Jag trodde det skulle vara enkelt att kliva upp morgonen då man längtade till skolan. Men jag tror jag måste ha ljugit för mig själv då jag sa så till min mamma kvällen innan. Hon var som vanligt irriterad på mig då jag vägrade kliva upp på morgonen. Jag var trött och önskade att dagen aldrig skulle bli dag. Jag ville sova!
"Silje! Kliver du inte upp nu så.. ÅH" skrek hon och stampade ut från mitt rum. Mitt huvud låg under huvudkudden. Mina ögon var öppna och jag var praktisk taget fullvaken, men att kliva upp gjorde jag inte. Jag hörde inte min mamma komma in igen. Jag förstår inte hur hon står ut med mig så som jag är till personligheten. Jag styr mitt eget liv men jag har henne som en ledare.
Jag hörde hur dörren öppnades. Dörren öppnades lite så där på glänt.
Jag satte mig upp så huvudekudden ramlade ner framför mig. Min pappa stod vid dörren med armarna i kors.

En man på 175 cm med breda axlar. Denna typ av man, min pappa, var en person som vandrade runt i mörka jeans och skjorta. De svarta håret med en och en annan silvrig hårslinga av ålder och ett runt ansikte med ett så totalt lugn i de blåa ögonen tittade på mig.
"Varför gör du så här mot mamma varje morgonen? Hon mår inge bra vet du och du gör saken inte bättre för henne så som du beteer dig." Han hade rätt. Min mamma måde inte alls bra.
Hennes syster dog för bara någon vecka i en hjärtinfarkt. Så allting var totalt kaos här hemma med begravning och allt som det väl innbär hos en dödsbo. Jag erkänner att jag saknar henne mycket. Att dö i en ålder på 38 år är ingen ålder. Så jag kunde bara nicka och kolla blygt bort. Jag hade inge svar på tal.
Min hjärna funkar bara för mig själv och jag kände mig som Saga Simon i Sagan om Isfolket. Jag är sluten av min egen kärlek till alla andra. Jag visar mig inte öppet, jag döljer mig själv och allt som handlar om mig själv plågar alla andra på ett sätt jag trode jag gjorde rätt för andra.

"Jag är på väg upp nu" svarade jag honom och hoppade upp ur sängen. Min natt t-shirt drog jag över huvudet och stod nu halvnaken inför min pappa utan att vara generad för att han står där och tittar på. Gårdagens kläder fick duga idag.
Pappa stängde dörren efter sig och jag var ensam på rummet. Eller ja katterna mina låg inne på min säng i fotändan och slickade varandra. Jag tittade på dem, två syskon, så olika till personlighet och utseende så man kunde inte alls ta dem för helsyskon. Ena hade alla de färger en katt kunde ha så hon vart super vacker och jag älskade henne så mycket. Den ena var helt svart och hade en väldigt lång, slank och muskulös kropp. Väldigt mager för den delen. Jag har fått hemsk mycket kritik om hennes kropp och många tror jag svälter henne.
Men tro på det så äter den tösen mer än vad hennes syster gör, som är ganska grov för delen. Katter? Har de samma personligheter som vi har? Eller är det bara som de är födda till? Det hänger på generna?
Jag är inge vidare katt människa så då det gäller att tänka, min hjärna fungerade bara för böcker som handlade om mord. Thriller är min grej!

Skolan kände så himla långtråkig redan då man kommit in genom dörrarna. Alla elever som spirrar så glada leenden då de ser varandra och feijkar att de är så glada att vara tillbaka i skolan och träffa alla kompisar. Jag kan se deras ängslan i deras ansikten av att behöva gå en dag till i skolan men jag kan se hopp också. Hopp om att det bara är en vecka kvar till sommarlovet. Jag längtade jag med. Mamma och pappa hade planerat att köpa en sommarstuga bort i Dalarna så jag skulle vara borta hela sommarlovet.
Jag känner mig glad att jag fick dem att flytta bort från Sundsvall och bosätta oss på ett annat ställe i sommar. Inte nog med det skulle jag ha fullt upp med att få träffa min internetkompis i Dalarna. Vi har träffat varandra förut några gånger och nu var det verkligen dags att komma ner till de fina Dalarna och umgås på heltid.
Musiken i mina öron spelade min favorit låt som jag kunde lyssna på i all evighet utan att tröttna på den och trots att jag inte tyckte om själva personen som sjöng den, men så var det alltid med artister som jag inte gillade: De hade en bra röst för just dem där låtarna.

