Det hade nu gått veckor sen de flyttade från New York till Sverige. Hannah hade inga problem med att komma med in i språket. Matihas hade heller inga problem med språket och lärde sig då också allting från Annika. Det båda hade nu kommit varandra mycket närmare och sågs oftast tillsammans antingen hemma hos dem eller hos henne.
Jason därimot hade inte ork att lära sig språket. Förlusten att flytta från New York var den lätta biten att glömma, men det svåraste var nog att få veta att Katty inte fanns mer och skulle heller aldrig det. Han hade fått vetat att han skulle gå sista året på Gymnasiet i en skola i Sundsvall som hete Hedbergska. Skolorna i Sverige var inte som heller i Amerika utan här var man en och samma klass och sen satt man allesammans i en och samma klass på en lektion. För bara en vecka sen hade han köpt sin nya bil och valde då att åka på något lyxigt ställe där han kunde få en bra bil värt pengarna. Dock räkte dem inte som han hade tänkt sig så han lånade av sin pappa. Nu körde han en svart Audi R8 som han var stolt över att få äga. Inte nog med de lockade de tjejerna att kolla mot hans håll med fnittrande röster och blinkande ögon så fort han sågs i bilen eller kom in på skolan. Det svenska tjejerna gillade nog killar med bra utseende och dyra bilar. Utseende fixerade tjejer, brukade han muttra då han äntligen kom bort från dem.
Idag var de en regnig dag och han skolkade ytligare en gång från en lektion i svenska då han hatade de ämnet. Han satt ute i regnet på bilen motorhuv och kollade sig runt på skolområdet. Kanske skulle han se något han aldrig sett förut. Inga elever var ute heller, vem vill egentligen vara ue då de regnade som de gjorde?
En var de visst. En liten tjej med korta men väldigt kvicka ben skyndade sig upp för trappan. Hennes svarta knästövlar klackade mot marken där hon sprang fram för att hinna till en lektion som hon nog var väldigt mycket försenad till. En genomskillnad regnrock hade hon på sig så han kunde se under att hon hade ljusblåa jeans och dubbla tröjor på sig. Han studetade henne noga då hon sprang över skolgården. Jason visste inte vad det var som hände med hon snubblade omkull och for framstupad framåt. Hon lyckades med nöd och näppe att inte slå i näsan men alla hennes papper och böcker for ur hennes händer och flög ner mot den blöta marken.
Jason skyndade sig fram för att hjälpa henne. Hon tittade upp på honom med grönblåa ögon. Ett nätt ansikte som vilken som helst skulle gilla. Frälkning, blek, men ändå vacker.
"Slog ni er?" Frågade han henne. Hon skrattade logt, kanske var det generat.
"Nej, eller jo, kanske knäna. Ush jag såg inte vart jag gick" skämdes hos och började plocka upp böcker och alla de blöta papprerna som skulle inte gå att rädda. jason log. Hon hade en vacker röst. En mogen äldre röst med tanke på hur lång hon var. Hon kollade upp på honom igen. "Ni måste vara den nya killen som alla pratar om" sade hon sen och suckade jämnt emot papprerna med alla arbeten hon gjort.
"Jo de måste nog vara jag det" sade han nedstämt. Nu skulle hon väl vara som alla de andra flickorna och snart hänga på en om halsen, tänkte han. Hon skrattade.
"De är så många av dem. Nya killar, från ett annat land med bra utseende. de är vad de här flickorna kollar efter. Jag hör hur de pratar om vem som skall vinna ditt hjärta bland annat. Men strunta i dem du för det kommer ge upp då du ignorerar dem hela tiden" Han låg själv svagt. Han hjälpte henne upp. Hon bordtade bort det lilla smuts hon kunde få bort. Hon gnällde då hon såg att de gått en reva i jeansen. "Åh dessa som var nya" suckade hon uppgivet.
"Mitt namn är Jason Dean" sade han och räckte fram handen för en hallsning.
"Oj förlåt, klumpigt av mig. Charlotte Axelsson" skrattade hon då hon måste ha glömt att de fortfarande pratade utan att tala om deras namn. "Det var roligt att träffa dig Jason. Men, varför är du inte på lektion?" Frågade hon honom nyfiket. Jason kollade ner på henne. Hon var väldigt kort. Han själv var på 186 cm prick, så att se ner på henne undrade han hur lång hon var. Att ta bort klackarna hon bar på sig så måste hon iaf krympa 7 cm till.
