Pennor, suddar, papper allt ven genom hela köket. Tindra stod där med skolväskan i ena handen och såg på röran. Hennes bröder var 5 år gamla och har nyligen haft födelsedagskalas. Nu skrek dem alla tre och förde en massa liv där de satt tillsammans vid bordet och ritade på papper.

Hennes pappa satt där bredvid dem och tittade på, även han ritade med dem. Hennes mamma var inte hemma då de var hennes tur att jobba. Hennes föräldrar turandes om att jobba. Ibland skeddet det att de fic bege sig till jobbet båda två så då fick Tindra stanna hemma och passa pojkarna.

Hon mumlade obetydliga ord och gick förbi dem allihopa för att komma till sitt rum. Det var inte en av de bästa rummen hon hade då alltid liv kunde höras in till henne vardag. De vore lättare om pojkarna kunde gå på dagis tills hennes båda föräldrar slutade jobba, så var det bara att hämta upp dem senare, men nej då inte dem heller. Tindras båda föräldrar var advokater och de hade pengar nog att låta dem gå på den lyxigaste dagsiet inom Sundsvalls området, men någon sådan fanns det inte så närmaste var väl Nolbydagiset.

Men skulle dem gå där så skulle dem i vilket fall som helst bli Tindra som får hämta dem.

Hon hörde genom väggarna hur hennes bröder pratade obegripliga ord med deras pappa. Han skrattade och svarade någonting tillbaka som Tindra inte intressera sig om att höra.

Hennes bröder var 5 år vardera. För fem år sen fick hon veta att hennes mamma skulle få trillingar och Tindra var då så glad att få bröder. Hon önskade sig småsyskon, men mer än allt hade hon önskat sig en storebror. Nu idag, när hon kollar på de tre busfrönen, önskar hon dem inte alls. Tindra hade förändrats ända sen de föddes, i alla fall ända sen de började krypa och gå. De kunde då komma åt allting som gick att riva ner och förstöra. Hon mådde illa bara hon tänkte på dem alla tre. Hennes föräldrar hade då aldrig mer tid för henne utan de var bara små syskonen som de gällde.

"Tindra, kan du komma!" Ropade hennes pappa. Hon öppnade dörren på glänt och stack ut huvudet för att inte släppa in hennes bröder.

"Ja vad är det?" Frågade hon honom. Hennes pappa, vars namn var Ramsus, tittade upp. Han hade nått en ålder på 40 år nu och den kunde sätta sig i sina spår på en del men hennes pappa såg ut som ungdommen själv. Han såg inte ut att vara mer än 35 år gammal.

"Jag behöver gå och handla så kan du passa pojkarna fem minuter?" Tindra höjde ett ögonbryn.

"Fem minuter är att du klär på dig och kommer ner till ytterdörren innan de är dags att gå upp igen. Men okej jag kan passa dem" svarade hon spydigt. Rasmus leende försvann och hans ansikte vart strängt.

"Tindra, du måste växa upp. 15 år och beter dig fortfarande som om du vore 10 år gammal. Lägg ner det och sätt dig här." Svarade han henne med en sträng röst. Leendet kom inte tillbaka heller då han lämnade henne ensam i lägenheten med de springade pojkarna omkring sig.

De hade i alla fall tappat lusten att fortsätta att rita så de vart Tindra som fick plocka upp efter dem. Pojkarna valde istället att leka med lego, dem kunde nu vara då på rummet ensama medan hon plockade upp i köket efter dem.

Under tiden funderade hon på vad hennes pappa sagt och ilskan bubblade inom henne. Hon 10 år? Aldrig! Hon är ju den som kan uppföra sig bland folk och vet hur hennes små syskon skall tas hand om, hon är den som kommit med massor av förslag till hennes båda föräldrar om en större lägenhet eller annat som hon har kommit på för att förbättra deras liv. De är ju dem som försöker ändra på saker och ting. De vägrar att flytta till en större lägenhet för de tycker att en tre rum är perfekt för en familj på 5 medlemmar. De vägrade också sätta pojkarna på dagis så dem båda kunde befinna sig på jobbet. Hon bubblade ilsket inom sig. Hon ville inte säga ordet men ibland kunde den bara slinka ur henne. Hata, hata, Hata! Dem tre orden var ytters lite hata, men hon kunde ibland inte styra känslorna utan de förekom ofta att hon valde att säga det.

