Ingridienser:
6 morötter
1 gul lök
1 liter grönsaksbuljong
1 vitlöksklyfta
1 msk smör
1 msk Glutenfritt Mjöl (Finax helst) 
2 msk crème fraiche
riven muskot
yoghurt till servering

Så här gör du:
Skala och tärna morötterna och löken. Fräs i smör i botten av soppkastrullen. Pressa ner vitlöksklyftan och red med mjölet. Tillsätt buljongen och låt soppan koka upp och småkoka i 15 minuter.

Tag grytan av värmen, tillsätt crème fraiche och mixa soppan helt slät och lite luftig, gärna med stavmixer. Smaka av med muskot och salt.

Varmhåll soppan fram till servering och servera gärna med yoghurt och nybakat, grovt bröd.

Rensa och göra ren kattlåda!



Och besöka systemet för jag ska göra mig en god drink idag ;)

Ingredienser:
300 g digestivekex
150 150 g osaltat smör
1 1 dl strösocker
1 1 dl majsmjöl
2 2 tsk vaniljsocker
600 600 g Philadephia
2.5 2.5 dl kesella 10%
3 3 st ägg
1 1 dl vispgrädde
200 200 g vit choklad (gärna med citron/limesmak)
1 1 dl frysta blåbär

Så här gör du:
1. Sätt ugnen på 175 grader, varmluft. Smält smöret.
2. Krossa kexen i mixer och rör i det smälta smöret.
3. Packa blandningen hårt en form med löstagbar botten. Grädda botten i 10 minuter och låt den svalna.
4. Blanda socker, majsmjöl och vaniljsocker i en skål. Häll i kesella och färskost och vispa krämigt med en elvisp.
5. Höj temperaturen i ugnen till 200 grader. Tillsätt äggen och vispa väl. Häll i grädden lite i taget under vispning.
6. Smält chokladen i ett vattenbad och rör ner den i smeten.
7. Fyll smeten över kakbotten och strö över bären på toppen. Grädda kakan i 30 minuter. Man kan täcka den med aluminiumfolie när den fått gyllene färg för att den inte ska bli för bränd. Stäng av ugnen och låt kakan stå kvar i eftervärmen i 30 minuter.
8. Låt cheesecaken stå i kyl över natten eller 6-8 timmar för att den ska sätta sig och bli lättare att skiva upp i snygga bitar.

Okej, denna skrev jag på tåget ner till sthlm så den är inte rättad eller något sådant. Om du orkar läsa den och klarar av dem gratulerar jag dig xD

Jag föll för grupptryck och gjorde som de skrek åt mig att göra. Men vad skrek dem? Vad gjorde jag som nu har dömt mig?
 Jag kan inte minnas vad som skett för en vecka sen. Jag levde väl ett normalt tonårs liv, kompisar, dator, fest och skolka från skolan, eller? Vad har hänt? Ingen som kan förklara för mig varför jag gjorde detta. Man gör inte sådant om man inte har en anledning.
Rättssalen fylldes långsamt med folk som kom för att se på hur jag skulle dömas. Dömas för ett brott jag inte kommer ihåg eller har ens gjort. Men av en anledning fick det mig att le. Le och skratta dolt för mig själv när jag satt där med en jacka över huvudet för att dölja mitt ansikte för pressen som satt där med deras gigantiska kameror för att få mitt ansikte på bild.

Det skulle vara ett nöje att visa mitt ansikte. Men för vilken anledning? Att flera ska bli rädda för mig? Oh vilken härlig känsla man får bara man tänker på att människor ska bli rädd för en. Jag skrattade igen. Nu skakade nog min rygg lite då jag skrockade helt för mig själv.
Min advokat bredvid mig ser allvarligt på mig där jag sitter och skrattar för mig själv. Jag måste se väldigt galen ut. Vilken härlig känsla man får av det här ruset.
Jag tittade upp så mina bruna ögon möttes av journalisterna. En söt flicka som inte kan vara mer än 23 år står där med penna och block och skriver så det tycker om pennan. Hon slutade skriva och tittade upp. Våra ögon möttes. Hennes vek av genast tillbaka till blocket där hon skrev vidare, säkert bara en massa bl.a. bl.a. Jag tror jag fick henne att tappa författningsförmågan. Vilket lyckorus jag fick just där.