"Svenska är inget för mig för jag förstår inte vad lektionen handlar om. Eran engelska är lättare för mig att hänga med på" berättade han för henne medan hon själv vandrade vidare mot sin egen lektion. Hon nickade.
"Du kan bara bli bättre på Svenska som du skaffar dig vänner som har de modersmålet och som kan lära dig. Först då blir din Svenska mycket bättre" log hon och stannade framför trappan. Vid trapporna fanns de små skåp där man kunde låsa in kläder och väskor. Hon letade igenom väskan hennes som undkommit att bli våt i regnet. Ur väskan drog hon fram en nyckelknippa som innehöll en väldig massa nycklar. Hon valde en väldigt liten nyckel och låste upp låset. Skåpet var väldigt välstädat. På insidan av dörren till skåpet så satt de fotografier och en liten spegel. Han kollade nyfiket på fotografierna som måste vara sommarkort, han kände igen Charlotte på en av bilderna och sen var de annat folk han inte sett förut. Hennes familj kanske. Charlotte plockade fram det hon skulle ha och stängde sen skåpet.
De började vandra uppför trapporna tills det båda kom vidare till deras lektioner. Jason funderade tyst bredvid henne på vad hon sagt till honom innan.
"Tror du att du skulle kunna hjälpa mig?" Frågade han henne innan hon stannade vid en dörr där hon skulle ha sin lektion. Charlotte hade stannat upp med bara handen på handtaget. Hon lat den glida ner från den och såg upp mot honom.
"Om du vill att jag skall hjälpa dig vore de väldigt roligt" log hon. "Vi kan träffas efter skolan på parkeringen. Om de funkar för dig?" Han nickade. Hon log en gång till innan hon gick in genom dörren och stängde den efter sig. Han stod kvar där ute och för första gången kände han sig varm.

Han stod vid sin bil och väntade på att Charlotte skulle komma. Regnet hade upphört och de kändes skönt, speciellt när solen sken så starkt att de värmdes mot kläderna. Han hörde fnitter bakom sig. Han vände sig inte om för att se hur flickorna hade flockats bakom honom och sen att vänta på att han skulle vända sig om och se på dem kunde han inte heller göra, gjorde han de skulle de aldrig fnittra. De började prata engelska med varandra. Den ena var sämre än den andra och deras gramatik var inte alls bra. Men förstod vad de sa gjorde han dock ignorerade han dem som Charlotte hade sagt till honom att göra. Han hörde sen de klackande stegen snett bakom sig så han vände ansiktet mit hållet och såg henne sen komma klackandes. Han kinder hettade till lite då han såg henne komma. Första gången han känt så här var då han såg och var tillsammans med Katty, men nu när han aldrig mer skulle se henne skratta eller le, kändes hans hjärta tomt men glad på samma gång då han träffat Charlotte.
"Hej där! Vad tur att du väntade. Jag trodde du skulle lessna och åka. Jag var tvungen att ta hand om en sak men nu är de fixat." Sade hon ursäktande. de var de nu när han lyssnat på de fnittriga flickorna så kunde han höra att hennes engelslka var något bättre än deras. Svårt att få in gramatiken på en del ställen men så mycket bättre. Han log mot henne.
"Ingen fara. jag väntade, Jag har inge bråttom någonstans" log han och öppnade dörren åt henne vid passargerar sidan. Charlotte log tillbaka och förvånades på samma gång att han öppnade dörren åt henne. Hon sa inget utan satte sig ner på sättet. Han skyndade sig runt till förarsidan. han tog en sista blick på de fnittriga tjejerna som slutat fnittra utan med svartsjuka ögon kollade mot Charlotte som satt där med ett leende på läpparna. Inte för deras skull utan för att hur Jason öppnat dörren åt henne som bara gentlemän gör. Hon kollade mot honom medan han startade bilen och körde ut från skolgårdens perkering. "Vart är det du bor någonstans?" Frågade han medan han väntade på att kunna komma ut på vägen.
