Tindra svalde. Hon visste inte hur hon skulle reagera mer än böja ner huvudet och kolla på
hennes fötter. Händerna placerade hon nervöst bakom ryggen. Hon kände hur de närmade sig henne väldigt sakta. Hon backade några steg. Hon tittade försiktigt upp för att se hur de stod på vardera sida om henne och kollade bara in henne. Hon ville komma med något fränt ord mot dem men höll dem inne tills honväntade på vad de ville. De slog henne just då att hon var dum som pratade på Svenska samma kväll.
De sa inget. Den äldre av dem gick fram mot henne och lyfte upp hennes krona som hon bar runt halsen. Tindra reagerade för fort och av misstag slog till mannen rakt över ansiktet. Hon reagerade snabbt då han vaklade till och svor något på Norska som Tindra inte hann uppfatta mer än låta kronan hamna innan för den vita korsetten. Obekvämt var det men den fick ligga där tills vidare. Den yngre av dem hade skyndat sig fram till den äldre som hade återfått balansen. Han skakakde på huvudet och de båda stirrade på Tindra som fortfarande tittade ner blygt med ett smygande leende.
"Det var en redig snyting du fick" skrattade den yngre. Den äldre av dem stirrade på honom. Hans näsa hade inte fått näsblod att rina, men nog var den lite röd. Han skrattade sen och de sa inge mer om den saken än kollade på Tindra igen.
"Är du härifrån?" Frågade den yngre av dem henne. Tindra skakade på huvudet. "Har du kommit vilse?" Tindra fick fundera på den frågan. Vilse var hon inte. Men nu handlade det om en plats långt bort från hennes vardagliga hem och väldigt långt bak i tiden från hennes nuvarande tid. Hon nickade igen.
"Vad heter Ni?" Fortsatte dem fråga henne. Tindra svalde. Inte tala Svenska. Hon behövde vara tyst för en tid för att uppfatta deras språk och hur de pratar. Hon lyfte huvudet och pekade på munnen och skakade på huvudet. De stirrade på henne. De kanske inte förstod henne.
"Är ni stum?" Återigen en fundering. Detta gick ju aldrig, för eller senare så skulle hon tala iaf. Hon lyfte huvudet och öppnade munnen.
"Mitt namn är Tindra Rasmusdotter och jag är lite vilse ja och är iaf inte från detta land" sade hon lågt till dem. Den äldre av dem uppfattade henne röst direkt. Hons ögon vart stora.
"Ni? Det var Ni som slog sönder benen på mig!" Rösten ökade i styrka då han närmade sig frågan. Hon nickade.
"Jag ber im ursäkt för det. Jag menade inte att snoka" svarade hon lågt. Dra till sig uppmärksamhet ville hon inte.
"Om du är från Sverige, vad gör du då här?" Frågade den yngre av dem. Tindra var tyst. Sanningen? Inte hela, men en liten del!
"Jag klarade inte av att bo hemma på grund av mina föräldrar och tre äldre bröder," halva sanningen började öka att bli en ordentlig osanning- "så jag lämnade mitt hem för att bara vara ute på äventyr och sen ta reda på vart mina ben för mig och de förde mig hit." Svarade hon tills slut dem. De stirrade på henne yttligare. "Vadå? Det är många här idag som lämnar hemmet för att finna lyckan. Jag tror ni med har försökt med det!" De sa inget men de nickade instämmande. De har nog gjort detsamma. Sen log de.
Den äldre höll fram handen i en hälsning.
"Mitt namn ätr Earling och detta är min bror Daniel" sade han medan Daniel hälsade han med. Tindra log och hälsade på dem, men hennes ögon hade svårt att släppa den väldigt unga Daniel.

Då solen började gå ner och himmlen lyste orange var de dags för Tindra att bege sig hem. Hon hade märkt från förra natten att tiden hemma hade stått stil. Hon försvann runt klockan kvart över elva då på kvällen och då hon kom tillbaka hade tiden stått kvar på samma sätt som då hon lämnade den. Tindra vek av sig från mängden människor som hon fått lära känna som Earlings familj och Daniels familj. Hon hade fått veta tillräkligt mycket om dem att nu var de dags att gå.
