Hon stod vid fönstret och tittade ut över de öppna landskapet.
Enligt hennes kammrjungfru och bror så var de völdigt vackert utanför. Men de kunde hon inte se. Margret föddes blind och har aldrig kunnat se den värld hon lever i. Fast hon utvecklade sig som inge annat barn kunnat göra då blindheten har vart jobbig. Hon lärde sig att gå utan käpp. Med bara fötterna och hörseln kunde hon höra och känna saker som var på väg att se.
Margrets föräldrar tror fortfarande hon är försvarslös. Och de skyddar henne med allt de är värd. Även hennes bror gör de trots att han vet att Margret kan klara dig själv.
Med handen på glaset tittade hon ut mot hennes svarta värld. Fast hon föreställde sig den med en grön äng med blomster. Blommorna vagade i den svatga vinden och sjöng en romantisk melodi. Med handen på glaset kunde hon känna en viss värme. Solen sken stark och de var sommar. Sommar var den bästa tiden på året för då kunde hon få ha sin bästa klänning som hennes mamma sytt åt henne i vintras. Hon kunde höra nerifrån att de stampade fötter. De gick omkring med att göra sysslor som vårstädningen. En var på väg upp för trappan ioch närmade sig hennes dörr. En knackning och dörren öppnades.
Margret vände sig inte om för att veta att de var hennes bror som kom upp. Hon kände igen vartenda steg som de i huset gjorde. De är saker hon lagt i minnet.
Han kom bakom henne och lade armarna runt halsen på henne.
-"Av alla människor är de inte konstigt att du snart bosatt dig vid fönstret" skrattade han. Margert log och besvarade gesten med en hand mot hans enorma hand.
-"Jag är en av dem människorna som kollar in landskapet. På mitt sätt" log hon mot honom. Hon hade aldrig vetat hur han såg ut men hon visste en sal om honom. Han var stor och stark, aldrig dum eller elak mot henne och han snart skulle,gifta sig.
Han nya fru var också en av kammarjungfruarna som han förälskart sig i. Både hon och deras föräldrar vart chockade då han kom med budet om att han givit sig hand till henne och även frågat hennes far.
De var inte alls nöjda med tanken på att få se honom tillsammans med en kammrjungfru. Men efter mycket om och men lärde de känna Susanne och de vart full gång nu med vårstädningen för de skulle ha bröllop om bara några dagar.
Han skrattade och vände Margret mot honom. Margret kollade in i hans ögon som om hon visste att han var där. Hennes bror gillade att se att hon kunde se på honom, inte att se honom, men att veta att han var där.
-"Susanne har inte frågat än men skulle du kunna tänka dig att ställa upp som brudtärna åt henne?" Margret skrattade.
-"Tror du jag är lämpad för sådant yrke?" Log hon. Hennes bror skrattade och rufsade till hennes röda hår.
-"Du är min syster och om ingen annan märkt de mer än jag så kan jag tycka du är en utmärkt människa för de jobbet" log han och kysste hennes panna som alltid. Margrets bror var fem åt äldre och han var absolut den brodern hon alltid drömt och har givetvis fått.

Dagarna gick fort för att bröllopet skulle komma fram i tid. Tårta, dekorationer, kläder, ja allt var iordnigfixat. Susanne hade blivit väldigt ghlad att ha Margret som brudtärna så hon tackade ja då hon själv frågade. Hon hade vart Margrets kammarjungfru. Nu hade hon en annan som var minst lika trevlig som hon. Något märklig men Margret nöjde sig med henne.
Dagen då bröllopet skulle vara så hade de varit mycket kaos med att få allt på plats. Margret stod mitt i alltihopa och njöt av att känna hur de rörde sig omkring utan att stöta i henne. Att höra surret från dem var annat. Hennes bror kom flera gånger och retades med henne.