Jag mimade ensam då mina ben långsamt gled fram till mitt skåp som fanns på nederplan av skolan. Mitt kombinationlås var nog det enklaste jag kunde få av lärarna då skolans rektor införskaffade kombinationlåsen till skolan. Ett fram, ett bak och ett fram igen: 23-02-38. Det satt i mitt huvud som en spik i en betongvägg.
Och varför denna kombiantion var så enkel att komma ihåg var att det var min farmors födelsedag.
Mitt skåp låstes upp med ett klick, som jag inte hörde från ljudet av min Ipod, och öppnade det. Genast ramlade det ut ett kuvär som gled ner framför mina fötter. Jag plockade upp den, snurrade det. Inge namn? Ingen avsändare?
Säkert någon elev som kunde min kombination och spelade mig ett spratt.
"Silje!" En röst som jag allt för väl kände till kom fort fram till mig. Steven kramade om mig som om vi inte hade setts på flera månader. Jag kramade om honom och skrattade.
"Du av alla borde väl vara den som är dyster" log jag då han släppte mig.

Hans ögon var väldigt bruna. Och den kroppen, GRR säger min hjärna. Men en chans på honom har inte en tjej som jag. Steven var öppet homosexuell och älskade sin läggning. Han hade till och med en blogg om sin öppna läggning. Inte nog med det så brukade han alltid vara så dyster och mådde allmänt illa bara för han var den han var. Ärr på armarna hade han också. Inte något han gjort själv utan att han blivit misshandlad mitt på öppna gatan en gång för hans öppna läggning, men trots det så fortsatte han att vara den glada. Fast hans dysterhet kunde jag läsa i hans ögon.
Denna dagen var helt annolundare. Hans var så glad att den där dysterheten jag brukade se inte existerade.
"Åh du skulle bara veta. Kommer du senare till Kamilla? Det är fest hos henne och jag tror hela klassen och några till kommer. Även snygga gymnasie pojkar" log han med blinkande ögon och de drömde sig bort.
"Streven ska inte kolla på stora killar" citerade jag Kamilla som brukade skämta med honom om det. "Nej men allvarligt talat så vet jag inte. Jag känner inte för att festa nu när min mamma mår så dåligt" skynade jag att försvara mig. Det kunde ju vara en annledning.

"Silje!" klagade Steven. "Du gör ju jämn så här. Vet du när du senast festade med oss?" Hotade han med. Jag förstod att han skulle komma med den frågan. Genast plockade han upp en noteringsbok och bläddrade i den. "Se här! Vi är här nu också backar vi," han backade ett par blad som visade sig vara mer än jag trott. "här festade du och hade kul med oss senaste och då var vi hemma hos mig då mina föräldrar var till Thailand för en vecka."
"Ja men det där datumet var ju tre dagar innan min farmor avled och där har du väl en annledning till varför och nu har du en till." Noterade jag för honom.
Min mammas syster är ju död. Steven himlade med ögonen.
"Snäääälla?" Han lutade sig fram mot mitt ansikte så det var bara någon centimeter ifrån mitt. Hans ögon fylldes med tårar och underläppen åkte upp till ett ledsen mun. Ledsna hund minnen! Hur gör han det där egentligen? Då jag gör det känns det som att de bara äcklas av mig.
"Jaja jag kommer bara så du får sällskap av mig. Men suger festen drar jag hem" varnade jag honom. Han skrattade och kramade om mig och vi vandrade till klassrummet som började fyllas med elever från våran klass.
"Inte då, för jag ska supa dig under bordet" Jag skrattade högt åt honom.

Jag låg ensam i min säng och försökte läsa igenom boken framför min näsa. Texten retade mig då jag inte gillade gramatiken, därmed gillade jag inte alls hur den var skriven. Hatade den redan!
Jag hade knappt läst ett kapitel tills jag insåg att detta skulle bara bli en massa skit.
Bredvid mig på mitt nattduksbord låg en läxa som jag borde göra klar inför SO som skulle lämnas in i morgon direkt på morgonen. Sen skulle det också vara prov på det, vilket kändes som om all jordens läxor kändes som en stor tyngd på mina små axlar.

