Ja, nu var det äntligen över. Så att säga om det.

Nu vet ni alla hur det ligger till och hur vi har det här hemma. Allting känns som det skjuts åt sidan.
Jag fick egentligen inte skriva om detta i bloggen. Men jag vill kunna påminnas om henne varje dag om vart jag kan se henne.
Se henne glad och fridfull. Här kan jag se henne på de fina bilderna jag har kvar. Alla mina minnen av henne.
Jag vill också minnas henne ur bilder i mitt eget minne.

Jag saknar henne så otroligt mycket. Känns som om en bit av hjärtat har trillat av och kommer inte ersättas av någonting. Min och din pusselbit har rasat samman.
Men trots det så känns det ändå som att den pusselbiten som saknas fortfarande finns kvar där. Den sitter där som ett litet litet sår som sakta men säkert läks igen. Den som läker ihop den är alla våra härliga minnen tillsammans.

Jag och mina syskon var inte med dig och resten av de andra som kom. Varför är för att vi ville minnas de fina minnen vi har kvar av dig. Inte minnas att se hur du låg. Trots det berättade mamma min idag om hur det var. Det var så fint. De kunde se hur du drog ditt sista andetag. Dina ögon stängdes igen sakta och din mun vart föralltid stängd.

Det sista jag hörde från dig, då du fortfarande var pigg, var de underbara orden:
-"Vi syns snart hemma på Junibosand" och dem orden skall jag bära med mig för alltid. Detta är din blogg nu idag, din och ingen annans.

Farmor, vi saknar dig med blödande hjärtan och kristallklara tårar. Du kommer inte komma tillbaka, men du kommer finnas runt oss som det allra finaste minne vi har av dig.



R.I.P Farmor
1938-2010
Klockslag för insomning: 21.10

Vi älskar dig!