Hon slängde all papper rskt ner i sopptunnan under bänken och skrapade ihop kritorna för att lägga upp dem i det gröna skpået i hallen så hennes tre bröder inte kunde komma åt att äta upp dem, eller rita på oönskade ställen i lägenheten.

Skrik hördes från deras rum så Tindra tog med sig sin gitarr från sitt eget rum och skyndade sig in till deras. De alla tre tittade upp och såg gitarren. De alla tre förstod vad det var på gång så de satte sig i en ring så Tindra kunde sätta sig med dem och började att spela något. Ingen sång kom från henne, men små nynnanden kom de från hennes bröder som gillade låtarna hon gjorde själv. Även om låten Blinka Lilla Stjärna kunde komma in lite då och då eller Bä Bä Vita Lamm så nynnade de allihopa i takt med hennes gitarr.

Tindra hade spelat gitarr ända sen hon var 5 år, lika gammal som hennes bröder är nu. Tindra har alltid gillat musiken från gitarren då den är så lugnande, den stänger ut alla ljud omkring sig och man hör bara på ljudet som skapas av hennes fingrar. De alla fyra var så inne i musiken att de inte hörde Rasmus komma in så de fortsatte att spela vidare. Att spela gitarr var inte det ända som Tindra kunde. För detsamma som hon började gå på gitarr lektioner så började hon också med Karate. Inte bara för att hon själv ville, det var för att hon skulle ha saker att göra på veckorna då hennes föräldrar hade möten eller andra saker inbokat i kalendern. Det vart något som hon gillade och fortsatte sen att träna minst 4 gånger i veckan och sen gitarrlektioner 2 gånger i veckan. Alltså en ända ledig dag i veckan och det var just lördagarna. Nu brydde hon sig inte om ledigheterna längre utan fortsatte träna hemma för att få vidare utbildning.

Om bara en vecka så skulle hon ha den sista examen i karaten och äntligen få svart bälte. Det är ett av hennes mål för att sen fortsätte att utbilda sig vidare. Men trots den sista veckan så ängslades hon hela tiden för hon visste att ingen av hennes föräldrar skulle ha tid att komma, de hade hennes bröder att tänka på så hon kom alltid i andra hand. Tindra slutade spela och reste sig upp från golvet. Bröderna hennes gjorde detsamma och skrek allesammans i kör "Pappa" och skyndade sig till köket. Tindra försvann in på sitt rum, lade ner gitarren på sängen och lade sig själv ner bredvid den. Hon stirrade upp i taket. Det fanns inget speciellt att kolla på där. Hon kollade runt i rummet. Hennes väggar var mintgröna, en lugnande effekt, hon hade en byrå med bara fyra lådor till höger om dörren in till hennes rum. Bredvid där stod det ett enormt data bord. Hennes stationöra dator stod där tillsammans med massa andra saker så som läxor, böcker och serier. Sen kom de yttligare en dörr, men den dörren har hon i flera år försökt bli av med så de skulle få bli en vägg där, men hennes föräldrar hade alltid skjutit upp på den idéen så än fanns det fortfarande en dörr till in till hennes rum. Sen hade hon hennes egna hörn med tyngder och slagpåse som hon använde ibland för att ta ut sin ilska, och sist men inte minst, hennes säng som hon låg i. Bredvid sängen stod ett mörkbrunt litet bord. På bordet stod hennes ensamma nattlampa tillsammans med en bok och Iphone som fortfarande låg där i en obruten förpackning. Hon skrattade lågt för sig själv då hon kunde få vara ensam en liten stund iaf.

På kvällen hade Tindra och hennes föräldrar bråkat ännu en gång. Denna gången handlade det om att Tindra hade missat en lektion i karaten och Tindra vart förbannad på dem för de bara hade all tid i världen till trillingarna men inte hon. Bråket hade brutit ut strax efter middagen och den verkade hellre aldrig ta slut.

