Tindra kollade sig ner mot byn med ett leende på läpparna. Hon kunde inte förstå att hon av alla, hade fått en sådan värdefull önskan uppfylld. Hon funderade på att ta sig ner till byn och kolla sig omkring. Första steget hon tog kände hon att det kom en varning i hennes huvud, något som ringde högt så det gjorde ont. Hon höll sig för huvudet och satte sig ner. Det slutade då ringa. Hon tog bort händerna och kollade sig omkring. Ingenting i hennes närhet hade en irriterande ringklocka. Hon börejade då krypa fram mot kullens kat och fumlade med händerna. hon kände sen hur händerna åkte direkt ner för ett hål. Hon svalde och ställde sig upp, kände då med fötterna denna gång, en fot i taget. Det ringde i hennes huvud igen. Hon stannade då hon sen kunde så de månen lyste upp platsen. Hon stod på ett berg och inte på en kulle. Ett stort berg så hon kunde se sig omkring ner ut över dalen.
Hon kollade på husen hon såg från berget. Husen var inte som de byggda från hennes nutid. Dessa var byggd av endast trä. Hon log igen och kollade för att kolla om de fanns en stig ner till byn. Det tog tid innan hon äntligen fann någon. Väldigt nära bergsväggen. Trots de varnande rigningarna så tog hon chansen och vandrade ner för stigen med ryggen mor berget. Hon svalde ett par gånger. Hon behövde komma över sin räddsla för höjder. Hon ville heller inte påmminnas om varför hon helt plötsligt har blivit rädd för höjder. Att bryta nyckelbenet och armen på sama gång var ingen rolig upplevelse direkt. Och bara för att man vart uppjagad i ett träd för att man var annorlundare än de andra. Hon hatade sig själv för att då har klivit på en rutten gren, den brast under hennes vikt och fick henne att falla otäckt. Hon skakade på huvudet över minnet och fortsatte vidare.
Ju längre fram på stigen så kunde hon se att den vart bredare. Hon hade aldrig tagit en sådan djup suck som hon gjorde nu då hon äntligen kom ner. Av en vana kollade Tindra kläderna och borstade bort smutsen från berget. Hon tittade upp med ett ytligare ett leende då hon såg hur långt ner hon var från bergets spets. Tindra kunde bara skratta innan hon sen fortsatte vidare mot byns håll. Hon nynnade då sen på Ronan Keating låten Nothing At All. Hon älskade den låten konstigt nog väldigt mycket. Lyssnat sönder den hade hon inte gjort än men hemma har hennes föräldrar blivit galen då hon gått omkring med gitarren och sjöngt för bröderna hennes. de gillade att höra henne sjunga och spela på gitarren, men varför gillade inte hennes föräldrar det?
Hon fortsatte nynna vidare. Hon kunde se genom skogen att hon kom närmare byn då ljusen som reflekterades från deras fönster visade henne vägen direkt till byn. Hon började att springa genom skogen då. Hon var så upprymd av att ens vara här i Norge att hon fick sådan lust att springa. Ljusen kom allt närmare och snart kände hon att hon sprang på väggen mot byn. Hon skrattade högt och glömde bort att nynna vidare.Hon stannade då hon nåde fram till punkten av byn och kollade in. Byn var omringad av skogen så det kändes som att komma in i en hemlig by, en som hölls gömnd från omvärlden. Hon sa inget utanb började sakta gå in i byn för att se sig omkring. Gruset under hennes fötter knastrade dör hon gick. Hon hoppades ingen skulle höra henne. Det ekade mellan husen då hon vandrade fram för att se på dem. Heller visste hon inte varför hon skulle hit och göra. Hon kollade sig omkring i mörkret. Månen försvann bakom några moln och döljde därför hennes skymd för byn.
