Jag tänkte just nu skriva ett öppet brev om mina känslor och vad som händer med min kropp. Detta är något som ingen utomstånde kan se utifrån utan vad som händer, sker inom mig. Jag döljer min insida genom att vara den där spralliga glada tjejen som får alla att le och skratta så fort jag öppnar munnen. 

 

Men sanningen är den att vad som händer inom mig är rejält kaos och som jag inte klarar av själv att bearbeta längre. Jag mår inte bra, jag har i så många år kämpat med mitt högra höftbesvär som spridit sig så långt ner som till mitt knä och mitt smalbenet. Inte nog med det så nu även mitt vänstra knä också gått och blivit värre.

 

Jag har träffat massa olika läkare, alla olika dålig/bra, så i 4½ år ungefär, om inte mindre eller mer, så har jag gått hos en sjukgymnast för mitt problem och allt vi har gjort har inte hjälpt oavsett hur mycket jag lägger ner energi på övningsschemat som jag tar, inget blir bättre.

Det slutade med att jag gav upp och struntade i övingarna. Men det slutade inte där, i flera år som detta problem uppstod kämpade jag mot min sömnlöshet som också kom smygande. Jag har hela tiden varit helt slut och trött och började inte klara av lätta uppgifter i hemmet, så som dammsugning, dammtorka, diska, laga mat, jag förlorade kraften allt eftersom tiden gick,

 

Tills i slutet av sommaren 2013 som jag då ringde jag till Vårdcentralen, grät och verkligen bad om en läkare som ville hjälpa mig för jag klarade inte av att komma till jobbet och köra på som om inget var fel,  trots att det var tydligt för mina kollegor att se hur ont jag hade det trots att jag inte ville visa det. Jag ville inte känna mig som en börda för dom så dom behövde fixa mina lätta uppgifter som var svåra för mig. 

Receptionisten gav mig snabbt en tid om 3 veckor hos MR (ger inte ut läkarens fulla namn) men bad mig ringa åter för att få en plats tidigare eftersom det kunde förekomma avbokningar. Det förekom inte avbokningar.

 

Efter massa läkarebesök hos denna underbara läkare med blodprover (som inte visade några förändraingar alls) så beslutade han att jag skulle få en remiss till reumatologen. 

Så jag väntade på den remisses i nästan 1 månad innan pappret kom hem till mig och väntetiden är än idag 6 månader, där brast det för mig och jag började känna någon annan sorts förändrig i kroppen. Min stress vart allt värre, jag kämpade mot mina sura uppstötningar (som aldrig steg högre än till bröstkorgen) som sakta med säkert utvecklade ångest och panikattacker.

 

Jag skakar i kroppen när jag får dessa attacker, börjar gråta och bryter ihop och vet inte vart jag ska ta vägen. Saken blir inte bättre heller då det kommer till sättet jag får jobb. Att ständigt alltid vara beroende av mobilen och vänta på en Förfrågan som kommer och man måste hinna svara JA eller NEJ för att få den lediga platsen på jobbet. Och alla de gånger jag svarat JA direkt på minuten och sen sitta där spänt och glo på mobilens skärm och känna sig värdelös när jag inte får jobbet för någon annan har hunnit få platsen.

MIn värld rasar samma i och med det får jag panik och vet inte vad jag ska göra. 

 

Hela kroppen skakar värre än ett asplöv och sen sitter jag eller vankar av och ann i lägenheten och förbannar mig själv för jag inte var snabbare sen bryter jag ihop och börjar hata jobbet jag har och vill inte ha med det att göra. Jag vill inte städigt ligga vaken på nätterna och ha panik för att vänta på att mobilen ska plinga, hinna svara och i alla fall inte hinna få jobbet för jag var inte snabb nog. 

Jag älskar att jobba med patienterna och med mina kollegor men jag hatar att få jobb via ett sms som jag aldrig tydligen är snabb nog att svara på.

 

Mitt liv känns som det är meningen att jag ska misslyckas med mitt liv och för det så är jag för rädd att be om ångestdämpande. Jag kommer väl hamna på psyk eller ännu värre. Jag lägger hellre alla mina problem på min axlar så jag blir tyngre för varje dag som kommer. Jag försöker att smita undan från mina problem med att spela, men det slutar heller inge vidare för jag kan aldrig slappna av ordentligt. 

Mitt liv är mitt kaos. Jag behöver hjälp men jag är för rädd för att be om hjälp. 

Jag kämpar själv utan att folk i min omgivning vet hur jag har det.

 

Min bägare har runnti över massvis med gången och aldrig verkar den stanna kvar på botten av bägaren, alltid är det något som skumpar över eftersom mina vardagsproblem är mitt problem som jag inte kan hanetar av själv längre. Därav som jag gömmer mig bakom den snälla, glada och energiaktiga flickan som är mitt kall.

 

Jag är trasig.