Som ni mindes kanske så berättade jag om boken jag skrev om, ni kanske minns Poesikillen som jag skrev tillsammans med Jenna under skoltiden?
Jo de är ju så att man blir besviken men den verkar ha försvunnit från mitt USB minne och sen också allting annat som var sparat på de. Inte heller kan jag förstå varför de har blivit raderat eller bara försvunnit för de har aldrig vart nå proplem innan.

På min dator funkade de ju men nu gör de inte de längre och de gör mig brydd. Nu när jag förde in Bröllopsbilderna så fanns de som sagt ingenting där. men så testade jag Urbasd dator och inte heller där fanns alla mina mappar med novellerna och den svenska thrillerna.
Så sen dess har jag funderat på hur man skall kunna få de där tillbaka för de tror jag är nästan omöjligt. Och att installera något sådant program tror jag inte skall behöva vara nödvändigt för när man väl för in en skiva/USB minne så skall de komma automatiskt upp och de gör de inte nu den här gången.
Besvikelnse.

Ja inte nog med de har man intye rollat 2½ månad så för att sakta komma tillbaka skriver jag på min egen bok. jag kunde heller inte komma fram till någon bra namn för boken tills jag hade skrivit klart prologen. Bokens namn vart "Natten kan bli längre" och eftersom ni nog är nyfiken så kommer jag kopiera in den här.
Men kom ihåg att man har fantasibrist men jag försöker så gott de går. Dessutom så kommer de vara en helt annoluda prolog, säkert ingen som ni är vana vid.
Jag hoppas ni gillar den :)

Prolog

Har du någonsin trott på de oändliga? Ungeför som man rollspeler och lever sig så mycket in i själva spelet att man tror de är på riktigt? Eller du kanske hellre se de mest levande genom en bok? Jag får dem funderingarna varje gång. Funderingar, syner Ja precis allt och de är något som också alltid intresserar mig.
Synd bara att mitt huvud är full av denna fantasi att man själv vet, trots att man tror på de, inte kommer att bli verklighet. Suck för dagens ungdommar brukar min mamma och pappa säga. De är inte så van att ha en dotter som tror på just det där oändliga jag tror på. Eller på odödligheten skulle jag vilja påstå. Trots de så älskar de båda mig.
Jag som skriver ner detta heter Kristin, men jag blir kallas enkelt bara för Kit. De är också just därför för att jag vill de. Ända sen förskolan har jag viljat bli kallad det. Mina förskolelärare kunde inte förstå varför de fått en sådan elev med så mycket energi och så mycket fantasi. Tänka sig att redan från då flödade min fantasi igenom allting. Jag skrev noveller tidigt då jag också gillar att skriva.
Inte först högstadiet så kom de fram vem jag egentligen var. Just också de jag skall komma fram till. Jag klär mig som de flesta andra går och kallar Hardcore, emo med mera. Trots min unika klädsel är jag inget dera. Jag lyssnar inte ens på en sådan musik som de lyssnar på. Min smak är annorlunda, den skall inte alls passa sig in som hur de andra hårdrockarna lyssnar på. Jag har inte ens peircigar eller tatueringar på min kropp. De något som jag inte alls vill förstöra min kropp med.
Som sagt heter jag Kit och är 16 år. Aldrig haft kille och vill heller inte ha någon då jag fortfarande inte kan förstå det där med kärlek. Jag håller mig till min böcker, min dator och sen med att skriva ner detta. Min dagbok. Fast man funderar ju på varför man skall skriva ner något så här viktigt då jag egentligen bara behöver tänka de jag vill ha sagt eller tänka de jag vill behålla och kan komma på sen. Är inte de som hjärnan är till för?
Nåja, jag skriver också av en helt annan anledning. Just de där med kärlek trodde jag inte på först, och att just jag skall drabbas är en annan sak. Så detta är min historia om hur jag, träffade min odödlige vän.

tack för mig ;P
Kram <3