Tro mig, det är inte att leva, det är ett genomgå helvetet om och om igen utan att ha hunnit uppleva döden, helvetet har bara hunnit ikapp mig för att göra min vardag besvärlig utan att ta mitt liv! 

 

Varje dag är en plåga utan att jag behöver göra mycket för att det ska kännas som ren psykisk misshandel och då är den högra höften som ser till att misshandeln blir till.

Mina ben behöver bara ta mig till toaletten och tillbaka till antingen soffan eller sängen innan misshandeln är igång, varje steg smärtan så pass att jag bara väntar på att benet ska ramla av och lossna, men misshandeln fortsätter. 

Att gå till köket, stå upp och lagat mat eller baka är också en ren misshandel. 

Jag som brukade skapa bakverk och laga mat med glädje och lycka är det motsatta idag, det är en pina. Glädjen och inspirationen rinner av mig, jag finner ingen ro i det längre och det märks på hur allt ser ut när det är klar; på grund av att jag inte står ut med smärtan som jag upplever 24/7.

 

Bara idag, 28/8-15, handlade jag och min mamma på City Gross, redan efter de automatiska dörrarna började smärtan om på nytt och för resten av dagen i stan och hemma går jag omkring och plågas till tårar. Men jag är en glad och possitiv människa och ser saker från en ljusare sida att allt kan bli bra till slut, en dag till en dag till.

 

Framtiden blir ljusare. Jag behöver bara påminnas om vad jag har att se fram emot och vad jag har att förvänta mig. 

Jag förväntar mig en mer livligare framtid, en framtid full av möjligheter att orka mer och orka klara av en vardag utan att känna mig psykisk påverkad av smärta.

En framtid utan smärta strävar jag efter och tänker omfamna den dagen som en länge förlorad vän! <3