Något liksom tände till mig. Jag kände en hur en långsam bulla utvecklades innanför byxorna. Jag får också den känslan av att göra något som inte alls kan förväntas komma från mig. Åh den där lyckan som jag känner inom mig vill jag utveckla ännu mer. Jag skrattade igen.
 ”Alla reser sig upp för domaren!” Sade en polis. Alla i salen reste sig upp, alla utom jag. Jag beslutade att sitta kvar.
 ”Varsågoda och sitt!” Sade domaren och började läsa upp från ett papper om vad fallet handlade om. OCH där kom det fram! Det jag väntat så länge på att få höra. Min advokat hade pratat om det förut men jag hade inte förstått vad han menade.

 Jag hade våldtagit en person, men inte vilken person som helst. Denna var en flicka på fem år som kommit i vägen för mig och mina vänner. Vi hade visst vart drogpåverkade så vi hade haft ett lyckorus som sökte efter sex. Bara det att det gick så pass långt att jag förgrep mig på en femåring.

Nu när jag tänker på det gillade jag det. Jag ville göra det igen. Vad ska man säga? Droger kan göra vad som helst med en, till och med det värsta man kan tänka sig. Jag log igen, detta skulle jag göra om. Om jag nu vart fri eller inte.
Jag kollade på kvinnan igen som lyssnade intressant på domaren och försvararen för flickan, Som för den delen var död. Strypt till döds.
 Hoppsan! Gjorde jag det med? Jag skrattade lågt, men tillräckligt för att det skulle höras.
 ”Påstår ni att detta är roligt? Ni njuter av detta?” Domaren iskalla ögon riktades mot mig.
 ”Detta roar mig! Jag skulle kunna ha gjort det igen om inte någon kom på mig med den andra flickan.” Jag mindes allt. Hade en till men han knappt som tränga in i henne då någon hårt knockade mig i bakhuvudet så jag förlorade medvetandet. ”Jag väntar bara tills jag kommer ut och får vara med om det igen!” Log jag och tittade upp med mina gröna intensiva ögon. De glödde så domaren vart osäker på mig.

Hon vände sig mot juryn och fick en av dem att komma fram till henne så hon kunde viska lågt till personen utan att alla andra salen skulle höra vad hon sa.
”Jag låter juryn avgöra ditt straff. De kommer tillbaka om en halvtimme så vi tar en kort rast undertiden!” Avgjorde hon och slog med klubban. Salen fylldes med röster, viskande, dömande, hysteriska och gråt. Jag kunde inte göra annat än skratta. Jag älskade att höra deras hysteri, det fick mig att bli starkare. Jag kände hur det växte inom mig med en sådan kraft.

Efter en halvtimme så väntade jag äntligen på mitt straff. Jag stod upp med min advokat som tittade ner i bordet. Han visste mitt straff redan och förstod att jag nog var utan hjälp i framtiden.
 ”Juryn, har ni kommit fram till ett beslut?”
 ”Ja! Vi befiner honom skyldig till alla punkter” svarade de. Oj då, spännande hånlog jag mot juryn som såg ut att baka lite. En del av dem, många stod sig fast och växte lite i mina ögon, likt som jag växte för dem.
”Daniel Gabrielsson, jag dömer dig till livstidsfängelse och böter på 100.000 kr till familjen Gabrielsson!” Slog domaren med ett avgörande slag med klubban.

Sa jag att dem där flickorna var mina syskon? Jag kanske skulle ha nämnt det?