När jag tittar bort från boken och tittar runt i mitt rum som inte var så stor. Inte heller kunde man kalla det för ett rum för den delen. Jag bodde i ett stort förådd som mina föräldrar använde till att slänga in saker hur som helst. En gammal bäddsoffa, en madrass, klädhängare, en trasig Oakland Bridge
 tavla som krossats sönder av mina katter (ops!) då de var allt för nyfikna på alla skaer som finns här inne och en matta men också så även kallas "grässmatta" som vi hade på balkongen för att göra det så hemtrevligt som helst.
Ja, trevligt skulle det vara om den försvann från mitt "rum" så jag hade en sak mindre. Eller om vi kunde flytta så jag slapp se rummets fula tapeter. Hemsk röd färg som grinade elakt mot mig. Blekt blod skulle man kanske kalla färgen?
Vad kunde jag äga som var mitt här inne? Min dubbelsäng, nattduksbbord med allt möjligt liggandes på den som tillhör mig, min överfulla bokhylla som skulle behöva en ommöblering igen och en byrå med alla möjliiga saker på den med. Samt mina växter.

Jag har bara växter här inne då jag alltid dödar något som blommar. Typiskt mig!
Jag slog ihop boken med en smäll och slängde ner den i fotändan av sängen och lät den ligga där upp och ner. De svarta omslaget på boken med två händer som håller i ett rött äpple var mig helt oförståenligt. Kanske jag borde läsa hela boken för att fatta den?
Aldrig!
Bara för att mina kompisar är helt galna i Twilight saga böckerna och filmerna så ska dem inte få mig mig att älska dem. Jag tycker att vampyrer som glittrar är bara bullshit. Jag vill se dem dö av solen och bli till aska.
Det är mer realistiskt då det gäller vampyrer från de gamla historierna. Varför ska de glittra för? Av vilken annledning? Jag kan inte alls förstå sådant, att man bara kan komma på att skriva ner en sådan sak och sen se hur den växer på alla topplistor världens över.

Jag vände mig runt och kollade på nattduktbordet. En speciell sak fångade min blick. En tavla med en bild på en ö och en solnedgång. Runt öarna fanns det ett så stilla vatten och en svan med vingarna fint höjda över vattnet och halsen böjt mot bröstet. Fast svanen kunde man inte se då den döljdes av ett annat vanligt fotografi på mig, mina syskon, kusiner och min farmor.
Min farmor somnade in den 2 maj i år på grund av en märkligt cancer som spridit sig genom hela kroppen på henne och då hade den börjat i ena lungan.
Jag rös vid bara tanken på att veta att hon inte fanns mer. Bara hennes hemnummer existerade fortfarande, men min pappas syster skulle flytta in ditt, hela farmors hus var under renovering.
Det skulle aldrig bli sig likt igen. Det största minnet av henne försvinner allt för snabbt.

Jag tittade länge på bilden och log att se oss alla sitta där i hennes fula gråa softa, titta in i kameran och se alla våra glada munnar le till personen bakom kameran.
Jag sluter ögonen för någon sekund och kollar på min SO läxa. Där kunde jag heller inte förstå att vi skulle skriva om en speciell mördare som gick lös på människor år 1839. Inte nog med det så fortsatte morden mystiskt nog vidare fast på många olika ställen i världen.
Offrerna fick orden "1839" inristat i deras pannor. Just det, mördaren kalldes också för något i det namnet som jag inte mindes. Men, intressant för min del, jag älskade mystiska mord och försökte lösa dem själva på egen hand. Inte direkt enkelt måste jag säga. Fast spännande och roligt att lära sig något nytt.
Det är väl det ända jag är intresserad av. Om man ska jämnföra mig med mina kompisar. De tar Twilight Sagan och jag tar Thriller böcker. För i min så överfulla bokhylla så ramlar den snart ihop på grund av tyngden av alla mina Thriller böcker.