Mot eftermiddagen så hade bröllopet vart och de hade svurit sin ed om att troget alltid älska varandra tills döden skillde dem åt. Margret fick sitta bredvid hennes föräldrar under hela måltiden. De bjöds väldigt mycket på dans men först ut var de ju självklart bröllopsparet. Margret kunde höra hur musiken spelade en sådan fin melodi och de gjorde henne varmt i hjärtat att höra dem spela. Hon vart en aning svartsjuk på hennes bror som hittat hans livs kärlek medan hon själv fortfarande går hemma och väntar på att hennes rätta skall komma. Hon trodde heller inte på kärlek vid första ögonkastet för Margret skuelle aldrig se sin man eller sina barn. Så för henne var de där med kärleken död. Men trots de glades hon åt sin bror som dansade på golvet med hans nya fru. Oxh som bröllops present, från henne, och utan tillstånd från hennes föräldrar, hade hon köpt ett hus åt dem i närheten av vad hon bor. Hon vill kunna hälsa på dem och att de skall hälsa på henne. dse hade tackat så mycket för hennes erbjudande att de hade börjat gråta. Margret därimot, som inte kunde se deras lyckliga tårar, kunde bara le mot deras lycka bara genom att höra dem båda vara lyckliga.
Hon kände att hon var ensam vid bordet. Ingen brukade bjuda henne till att dansa. Hennes föräldrar måste ha sagt nej till dem som först frågat dem. Men hon kände att någon var på väg mot henne. Stegen var tunga och gick sakta. Som om de visste vad de skulle göra men inte visste på vilket rätt sätt. Stolen bredvid henne drogs ut och någon satte sig ner. En doft av sötma slog mot hennes näsa och de vattnades i munnen på henne.
Hon vände sitt ansikte mot personen som satt sig bredvid henne. De var mycket tydligt en man.
Han harklade sig och försökte få kontakt med henne. Margret log ner i bordet. Mannen skrattade lågt. Ett underbart skratt var de. klingande.
-"Får jag bjuda damen på en dans?" Han röst var så mörk och så förtydligad. En bra man med bra uppföstran var de första Margret kom och tänka på. Hans röst var så ljuvlig att hon fick rysningar på armarna.
-"Har min bror bett dig bjuda upp mig Sir?" Frågade Margret generat för de var första gången en man någonsin bjudit upp henne att dansa.
-"Givetvis inte my lady." Margret skrattade.
-"My lady. Jag är nog inte så fin" Hon kunde känna att mannen slutade prata. Han kanske kollade in henne. Hon kunde känna hans ögon brtedvid sitt nerböjda huvud så hon vände sitt huvud mot honom. En liten flämtning av genering kom från honom och Margret kunde inte låta bli att skratta.
-"Ni får usäkta mig My lady. Jag kunde inte veta att ni var..." han visste inte hur han skulle formulera sig för henne utan att de vart fel. Margret själv var vann vid att de tog henne som en annan person.
-"Ingen fara Sir. Många tänker inte sig för och jag är vann vid en sådan behandling" log hon. Hon sträckte på sig. Mannen sa inget på ett tag. Maregret kunde känna hans närhet så gott hade han inte. Hon ville heller inte att han gick för hon kunde inte få nog av att han doftade så gott.
-"Nu luktar gott Sir. Är dse en ny parfym ni män har införskaffat till landet?" Mannen skrattade. Margret lade genast märke till att skrattet inte var humor utan nervosistet. Han kanske döljde något.
-"Ni kan kalla mig Ray" log han. Onödigt att le för Margret kunde inte se leendet. Men känna de kunde hon och nu gav mannen henne krypmingar, illningar av fasa genom hela kroppen. Han kändes kall. Som en död. En levande död. Hon svalde och reste sig upp för att gå ifrån honom. Hon ville finna hennes föräldrar för de hade vart borta länge nu och de gjorde henne orolig. Musiken spelades än och de dansade förmodligen på golvet. Hon började nröäma sig utgången då någon tog tag om hennes arm och vred om den. Hon skrek, eller försökte. Handen var isande kall se de gjorde ont om hennes arm.
Mannen, eller Ray som han hete, drog med sig henne bort från tältet.