"Attans" mumlade hon lågt då hon inte kunde se någonting. Hon famlade i mörkret för att komma fram någonstans. Hon visste heller inte vart hon tog vägen, tills hon kom fram till ett hus som såg tomt ut. Inga ljus lysste från fönstrerna. Hon fick för sig att huset var obebodd. Tindra som var uppfostrad att inte låta sin nyfikenhet ta över testade iaf att öppna dörren in till huset. Hon hostade till då dammet yrde om henne. Hon kunde inte avgöra om de bodde folk här, men det fick henne att inse att de kanske gjorde det i alla fall då hon såg att det fanns möbler, porslin och allting annat ett hus skall ha. Det rök fortfarande från de utblåsta stearing ljusen. Hon svalde. Tindra vände sig om för att gå då någon just ramlade ner för trappan, vrålade av ilska. Tindra kunde inte veta om det var för att hon snokat omkring eller om det var för att mannen ramlade ner för trappan. Utanför dörren då hon kommit en bit bort kunde hon höra hur någon sen sprang efter henne. Tindra vägrade skrika på hjälp. Hon behövde inte det heller. Mannen måste ha vart gammal för han sprang inte så långt efter henne.
"Ser jag dig här igen unga flicksnärta skall jag vrida halsen av dig!" Skrek han efter henne.
När Tindra kände att hon kommit undan lät hon sig glida ner för en av husväggarna, flåsande. Hon hade nig aldrig sprungit så snabbt förut. Hon skrattade sen för sig själv. Aldrig hade hon vart med om att bli jagad av en man som idag, från hennes tid, är död. Hon skrattade lågt för sig själv. Hon kollade sig omkring igen för att se om kusten var klar. Hon kunde inte se någon förfölja henne. Hon reste sig upp för att gå när hon sen kastade sig in bakom huset igen. Hon tittade fram för att se vad det var som skedde. Flera män stod nu där och pratade med den gamla mannen. Hon kunde inte göra vad de sa men tydligt kunde hon förstå att det var henne de skulle leta efter. Saran! Svor hon tyst för sig själv. redan första natten på 1800-talet och hon förstör allting med att låta de jaga henne nu. De tror nog hon är en mattjuv. Tindra skrattade lågt. De där männen visste heller inte vad det var för någon de jagade. Hon ville inte skratta högre än vad hon gjorde. Hon kände hur månen kom tillbaka och den skimrade upp ljuset igen. Tindra flyttade genast på sig för den skickade strålarna direkt på henne så de skulle se hennes skuggning. Hon flyttade sig till andra sidan av huset och såg dem från de hållet. Det var då som hon såg honom, Hon kollade länge med förvånade och chockade ögon. Hon visste inte att den sortens skönhet kunde finnas på den här tiden. Tindras ögon blinkade ett par gånger, gömde sig bakom huset igen för natt titta ännu en gång. Jo, en ung kille, han kan inte ha vart äldre än 20 år. Han stod där i månens ljus och liknade en grekisk gud. Tindra kände hur hennes hjärta smällte för honom. Hon kunde bara le och hoppas att hon skulle komma i kontakt med honom. Det var då som varningsklockorna ringde igen. Hon vände sig om och hann precis se någon böja sig ner över henne. Händerna kom före ansiktet och Tindra smet undan direkt. Hon sprang över vägen där männen stod och pratade. Hon hörde sen hur galoppsteg från hästen satte fart och alla andra sprang efter henne. Hon vände sig om och såg han meds hästen komma närmare. Hon skrattade och fortsatte springa, trots att kjollinningen snubblade in i hennes ben fortsatte hon springa, hon behövde bara nå bergets topp och önska sig hem. De skulle då vara förvånade om de såg henne försvinna framför deras huvuden. Hon vart då förfärad, det fick de inte alls se. De skulle ta henne för häxa. Hon behövde avleda dem.
Hästens hovar kom närmare. Hon känd ehur någon just skulle greppa tag i henne tills hon tvärstannade och ställde sig kvar på samma punkt hon stannade på. Hon dukade för händerna som just skulle greppa tag i henne. Mannen på hästen snubblade till och vände hästen. Tindra skrattade mot honom. Mannen på hästen vände sig mot henne då han hört henne skratta. Han kollade då på henne. Uppifrån och ner.