Jag plockar upp mitt block från bordet och sätter mig upp med blocket framför mig. Pennan i min hand snurar jag runt mellan min fingrar medan jag läser ut häftet om 1839 mördaren. Det var inte så mycket information om själva mördaren som min lärare skrivit ut så jag valde att skippa blocket och leta på internet. Min laptop låg på golvet bredvid sängen. Fullt påslagen och väntades på att få användas av mig eller någon annan av min familj.
Jag sökte in mig direkt på google. Mitt lösa tangentbord spelade sig själv en melodi då mina fingrar snabbt smög sig över tangenterna. Jo roligt va? Min dator har fått en vätskeskada på tangenterna så jag behövde bara ett löstagbart tangentbord så skulle min dator funka igen.

Google is your friend är väl googles motto? Nog kan jag hålla med för där har de all fakta man kan få redo på.
Fast om mördaren som härjade fritt år 1839 måste jag säga stod det inte mycket om. Ryktet måste väl ha dött ut. Jag kollade på SO häftet igen. Nej, där stod ju inte alls så mycket.
När man skriver om sådant här måste det finnas en början. Hur började det? Öppet? Smygande? Om själva mördaren stod det ju inget om människorna fick tag i honom. Så alltså kanske han kommer härja fritt vilken dag som helst! Det måste då vara hans avkommas avkomma, och vidare åt det hållet.
Men iaf att morden fortsatte vidare ända in på 1890 talet så måste ju personen valt en speciell familjemedlem som ska följa dens fotspår. Annars skulle ju mördaren dött runt inne på 1920 talet.
Mer information om kropparna som mördats fanns inte heller då de bara skrev ner på rapporterna om att kropparna hade "1839" inristat i deras pannor. Kan inte stämma om man ska fråga min hjärna som leker dektetiv nu.

Undra vad för mördare detta var? Och så spännande det var! Detta var något som intresserade mig. Jag skulle kunna ha fortsatt hela natten utan sömn för att få vetat mer.
Synd bara att med min opluggbara hjärna inte var så bra på att komma på sådant här i förväg. En vecka har jag haft på mig och kommer på sista dagen innan den ska lämnas in att detta är intressant. Min vanliga otur kanske?
Klockan började närma sig elva på kvällen. Känner jag mina föräldrar rätt skulle dem snart komma in och bråka lite på mig för att jag fortfarande är fullt påklädd och inte sover då det är skola i morgon.
Jag kunde inte höra fotsteg som närmade sig mitt förådd, men valde att ändå att stänga ner datorn och göra mig klar för sängen. Men att ha läst om mördaren och morden nu så skulle det ta evigheter innan jag somnade. Nu var min hjärna så inne i denna mördare att jag kände mig så exalterad över vad jag läst.
Ärvt efter min pappa som är likadan.

 "Silje, är du vaken än?" Min mamma hade öppnat dörren precis in till mitt rum och tittade på mig med en blick som sa det en och det andra.
 "Jag är precis på väg att lägga mig nu" svarade jag henne och hoppade upp ur sängen och raskt tog av mig kläderna som jag slängde på bäddsoffan som står bredvid min säng (inte helt intill då). Jag skyndade mig ut för att borsta tänderna.
 "Du har skola i morgon. Jag kan inte förstå att du är så tanklös på kvällarna. Nu kommer du inte komma upp i morgon!" Fortsatte hon medan jag hade munnen full med skum från tandkrämen.
Jag kunde inte svara henne. Jag ryckte bara på axlarna och vände mig bort från henne för att spotta ut skummet ner i handfatet. Jag skruvade på kranen så vattnet spolade bort skummet så det rann ner i avloppet.
 "Ingen fara. Jag kommer vakna i morgon för jag längtar till skolan för en gång skull" svarade jag henne och skyndade in med tandborsten i munnen innan hon skulle hinna säga något annat som fick mig att dra ut på tiden med att längta till sängen. För nu kände jag hur sömnen kom smygande.
Min mamma suckade irriterat och gick därifrån med hårda steg så det dundrade lite. Undra vad grannarna under skulle säga?