Tindra försvann in på sitt rum och slängde sig på sängen bredvid gitarren. Hon snyftade inte, grät inte, det var någon av de sakerna hon inte klarade av att göra. Ända gången hon verkligen grät kunde vara om hon vart sviken av hennes kompisar, men nu var det hennes föräldrar och aldrig tänkte hon spilla tårar för dem. Hon kunde höra hur dem pratatde lugnt med varandra. Vad de sa brydde henne inte ryggen. Hon var less på detta. Hon önskade innerligt att hon kunde få vara på en egen speciell plats, en plats där hon kunde få vara sig själv utan att bry sig om hur alla andra beteede sig mot henne utan att hon gjorde som hon ville på sina egna villkor. Men den önskan skulle aldrig slå in, hon var fast i hennes föräldras lägenhet och byhållan Kvissleby.

Tindra kollade mot datorn som inte alls nu längre lockade. Alla hennes läxor för resten av veckan var klara så där behövde hon inte oroa sig för dem. Tindra vände sig om och låg på rygg med händerna under huvudet. Hon kollade mot taket igen. Innan hon visste ordet av det, hade hon somnat.

Någon gång mitt i natten så hade hon haft märkliga drömmar om ingenting. Drömmar som man bara inte förstår hur hjärnan kan sätta ihop till en film. Tindra kunde någon sekund senare känna sig lättad, som om kroppen hamnade i en drogad sömn. Hon kollade sig omkring där hon stod. Det var alldeles vit omkring henne och ingenting annat förutom hennes egna röst hördes då hon ropade. Tindra kunde inte tänka sig något annat än att se att hon snart skulle få panik. Tänk om hon hamnat i någon sorts koma och skulle aldrigt mer skulle vakna upp. Hon svalde och ropade igen, nu var paniken nära.

"Få ej panik" hördes en röst. Den gav genast Tindra en lugnande effekt och hon kunde känna hur hon slappnade av. "Jag har hört din önskan och har kommit till dig för att uppfylla din önskan." fortsatte den vidare.

"Och vem är du?" Frågade Tindra. Hon hörde knappt sin egen röst, men nog hade den sagt något för rösten svarade tillbaka.

"Vem jag är håller vi utanför. Det är din önskan jag skall uppfylla och med det förekommer det krav." Tindra svalde, panik igen då! Hon nickade långsamt. "Du skall få en gåva som ingen annan ha någonsin haft på 100 år. Den gåvan ger dig möjligheten att återvända tillbaka i tiden och lära dig att ta vara på dig själv!" Fortsatte den. Rösten var verk lugn. Som om den själv bar unika krafter som ingen kände till.

"Men, om ingen haft denna gåva på 100 år. Varför väljer ni då mig?" Frågade hon vem nu rösten än var. Rösten skrattade.

"För vi kan se att du har något i dig som ingen annan har så därför skall vi ge dig den chansen. Men lyssna på kraven väldigt noga för detta är väldigt viktigt. Du får själv välja en plats du vill återvända till!" Tindra lyssnade, men då den inte sa något så funderade hon snabbt ut en plats hon ville till. Hon tänkte på hennes favorit bokserie Sagan Om Isfolket som hon brukade läsa var och varannan dag.

"Norge" svarade hon rösten. "Jag vill helst gärna återvända till Norge" log hon. Hon kunde inte se sig själv le, men hon kunde känna hur mungiporna åkte upp. Rösten vart tyst och Tindra undrade vad den höll på med. Sen kom den.

"Vi skall ge dig den möjligheten att få återvända dit. Lyssna på kravet. Sommaren då du kommer dit använd då vinterkläder då du skall till Norge för då de är sommar här är de vinter, vinter här sommar där." Sade den till henne med en varningston i rösten. Tindra svalde. Ush de var vinter nu här hemma så hon skulle alltså springa ut i sommarkläder för att ta sig till en plats som ligger jätte långt bak i tiden. Hon nickade.

"Hur tar jag mig dit?" Frågade hon rösten som skrattade igen.

"På morgon då du väl vaknar och tror allt är en dröm. Har du en en krona bredvid sängen. En guldkrona som du kan ha runt halsen i en kedja av silver. Du behöver bara hålla den en kort stund. Tänka hårt på Norge så skall du sen se att du är väl framme" rösten tynades bort och snart återvände hennes tomma rum till drömmane hon haft innan.