"Gillar ni det ni ser? Kom ner från hästen så kan vi se om du är lika tuff utan!" Utmanade hon honom. Mannen kollade då märkligt på henne. Han steg av hästen så som hon bett. Han ställde sig då framför henne. Hon log och backade ett steg och gick ner i en hukade ställning med händerna uppvänd mot honom. Hon viftade med handen för att be honom komma. Han kollade skrämt på henne. Bakom henne kunde hon höra hur de andra männen kom ikapp henne. Hon suckade och gjorde en snabb attack mot mannen. I språnget hade hon fått tag i en gren från marken och slog mot hans ben. Han skrek till av smärtan och famlade fram mot marken. Mitt bland grenarna. Tindra hoppade snabbt upp på hästens rygg och red iväg. Hon hade aldrig tidigare suttit på en häst men det kändes som om bara andenalinet fick övertaget och hon red iväg bort från platsen och lämnade mannen där på marken.
Hon red allt hon kunde till berget igen för att kunna komma hem. Och absolut skulle hon återvända tillbaka hit. Redan på morgonen efter. Hon behövde se dagens ljus. Se byn mera än vad hon gjort. Hon stannade in hästen vid bergets kant. Vände på hästen och daskade till den att rida tillbaka tills sin husse. Hon såg på då hästen red iväg tills hon började till slut att klättra upp tillbaka till berget. Väl uppe igen så tog hon fram sin krona, höll den hårt i famnen och önskade sig hem.

Solen sken in i genom Tindras fönster. Hon öppnade ögonen sakta och kollade sig omkring. Bredvid henne kände hon någon sitta. Hon kollade ditt med matta ögon. Hennes tre små bröder satt där med kladdiga ansikten. Tindra skrek. Hon kollade sen mot sitt skrivbord bland alla hennes läxböcker och skrek ännu mer då de kommit åt att rita med deras kritor på hennes läxarbeten och dator. In genom rummet kom hennes mamma in och såg vad det var hon skrek åt.
Under sen resten av den morgonen hade Tindras dåliga humör vart arg på allt och alla. Främst hennes föräldrar som inte kan ha koll på dem. de hade bråkat på henhne med om att inte ha hennes läxor framme. Hon brydde sig inte om att svara. De hade inget i hennes rum att göra. Hon ringlade kronan i handen och tänkte sen på vad som hänt den senaste natten. Hon log då, hennes dåliga humör försvann bara då hon tänkte på det. Men så fort hon hörde hennes föräldrar eller bröderna skrika så vart hon rasande bara av att helt plötsligt behöva tänka på dem med, på vad de gjort henne. Hon fumlade sen till garderoben och letade fram sommarkläderna hon hade innan. Fast denna gången drog hon på sig svarta strumpbyxor för att hålla kyllan borta. Hon gick till hallen för att gå ut. Rasmus studerade henne från lill toaletten där han stod med trillingarna och tvättade bort matresterna från lunchen.
"Vart skall du? Inte ut med det kläderna!" Kom det strängt från honom. Tindra tittade upp på honom där hon stod klar med att gå ut. Kronan omkring hennes hals innanför linnet.
"Jag gör vad jag vill. Det är bara nollgradigt ute. Jag skall bara snabbt iväg på ett ärende. Jag kommer tillbaka innan du hinner säga Kom tillbaka" sade hon och skyndade sig ut genom ytterdörren. Väl nere och ute kollade hon sig omkring. Hon kunde inte stå här och bara försvinna för det skulle finnas dem som lade märke till det. Hon funderade medan hon stod där i samma kläder sen kvällen innan. En plats kom hon på och skynade sig ditt. Hon behövde vandra över gångbron för att komma dit. Tindra visste med att de inte var så många som vandrade där inne. Dessutom skulle hon vara helt skyddad för all skog bland annat. Hon vandrade över bron med sommarkläderna och skallrande tänder. Folk glodde på henne då hon vandrade förbi henne. De måste skratta åt henne. Tindra själv kunde inte låta bli att le åt deras miner. Hon kom till övergångsstället och kollade sig snabbt för att se så inga bilar kom. Hon kunde inte se någon så hon skyndade sig snabbt över. Lite väl snabbt för hon tappade balansen och for omkull. Hon svor högt för sig själv och kände på hennes öma rygg. Satan! Varför just nu? Hon reste sig sakta upp och haltade vidare mot platsen. Men hon slapp skämmas för ingen hade sett henne. Tindra fortsatte en bit till på vägen tills hon hittade stigen in genom skogen. Hon suckade då hon kom på, att de aldrig brukade ploga där. Hon sa inte mer om den saken utan valde det stället och började plöja sig själv genom snön. Kallt vart det genast mot de nästan bara benen. Kuylan från snön gick igenom strumpbyxorna så det vart väldigt kallt. Hon vet inte hur lång tid det tog men ju längre in på stigen hon kom så vart de allt djupare. Hon måste iag gå rakt igenom en meter snö nu. Hon mumlade förbanselser över den här ilskna snön som absolut måste finnas. Och hon började sen sväta ännu högre då hon också, på köpet, måste ramla omkull.