"Jag bor i Kvissleby. Vet du vart de ligger?" Han skrattade hjärtligt. Charlotte kollade på honom, och blev sen röd om kinderna. "jag glömde bort, du känner ju inte till de Svenska städerna förlåt mig" skyndade hon sig att säga. Jason skakade på huvudet.
"Ingen fara, jag bor där också." log han och körde äntligen ut i körfältet. Charlotte skrattade.
"Jaha, det är inte så enkelt att veta ibland. Men det var ju väldigt bra. Då skall vi åt samma håll. Vilken lägenhet är det du bor i?" Nu när de kom in i ett samtalämne de båda kunde prata om utan att de förekom kallprat så log de och skrattade hela vägen hem.
"Några dyra lägenheter. De ligger inte så långt ifrån den där ån som rinner där i Kvissleby" svarade han henne och svängde in mot stan där längst Storgatan för att komma ut på E4. Charlotte funderade på vart han menade. Det var svårt för henne med att veta vart han bodde, men då han nämnde ån så var de ganska så många lägenheter som fanns längst med Ljungan.
"Jag tror jag vet vilka hus de är, men de är också svårt för mig att veta vilka, finns ganska många lägenheten längst med Ljungan" sade hon förvirrande. Jason tänkte lite.
"Det är inglasade balkonger" försökte han. Charlotte log.
"Nu börjar vi närma oss, ligger lägenheterna nära en annan väg som går över en bro? Som går över Ljungan?" Han nickade, för de bodde ju ganska nära en väg så de kunde se två broar, en var en gångbro och en för bilarna. Hon nickade där hon satt medan de åkte vidare. de hade haft turen på sin sida då de åkte hem mot Kvissleby. De körde just förbi Bredsand då hon frågade honom om varför de just flyttat till Sverige och inte till något annat stalle i USA.
Han förklarade då hur de låg till om varför de flyttade. Han förklarade också att han hade förlorat sin mamma för bara snart 3 år sen och att deras pappa ville att det skulle komma bort från New Yorl och leva ett nytt liv någon annanstans. Därför hade de valt Sverige som låg på andra sidan havet. Där trodde hans far att de skulle trivas. Hans syster Hannah och Matihas gjorde det redan medan han själv kände att han saknade mer och mer New York.
"Jag kan förstå din saknad. Jag själv är från Stockholm och min mamma och pappa valde att vi slulle flytta mer norrut så vi kom närmare släktingarna våra. De är fortfarande några mil härifrån men vi bor närmare dem nu än vad vi gjorde innan" svarade hon då hon kunde förstå hans känsla om att sakna en plats där man är uppfödd. Jason log igen. För honom nu kändes det som om han kunde tala om allting för henne och hon förstod honom mycket väl. Charlotte var en väldigt stor skillnad om man skulle gämnföra henne med Katty som dagarna i ända satt med mobilen i handen och smsade eller rigde sina kompisar. Han skötte bara jobbet som pojkvän med att skjutsa henne och sen bara finnas där för henne. Hon var den där typiska tjejen som vart den mest populära på skolan. Men trots hennes bortgång saknade han henne så mycket att de inte gick att förklara mer än bara tystnad. Han berättade sen för henne om Katty och vad som hände henne när han lämnade henne. Charlotte lyssnade intressant men kollade sen ner på hennes knutna händer.
De hade inte långt kvar nu innan de var framme i  Kvissleby, de behövde bara köra förbi Svartvik så skulle de ganska snart svänga in i Kvissleby centrum.
"Jag beklagar de som hände dig. Det måste ha vart en jobbig period för dig" sade hon tröstande. Jason kunde inte le eller prata. Minnet av Kattys tårar och mobilen i hennes hand fick honom att tänka ännu mer på henne.
"Det är lugnt. Sådant händer alltid det med otur" svarade han henne lite väl fort. Han svängde nu in i Kvissleby. Trafiken var lugn för de var fortfarande många ungdommar som gick i skolan ännu. De hade slutade tidigare för idag då de hade blivit så att lärarna hade något möte de skulle på. Jason parkerade bilen en bit inne i Kvissleby. han hade ordnat så han fick parkera bilen i närheten av hans familj lägenhet. Charlotte lutade sig fram och kollade in lägenhetens höjd.
