledsen mun. Ledsna hund minnen! Hur gör han det där egentligen? Då jag gör det känns det som att de bara äcklas av mig.
"Jaja jag kommer bara så du får sällskap av mig. Men suger festen drar jag hem" varnade jag honom. Han skrattade och kramade om mig och vi vandrade till klassrummet som började fyllas med elever från våran klass.
"Inte då, för jag ska supa dig under bordet" Jag skrattade högt åt honom.