När hon äntligen kom fram så kollade hon på stället. Här skulle hon kunna behöva stå varje gång men så som hon såg så var det ingen annan, än hon själv, som hade vandrat här. Hon tog upp pengen och höll den hårt om handen, blundade och tänkte på samma ställe igen i Norge där hon vart kvällen innan. Hon kände hur det kittlade till i hennes mage och hur blåsten underifrpn blåste upp kjolen och hennes ljusbruna hår. Sen vart allt stilla igen. Hon öppnade ögonen och log då hon nu hade hamnat direkt på kullen där hon önskat sig. Hon log och skyndade sig fram för att se byn. Den stod där den stod och nu kunde hon se mer av den. Byn bestod av iaf mer än 30 hus. Nu var det även folk ute på gårdarna och röjde. En del arbetade i stallen, andra på gården, i husen och även i skogen. Skogen? Å nej! Tindra vandrade nu med sökrare fötter, ner för berget och började sen vandra mot byn för att få se den i dagljuset. Sammtidigt kom tankarna på om kvällen innan om de har sett hennes ansikte eller inte. För annars skulle hon kunna vandra in utan problem. Fast att komma ut från skogen skulle ge fel inverkan på byn. Tindra fortsatte vidare mot byn och ljudet från dem som arbetade i skogen. Hon stannade då de knackade till och sen hördes en krash genom skogens träd. Hon kollade upp och kunde se hur träd fälldes. Hon vandrade vidare för att få se. Nyfiknheten tog ännu en gång övertatag. Tindra kunde inte låta bli att kolla och se vad det var som de gjorde.
Innan hon kommit fram hörde hon män skratta där de högg i trädet. Tindra valde sen att fortsätta vidare så hon kom upp från vägen. Att hitta vägen var inga problem för då hon väl hittat dem så följde hon densamma som kvällen innan. Hon gick denna gången. Hon hade ingen lust att springa längre. En främling som springer in i en by kanske inte var så passande i dessa tider. Tindra kom fram till byn och vandrade in med hjärtat i halsgropen. Hon kunde känna spänningen i byn och log då hon kollade sig omkring ytloigare en gång.m Fast denna gången i solljuset. hon gillade att se på husen. De kan inte vara rikmans hus för de skulle nog vara mer avlägsna från fattighus. Fast fattighus var de inte heller. husen var byggda av trä men de var snyggt uppställda och träna på husen såg nya ut. De hade alltså inte stått här i så många år. Hon stannde då små barn kom springandes mot hehnne med. De lekte. Tindra kunde se det på deras ansikten. De skrattade och jagade. Det små klänningarna yrde om dem då de sprang förbi henne och vidare mot skogen. Tindra fortatte vidare medan hon studerade husen. Hon gillade att se hur de var uppbyggda. Redan från grunden hade de trägolv. Huset var byggt vågrätta. Även taken bestod av trä med tröädens bark på taket. Väldigt smart av dem. Hon stannde sen då hon såg två av männen från gårkvällen. Den väldigt snygga och sen han som jagade henne på häst. De hade inga muntra röster, speciellt inte mannen hon slog till över knäna. han haltade fortfarande så hon undrade hur hårt hon måste ha slagit honom.
"Hästen mår bra, men jag förstod inte hur hon kunde komma undan. Har dessutom aldrig sett sådana reflexer förut" sade mannen som haltade fram bredvid den unga mannen. han sa inget på ett tag. "Häxa kanske?" Testade han fram. Den väldigt unga Mannen skakade på huvudet.
"Inte då, då skulle väl hon ha förvandlat dig till lort" skrattade han åt honom. De stannade då de såg Tindra bara stå där och studera dem. De sa inget. De bara kollade. Tindra svalde. De kanske kände igen henne trots allt.