Jag kollade in i spegeln på en flicka med färgat brunt hår. Hennes hår var klippt i en uppklippning så håret hade en lite rockigare stil. Hennes ögon lyste blå i ljuset från toalampan. Hon hade väl markerade kindben, runda kinder, någor runt huvud och en väldig smal hals. Resterande av kroppen var lagomt vacker för att varken tas för pinne eller en allt för stor kropp. Flickan var väl ungefär 153 cm lång. och flickan log. Jag log.
Silje? Kunde mamma ha valt ett bättre namn för mig?
Nej absolut inte! Namnet passade mig så utmärkt. Och jag är stolt över namnet.
När sängen lockade lämnade jag toadörren öppen så katterna mina kunde komma in och gå på toa då dem behövde. När jag väl la mig ner med huvudet på kudden kom sömnen över mig som en svart dimma, sista jag såg innan jag somnade var kortet på min farmor och alla hennes barnbarn. Sen övertog sömnen och min värld slockande.

Denna dikt är ämnad för min farmor som behravs idag 14/5-10. Inte någon bra kanske (är ganska så dålig på dikta) men den duger för mig.

När solen skiner,
Glittrar havet
När solen skiner,
ler gräset.
När solen skiner,
hörs fågelsång.
När solen skiner,
ser jag bara dig.
Dina fina glittrande ögon,
Ditt leende och din röst,
Det ser jag hos dig då solen skiner.

R.I.P Farmor 1938-2010

Har du flera gånger fått höra av dina föräldrar eller kanske av dina vänner om vad du önskar bli då du blir stor? De kommer alla med olika förslag som de påstår skall passa dig.

Jag visste mycket väl vad jag ville bli och det skulle jag stå fast vid trots att jag då bara var 13 år och valde det beslutet själv. Jag har sen dess drömt om att bli en marinbiolog. Jag pluggade varje dag och kom hem med fantastiska betyg. Dock under mitt fantastiska pluggande fanns det andra saker där i mellan som jag hade som intresse.
Där ibland var det festa och tjejer. Vad var inte annars en killes dröm förutom andra saker på sidan om?
Som 17 årig kille så kollade man väl inte på annat än smala midjor, perfekta bröst och små rumpor. Ibland även ögonen så som väl för att se vad tjejen hade för glimt i dem.
För mig vart det bara att skippa det för min tjej jag hade var den underbaraste av dem alla. Mikaela var min drömtjej. I redan två ård tid hade vi hållit ihop i vått och torrt och gjort det möjliga för våra drömmar.
Besökt Paris, London, Usa och en del svenska stater. Men inget slår platsen där man alltid hör hemma. Hem ljuva hem.

För mig krossades min dröm då den ersattes av en annan som också så väl förstörde min barndom, mitt unga liv.
Mikeala berättade en dag, med ett spirrande leende på läpparna och med kristallglans i ögonen. För mig trodde jag det var något bra. Men vi båda tolkade ordet [k]Bra[/k] på helt olika sätt.
Mikaela talade om att hon var gravid. Inte nog med det så hade det redan gått över tiden så abort skulle vara omöjligt. Hennes ögon översvämades av lyckliga tårar.
Mina ögon, de översvämmades över krossade drömmar. Trots det log jag och tog henne i min famn. Vad skulle jag säga?

Det var tunga månader att gå och bära på. Mikaela gick omkring med ett stort leende varje dag och hennes händer smekte alltid bullen på magen. Hon var glad över det lilla liv som hon och jag har skapat. Varje timma som gick då barnet sparkade i henne brukar hon ropa ut i försjust och skynda ta min hand för att jag skulle känna om den slog igen, fast mot min handflata.
För mig, att ta på magen hennes, kändes som en hugg i hjärtat, jag som hade mina drömmar, jag som ville leva det liv jag ville leva, men nu såg jag hur allt sprack i bitar. Likt en krossad spegel. Sju års olycka. Fast detta skulle bli ett helt liv med otur.
Jag kunde bara le uppmuntrande för hennes skull trots att det grävde och gnagde i mig att jag skulle behöva ljuga om min egen lycka för henne och för mig. Mikaela var glad, så jag hoppades det skulle räcka för henne att tro att jag med var det.