"Du bor inte då långt ifrån mig. Jag bor i närheten av Ica så för mig tar det ungefär 5 minuter att gå härifrån." Log hon och hoppade ur bilen för att följa med Jason in i lägenheten. Charlotte vart allt blygare ju närmare de kom dörren in. Redan efter halva trappen upp kunde man göra sprapandet av möbler som flyttades och galda prat från en man och en yngre tjej. Jason öppnade dörren in och lät Charlotte gå före.
"Jason? Är det du?" Hörde man Mathias ropa från vardagsrummet där han fortfarande höll på att renovera för fullt. Just nu hade den två beiga väggar längst med långsidorna i vardagsrummet och två väggar som var svarta längst de korta sidorna. "Jag funderar på om färgerna vart bra som de vart. Och soffan och allting annat måste vi ju få plats någonstans. Kan du komma och kolla och döma själv" ropade han från vardagsrummet. Jason gick in dit med Charlotte efter sig som då stannade utanför då de fortfarande låg papper på golvet efter väggarnas färger. Att döma från henne själv fick hon medge att de Amerikanska familjerna har verkligen smak för både färg och möbler. Jason kollade runt i vardagsrumnmet.
"Jo jag gillar färgerna, de kommer passa in mer om vi ställer soffan mot den svarta väggen där vid fönstrerna. Jag tror de passar in mer där." Log han. Mathias, som inte lagt märke till Charlotte än, försökte se de från Jason synvinkel. Han nickade.
"Mycket möjligt. Vi får se vad Hannah säger om den saken, hon måste få en talan hon med, fast trots de så gilla rjag idéen" svarade han honom med ett skratt och klapp på hans axel. Charlotte harklade sig. Matihas vände sig om så han kunde då se henne. "Åh men nej se goddag. Jag visste inte att Jason drog med sig kompisar hem" svarade han med knaglig Svenska. Charlotte skrattade.
De hälsade på varandra med leenden och placerades sig sen allesammans i de nymålade köket där allting redan stod på plats för användning. de var ett vackert kök med ljusblåa väggar. sen var allting annat i snövit täcke. Borden, stolarna, hyllorna, spisen, kylskpået och frysen med mera. De var ett snygg renoverat kök. Charlotte gillade dens utseende. Mathias bjöd på te och rostade smögåsar med ost och apelsinmarmelad. Charlotte och Mathias kom båda bra överens med varandra och de fick veta mer om varandras familjer med. Jason satt tyst bredvid och åt den ena smögåsen efter den andra medan han lyssnade på dem och försökte uppfatta de svenska orden som de uttalade med varandra. Än var hans pappa inte så bra på Svenska så de förekom att han ibland tog orden på Engelska.
Charlotte berättade också då om varför Jason bjudit hem henne. Hon tyckte de var en bra idé att lära honom mer av de Svenska språket. Mathias tyckte de var en väldigt bra idé och höll god om den. Hannah kom hem timmen efter och satte sig ner tillsammans med dem. Hannah var en trevlig tjej som gillade nytt folk som kom och hälsade på dem. Hon hade lätt att prata med andra främmande männsikor. Roligare vart de då Charlotte och hon hade en sak gemensamt. Nämligen skor!
De började drog sig mot kvällen och solen gick snabbt ner och försvann för att låta mörkret snabbt komma in. En halv måne lyste sig över mörkret. Jason pratade med Charlotte medan hon drog på sig sina kläder för att bege sig av hemmåt. De hade båda haft de trevligt och för Jason kändes de skönt att se att han träffat någon som kunde vara närvarande då han var tillsammans med sin lilla familj. Innan Charlotte gick så planerade de att iaf två ggr i veckan under skoltiden skulle de träffas för att göra svenska arbetet tillsammans, och sen på helgen hade Jason sagt en dag där kunde de hitta på något som skulle vara en belöning för de båds två för att de gjort ett bra arbete under veckan. Charlotte godtog idén och gick hem med ett leende på läpparna.
jason stod och såg efter henne från sitt rumsfönster. hans hjärta slog dubbla slag varje sekund, en pirrande känsla gick genom hans kropp. Hans leende dog snabbt då han visste vad de är som har skett med honom, för varje gång han tänkte på Charlotte.