Hon hittade snabbt till toppen av berget, drog fram kronan, som kändes klistrad innanför korseten. Hon lade kronan i handen, slöt den, blundade och önskade sig hem. Hon kände hur de blåste under hennes fötter och håret lyfte sig. Sen vart allting isande kallt.
Tindra huttrade och såg sig omkring. Solen sken lika stark som innan, och lika kallt var det. Hon stod där fånigt i snön med sommarkläder. hon huttrade åter igen och skyndade sig igenom snömassan för att få komma hem till värmen. En snabb dusch skulle sitta fint med varm choklad efter det. De tog henne ungefär en kvart att komma hem. Hon log mot hennes pappa som var på väg från rummet med en tidning i handen.
"Jag sa ju att de skulle gå snabbt" sade hon och kastade av sig skorna för att skynda sig in på rummet. Där slängde hon av sig sommarkläderna och skyndade på sig med en tjock, neongul munktröja och gråa mjukisbyxor. hon grabbade snabbt åt sig ett badlakan på väg till toaletten och låste in sig för att förbereda ett bad. Hon tänkte undertiden, medan badkaret fylldes med hett vatten, på Daniel. Hon log för varje gång hans ansikte kom fram i hennes tankar.
Hon skuvade av vattnet och lade sig snabbt ner i de varma vattnet och drömde sig bort. Tindra visste inte vad som hände men det var som om Daniels ögon och leende bara försvann och ersättes med en annan sak som hon kände igen sen innan. Hon öppnade ögonen och kunde se att hon var i de där vita rummet. Hon ropade. Ekot slog emot henne. Hon suckade uppgivet. Tindra kände sig inte alls rädd nu längre då hon visste vad de skulle bli. Hon kollade sg omkring och ner på hennes fötter. Hon bar en vit badlakan omkring sig. hon var naken? Men hade väl ett bra skydd. Hon svalde lite och försökte dölja sig lite grann.
En röst kom då från ingenstans och skrattade.
"Inte illa ment, men att få tala mer Er behövde vi vita en del åtgärder." Kom det från rösten som fortfarande inte hade visat sig vem han var. Men det var en manlig röst.
"Kommer detta bli en vana?" Frågade hon rakt ut i de vita rummet. Hennes röst svarade tillbaka i ett eko.
"Inte mer än nödvändigt. Jag vart återsänt av den som gav dig denna gåvan då jag inte visst hade klargjort en del saker med dig." Tindra suckade.
"Några mer varningar gissar jag på" svarade hon dysters och satte sig ner. Men innan rösten hann tala så Lade sig Tindra genast i. "Men jag har själv en sak som jag lagt märke till som du inte behöver dra upp. Det är att återvänder jag till 1800-talet Norge så stannar tiden i min tid så det var något jag upptäckte då jag kom upp rummet från första resan" berättade hon.
Tindra viste inte hur men det kändes som om rösten nickade så han hade nog förstått att hon fått reda på det själv.
"Ja en av dem annledningarna jag kom tillbaka för att tala om, men det finns en annan sak som du måste ta mån på och vekrligen lyssna till. Skapar du själv egna problem där måste du själv ta dig därifrån. Din krona fungerar bara om du står på samma plats du landat på om du önskat dig till den platsen. Så hamnar du i knipa så kommer du bara därifrån med din egen hjärna och inte med hjälp av kronan!" Varnade han henne, rösten lät hård och bestämd.
Tindra nickade.
"Jag har förstått din varning och skall ta hänsyn till den" log hon. Hon hade förstått den och de kändes bra och tryggt att veta om det. De skulle ju uppstå problem om hon inte visste om det och kanske hamnade i knipa där. Rösten skrattade, sen suddades allt ut.
Hon vaknade med ett ryck upp i badkaret så de plumsade. Av skummet var de lika mycket kvar då hon fall i en kortvarig sömn. Hon kände sig tillräckligt varm i kroppen för att ta sug upp ur den, kliva i pyjamasen och sen lägga sig ner framför soffan så hon kunde få vila ut.