Men lyckan var aldrig så långvarig. Den natten på den nionde månaden skedde allting så snabbt. Vi begav oss till sjukhuset i ambulans (ingen av oss hade körkort) och med illfart körde dem oss till BB. Mikaela hade en svår förlossning. Hennes andning var tungt belastad under hela operationen, det var brådskande så det fick beslutat snabbt att det skulle bli kejsarsnitt, så fick hon ligga nersövd och bevakad under hela operationen.
Jag satt utanför på en stol med huvudenen mellan knäna. Mitt ansikte var som en död. Jag kunde varken se eller höra om vad som pågick runt om mig. Mina föräldrar och svärföräldrar satt eller gick omkring i korridoren med benen släppandes efter dem. Ingen sa något. Det var alldeles tyst. Så tyst att mina egna tankar studsade mot väggarna så det skapades sig ett långt och kusligt eko.
Tills ekot försvann och ersattes med ett spädbarnsskrik. Jag lyfte mitt huvud och tittade in mot den vita väggen. Ljudet av något som jag har skapat med min egen säd. Min framtid.

Som också slutade där, då de hade både goda och dåliga nyheter. De goda var att jag hade fått en dotter på nästan 4 kilo och var 58 cm lång. Den dåliga var att Mikaelas hjärta inte orkade pressen och den slutade slå strax då dem fick ut min dotter. De försökte allt för att få henne tillbaka, men hennes hjärta var inte tillräckligt stark så hon lämnade jordlivet, hon lämnade mig, hennes familj... Och en dotter som hon aldrig skulle få se.
Jag kunde känna blickar som tittade på mig. Jag stod upp med darrande händer och tårar i mina ögon. Min Mikaela? Borta? För all framtid?
Tankarna for omkring i mig, jag kunde inte ha koll på dem. De snurrade runt och gjorde mig vannsinigt yr.
Jag höll på att tappa kontrollen över mig själv. Innan jag visste ordet av det, satt jag på golvet och grät.
Mitt liv var förstört.

Eller så trodde jag det. Några timmar sedan fick jag veta att soc skulle hoppa in för att ta hand om min dotter och ge henne ett tryggt hem. Jag lyssnade inte på dem först. Jag var i ett tillstånd mellan sorg och oförstånd. Kunna tala eller lyssna fanns inte för mig längre. Mitt sorgna utryck i ansiktet sa för dem alla andra att jag kanske skulle mista förståndet och aldrig bli normal igen. Fast jag hörde allt som de sa. Tydligt och klart trots att jag tänkte på så mycket annat.
Tills de sa något om att jag inte var mogen för att ha barn och skulle aldrig riktigt vara det.

Där lyfte jag mitt huvud. De alla tittade på mig.
"Jag tror ni tar fel där. Jag var från början rädd då jag förstod att vi båda skulle bli föräldrar. Jag ljög för Mikaela om mina inre känslor om vad jag egentligen kände. För mig såg jag bara mörker in i det oändliga om att min framtid är totalt förstörd. Men detta är ett liv som jag har skapat med min egen säd. I och med det så ska jag avsluta det jag påbörjat. Jag skall ta ensam hand om henne och bli en bra far för hon." Alla i rummet satt helt tysta då min röst hade kommit med ett sådant skarpt och beslutsamt svar. Jag visste vad jag ville. Trots att det skulle krossa min dröm så skulle jag antingen kunna uppfylla en annans. Dessutom skulle det aldrig vara försent för att plugga igen då hon blir lite äldre.
De gick med på det. Så där stod jag där sen, 17 år gammal med en liten flicka i min famn. Hennes små ljusa hårstrån på huvudet sa att hon skulle bli blond. Varken jag eller Mikalea var blonda utan mörka. Flickans ögon skulle lysa gröna mot alla hon mötte och hennes leende skulle värma dem alla med kärlek direkt från hjärtat.

Nu idag, fem år senare, så sitter min dotter Liv bredvid mig på en gravkulle i närheten av hennes dagis. Varje dag efter att hon slutat brukade vi, under sommartiden, gå till gravkullen, som ligger bara några meter från dagiset, och sitta där och se på alla bilar som åker fram och tillbaka på E4.
Min dotter Liv fick sitt namn efter Mikaelas mormor som dog då Mikaela redan var liten. Liv passade dessutom på henne.
Liv Mikaela Jonasdotter vart hennes riktiga namn då jag fixade med dop för att få henne söpt. Hennes gröna ögon gnistrar av lycka varje gång man pratar med henne. Hon hade alltid något att prata om och hennes mun kunde inte vara tyst en sekund.

