Antar att ni väntat på denna delen och jag ber om ursäkt för förseningen, men här kommer den. Enjoy.

Vägen hem till Kamilla var en så kort bit att den kändes löjligt kort. Bakom lägenheterna i Kvissleby fanns det en gång bro som för många år sen användes som bilväg. Nu hade det blivit en gåväg och bredvid den på vänster sida, om man kom från Kvissleby centrum, så fanns det en annan bro för bilarna att köra över. Gångbron var dessutom så gammal att det nu hade kommit en massa förslag om att riva den och bygga upp en ny då den hade fått stämpeln: rasriskt. Trots det vandrade personer över den varje dag flera gånger om dagen och än stod den stadigt där.
Gångbron var också en av dem platser där man kunde stå och se ut över Ljungan och se på vattnets strömmar som skapade ett sådant konsverk på vattnets yta. Ringar, omöstrade former. Om man tittade på dem noga kunde man förr eller senare se vad dem kunde likna.
Som att ligga ner på marken och titta på dem fluffiga molnen och förävnta sig ett budskap genom dem.

Fast idag för min del fanns det inte en tanke att stå på bron och se ner på strömmarna. Jag hade en fest framför mig som jag inte såg framemot. Jag kom med bara för att Steven bad mig så snällt med det där valpögonen. Jag försökte låta bli att sucka medan jag gick på brons hårda betong.
Idag kändes bron enslig och mystiskt? Kunde det bero på den ända mannen som stod där och tittade över på bilbron på vänster sida om oss?
Han var lång. Hade mörkt hår som döljdes bakom munktröjans huva. Han tittade snabbt upp mot mitt håll och jag hann på den korta tiden se hans ansikte. Ända som fick mig att se på honom var dem där blåa ögonen. De var, fängslande? Som om de fångande mig i en evighet, en tid utan slut! Det gick inte att förklara.
En sak säker var ju att sådana ögon borde inte finnas på en mans ansikte. Men gjorde dem det så var ju det ganska så självklarhet att det var högst ovanligt.
Ansiktsdragen han hade var skarpa och bestämda. Käkbenen var väl synliga och ögonbrynen gick ner över ögonen så man kunde se den hans dominanta sida.
Jag rös och fortsatte vidare i en högre takt. Hade bara en trappa framför mig så skulle jag vara hemma hos Kamilla.
Fast den korta biten hem till henne så virvlade tankarna. Han hade visst fångat mitt intresse den där mystiska mannen. Han kan heller inte vart äldre än 25 år.

Kamilla välkomnade mig med en kram och stoppade på mig en öl i handen. Strax efter kom Steven som redan var inne på sin andra öl. Han vart så glad att han drog fort in mig i Kamillas hus innan jag ens hunnit få av mig skorna. De slängdes in i något hörn i skohallen och sen stod man i det överfulla vardagsrummet.
Festen hade visst lockat till sig en massa ungdommar. Och Steven hade ju rätt om en sak, nog kom det gymnasie ungdommar alltid.
"Daniel! Detta är min bästa kompis Silje" Presenterade Steven mig för en kille som var några centimeter längre än mig. Stillig för att passa Steven, men för mig var han nog kanske något för mycket. De tighta linnet och de åtsittande stuprörs byxorna sa mig direkt en som vill visa vad han hade innanför kläderna. Men att döma någon så fort varje gång jag kollade på en kille kände högst onödigt för det visade sig att Daniel var en trevlig kille.
"Jaså, detta är Isfolks flickan du nämnde" log han och skakade min hand. Jag tittade på Steven som fick röda kinder.
"Isfolks flickan?" Citerade jag. Han viftade bort meningen jag sagt med ett höjt ögonbryn.
Daniel skrattade.
"Ingen fara, jag med har väl ett ifolksnamn eller hur? Ensam är du inte" log han mot mig. Hans hår var bakåtslickat så gay symbolen var som stämplad mitt i pannan på honom, men jag gillade honom redan.
"Jo visst. Daniel Lind av isfolket" log jag medan de båda försvann in i de överfulla vardagsrummet och lämnade mig ensam, med den där ölen fortfarande i min hand.

Kvällen kändes oändlig för min del. Och eftersom jag bara satt där i en fotölj i vardagsrummet och tittade på omgivningarna i rummet. Inte så ståtligt som jag trott det med tanke på utseendet på huset. Vardagsrummet var litet och trångt för tillfälle. Men alla möbler var ställda mot väggarna så man fick mer utrymme på golvet. Alla dansade, ramlade omkull, välte ner glas och allting annat som de kunde stötta ihop med.
Till slut då min hjärna snurrade något så valde jag att bege mig hem.
Jag hittade Steven i ett hörn där han stod och hånglade med Daniel. Gulligt!
Jag pekade på hans axel så de kunde släppa varandra för någon minut.
"Jag går hem. Festen var inte så kul som jag trodde" skrek jag till honom över ljudet från den dunkande musiken från basen.
"Måste du? Vi har ju så kul!" Skrek han tillbaka. Om någon hade kul var det ju han. Jag nickade.
"Vi träffas i morgon som vanligt?" Kändes som man skrek sig hes. Han hade bara nickat och återvände till sitt hånglande med Daniel.
Jag började då gå därifrån. Var med nöd jag ens kom ut till skohallen då några gymnasie grabbar försökte få upp mig på dansgolvet. Jobbigt! Jag som föredrar att välja själv om jag vill något, men att bli tvingad till det där kändes inte direkt så roligt.
Skorna satt på och jag gick ut i den härliga försommar natten som kändes härligt kall mot min hud. Och det skulle vara skönt att få komma hem till min egen säng. Dock undrade jag bara vad mina föräldrara skulle säga då jag kom hem.

Jag hade kommit över halva gångbron tills jag valde att gå tillbaka. Jag hade inge argument att komma med när jag väl skulle vara hemma så bästa vore väl att komma hem till Steven. Jag fick väl helt enkelt hålla mig borta från hans rum så jag slapp höra dem båda från hans sovrum.
Bara det, att trots min suddiga syn från all öl jag drack, såg jag två konturrer av två mäm som kom emot mig i en väldigt hög fart. Jag hann inte reagera mer än vända mig om och skrika, sen var dem båda över mig. Jag kämpade med att slå och komma mig loss från dem. Lukten av alkohol fick mig att förstå att båda kom från festen.
Den ena av dem fick tag om båda benen och lyfte högt upp mig medan den andra fick sina armar runt min överkropp och låste fast mina armar, men munnen var helt fri så jag skrek för allt jag kunde. Men en hand var genast över den och tystade mig från att skrika.
Jag slängdes ner på marken igen så det skakade omkring i huvudet på mig och en smärta bak från huvudet kom smygande på mig och något varmt som sipprade fort fram. Jag sluddrade något som jag inte kunde identifirea själv tills dem båda var över mig igen och slet och drog i mina kläder.
Sen såg jag att dem var tre. Den tredje stod en bit ifrån dem. Han hade mörka kläder på sig och jag kunde inte se vad för ansikte han hade den döljt under en luva. Han ropade något, mitt medvetande började försvinna.
Med den sista styrkan jag hade kvar, sparkade jag till mannen vid mina ben och gav den andra vid mitt ansikte en råsoppning över hans ansiktet så båda tumlade omkring på gångbron. Ända jag tänkte var att fly.
I mitt yra tillstånd slängde jag benen över broräcket och försvann ner i Ljungans kalla strömmar.