-"Inte ett ljus, bara vandra på som om inget annat" viskade han lågt i hennes öra. Margret började gå och lät honom föra henne dit de skulle. Hon visste att de var på väg mot skogen. Hon hörde en kvist brytas av under hennes fötter. Hennes kor, de tog hon av sig så hon sprang helt barfota nu. Mannen hade inga tecken på att stanna än men då de var långt bort från bröllopsfesten var musiken borta och deras stampande fötter kändes inte mer. Hon stid helt i mörker. De skrämde henne inte alls då hon var vann vid det. Men vad de gjorde här visste hon inte. Hon svalde igen.
Ingen sa något. Hon kunde tro att hon var ensam här ute. Men de var hon inte för hon kände hans närvaro mycket tydligt. Hon svalde igen och nu skakade hela hennes kropp. Klänningen gav inte så mycket skydd mot skogens kyla.
-"Va-vad vill ni mig?" Stammade hon fram och vände sig runt i en ring och följde hans rörelser. Hon visste inte vad den här Ray höll på med men nog var de inte bara en lek detta. Hon visste inte vad som hände men av en underlig anledning så hamnade hon på marken med honom över sig. Allt gick så snabbt att hon inte ens hade tid för stt skrika. -"Nej sluta snälla!" Skrek hon och försökte ta sig loss från mannens tag om henne. Hon visste hur de låg till eller vad som skedde men armarna hennes låg korsade över varandra med benen över dem så hon kunde inte komma loss. De var omöjligt att putta bort honom från sig då han måste väga enormt mycket. -"Jag kvävs. Hjälp mig!" skrek hon ut i ren förtvivland. Ray mannen skrattade.
-"Om du bara ligger stil så skall jag hjälpa dig med en sak. Hjälpa dig att se igen." Han började riva sönder hennes klänning. Margret grät och vågade nu inte skrika då han kanske skulle göra annat med henne. Hon kände att hennes ena linarm rev sönder som om de vore ruttet tyg och han smekte hennes nakna hud vid halsen. Hon hickade till och började försöka ta sig loss ännu en gång. Nu hörde hon ett annat ljus som hon bara hört en gång och då var hon mkt liten. Rösten ändrade sig. Den morrade. Likt en varg eller en björn. Hon kände igen den rösten och började nu skrika i ren panik då hon kanske visste vad som höll på att ske.
Skriket ekade genom skogen så de som var på bröllps festen kunde ha hört henne. Men då musiken spelades högt så kunde de inte alls höra skriket.
Margret låg ner och flämtade efter luft. de gjorde ont vid halsen. Hennes krafter var borta så hon visste nu att detta var slutet. -"Jag skall ge dig ett val. Antingen stannar du här och dör långsamt bort och försvinner utan att de finner er igen, eller så låter du mig hjälpa dig att överleva och därmed få tillbaka synen. Vad är ert val My Lady?" Margret snyftade mot marken. De kändes verkligen som om valet att låta honom hjälpa henne kändes som de bästa alternativet än att dö, ruttna bort och aldrig mer bli funnen.
-"Rädda mig" viskade hon lågt. Hennes röst hade svikit henne. Nåhot droppande snuddae hennes mun. Någonting vått. hon kunde inte veta var de var eller var de kom ifrån. Långt ifrån vatten och mjölk var det. Hon fick hjälp med att lyfta huvudet och drack något som verkade forsa från Rays arm. Blod. Hon drack och drack tills hon släppte honom och skrek ut då smärtan vart helt plötsligt outhärdig. Varje muskel drog ihop sig och hjärtat bultade hårt mot hennes bröstkorg. De gjorde ont precis överallt och hon kunde inte förstå vad de vad som hände med henne. När smärtan kändes som en evighet, lättade den till slut och hon kunde känna hur hennes hjärta slog ett sista slag innan den dog helt ut. Margret öppnade ögonen för att se den världen med nya ögon.
Rayanas tittade ner över henne. Hennes ögon var röda som de är på Nyfödda. Men i den svarta pupillen kunde han se att den var svagt vit. Margret fick aldrig tillbaka sin syn. Trots de fick hon veta vad hon blivit, hur on skulle leva. Leva bland människor kunde hon. Men då fick hon aldrig vara ute i solen. Margret kände att hennes sinnen var 100 gånger bättre en än människas och hennes framtid som en blodtörsigt rovdjur hade bara börjat.