Min lilla pratkvarn till dotter, men min så underbara flicka som jag ensam har uppfostrat.
Jag älskade henne över allt på denna jorden. Men varje dag då hon ligger i sin säng för att sova för natten, sitter jag uppe ensam om dagarna och tänker på hur mitt liv skulle ha sett ut utan henne. Jag hade nog vart marinbiolog nu och forskat om allt möjligt. Nu satt vi här och kände den lätta vinden smeka våra lena kinder. Hennes lena kinder, mitt orakade ansikte fick en sträv och kittlig reaktion från vinden.
Jag valde ett liv för en annans och det ångrar jag inte. Men det kanske är något ni skall fundera på i era unga dagar. Lev det liv som ni vill leva. Lev upp till era drömmar och skapa dem. Var ungdommar, förstör inte er ungdom.

Jag valde mitt liv och lever det nu, ni skall välja erat och inte gå den väg jag valde. Jag ser inte min ungdom som förstörd, bara att min dröm än så länge ligger på en hylla och samlar lite damm. Eran dröm kan bli san, bara ni väljer att skjuta den in i mål.

Min värld borde ha vart svart, men den var allt för ljus. Ett starkt ljus dessutom. Kanske solen? Ingen aning! Och vore jag död nu så borde jag inte känna något, döden ska inte göra ont, men den gjorde den. Ont som in i helvete!
Det känns som att det var det starka ljuset som orsakade hemska plågprna i min kropp. Har man en gång vart med om att bli knivskuren eller skjuten med en pistol kanske dessa skulle förståt sig på smärtan. Jag kunde inte det. Min bröstkorg åkte upp och ner av ansträngning. Min andning var häftigare än någonsin och att försöka andas normalt, var tekninskt omöjligt.
Jag kunde inte tänka klart för all denna smärta som kom från bröstkorgen gjorde så ont att jag kände mig väldigt yr och spyfärdig. Men inget kom upp. Röster hörde jag också. Jag kanske hallucinerade?

Någon rörde vid mitt ansikte väldigt ömt och varsamt. Jag kunde ingenting se, ljuset reflekterades mot Dem som pysslade med mig, dem vart lika vit som ljuset. Jag kanske vart omhändertagen av änglar?
Nej, änglar skulle nog vara med varsamare med mig, dessa försökte vara varsam men deras sätt att hantera mig fick ljudet av min röst att skrika ut om den hemska smärtan jag kände bara de rörde vid mig. Allt vart bara värre.
Smärtan började tillta lite och något lugnt kom in över mig. Min blick klarnade lite och jag kunde se väldigt svaga konturer som rörde vid mig. Ett ansikte, väldigt suddigt och omöjligt att känna igen, men som viskade mitt namn lågt.
"Lina?" Jag ville svara, men jag kunde inte då något höll mig tillbaka, som om min röst svek mig. Jag kände inte längre smärtan för den långsamt domnade bort. Någon hade botat min smärta, för min värld började bli svart. Den fina ängel som viskat mitt namn övergick från att bara vara en grå suddig kontur vart nu nästan helt svart. Jag kunde skymta ett ansikte som inte var igenkänligt. Innan min värld tunnades ut kunde jag höra en mörk röst säga: "Nu måste Lina sköta resten själv..." allt vart svar.

De gråa dimmorna jagade mig och slöt sig sakta runt mig som i en ring. Dem ville ha mig fast, som om jag gjort någon riktigt arg, någon som ville mig ont. Dimman gillade inte att jag undslapp fällan som den hade gillrat för bara mig. Jag sprang eller försökte springa men något tog emot. Som om luften gick ur mig helt och den svidande smärtan var tillbaka igen. Jag kunde inte öppna ögonen för att ta mig ur min skräckdröm. Jag trodde jag var död då den nästan helt slutit sig om mig men död var jag inte, eller?
Har jag hamnat i helvete kanske? Där borde all denna smärta komma ifrån, allt de onda var åter tillbaka, men inget ljus kunde jag se. Vad det är än som händer med mig, ville jag bara vakna upp och inte se detta mer, jag ville se hur livet efter döden kunde se ut. Jag vill se min familj fortsätta vidare utan mig. Jag skulle ha det mycket bättre än vad jag har nu. Att finnas i helvete för något ont jag inte gjort kändes helt fel. Jag sprang allt vad jag kunde, men benen fortsatte att stå helt stilla under mig. Eller dem ben jag trodde jag hade fanns inte där. Dem fanns långt ner under den gråa tjocka dimman som nu hade slutit sig helt om mig och den gjorde att jag fick uppleva en skräckupplevelse jag aldrig vart med om. Tills ett ljus från ovan, sopade bort den grå dimman och lyfte mig upp mot de ljusa skenet.

Någon smekte sakta mina panna, någon med väldigt mjuka händer. Det fick mig att försöka le för jag kände bara till en ända person som kunde vara så varsam. Jag försökte öppna ögonen men dem valde att strängt hålla sig stängda. Det var ingen mening med att försöka bända upp dem med vilja, jag skulle nog bara tröttna ut mig själv. Konstigt nog vart jag väldigt trött men glad på samma gång. Jag visste att nu skulle det ske, ögonblicket jag väntat på och hoppades på att få slipa lida mer i denna värld. Handen som fortsatte strycka min panna och sen min kind, gav mig äntligen viljan att öppna mina ögon. Först så var konturen svart, men övergick ganska så snart till gråtonig kontur innan den sakta vart någonting att titta på.

Att se hans ansikte igen kändes skönt, men tragiskt att han av alla skulle vara det sista jag såg. Han stod halft uppe i sjuksängen med halvdränkta ögon som var röda av tårar. Men trots det log Kaspers ansikte mot mig.
"Hej" log han. Jag vet inte om jag log, men jag slöt ögonen och kände hur mungiporna sakta vandrade upp en bit.
"Hej" harklade jag ur mig. Kändes som om jag glömt bort hur man pratar. Kasper sa inge mer utan hans öma smekningar fortsatte.
"Jag vill inte fråga hur du mår för doktorn var här och gav dig lite mer morfin så du inte skulle behöva känna smärtan nåot mer" han harklade till sig innan hans röst snörde ihop sig. Hans smekningar mot min kind slutade och nu låg han nästan över mig och grät. Jag förstod inte att jag kunde vara så saknad. Efter allt jag har vart med om och gått igenom, är han den som alltid velat vara hos mig?
I min ensamhet har jag bara tänkt på mig själv och har inte alls tänkt på alla de fina människorna som finns runt mig som stöttat mig. Nu låg jag här i sjukhussängen med Kasper, min kära storebror, över mig och ingenting kunde han eller jag göra, inte ens hundra sköterskor eller doktorer kunde hjälpa mig längre. Jag var nu på gränsen mellan två riken. En för de levande och en för de avlidna. Jag låg nu till gränsen för det döda, ingen kunde rädda mig längre för min tid var nu kommen.

17 år hade jag levt mitt liv osh nu skulle den sluta så här tvärt. Min bror är den som stöttat mig och jag har lovat att lägga in ett gott ord för honom då jag skulle inta den nya platsen jag skulle till. Kanske låter dom honom komma lindrigt undan, snabbt och enkelt ska det vara.
"Ingen fara!" Sa jag lågt till honom och strök hans blonda hår med min hand. Trots att det var ansträngande att lyfta den ville jag ge honom känslan av att jag har rört honom. Kasper kollade upp från täcket. Hans ögon var svullna av tårar. Jag log. "Jag kommer bli väl omhändertagen på den andra sidan. Jag är inte rädd så spill inga tårar för mig" fortsatte jag vidare i en lugn melodisk röst, trots att den lät svag för mina egna öron.

Min kära bror nickade. Jag slöt ögonen en gång till innan jag öppnade dem. Mitt ansikte log, smärtan var tillbaka igen men denna gången försvann den allt för snabbt och det sista jag såg innan min värld smältes samman, var min storebror Kaspers leende ögon. Cancern vann denna gången.

Ögonen tårades då de orden slapp ut ur din mun. Munnen hans var hårt stängd efter att dem bara sluppit ut och nu stod du där som ett fån och verkade inte ha så mycket mer att säga.
"Varför? Är det något fel jag har gjort?" Han skakade energiskt på huvudet så de bruna håret skakades om.

"Nej, jag vet inte vad det är men det känns inte rätt med dig. Jag är nog inte redo för detta ännu." Landskapet omkring oss passades sig inte in där vi stod. En grusgång genom en lite området med lägenheten runt omkring oss. En parkering fanns bakom honom där hans röda nissan stod. En ynka liten björk med våra initaler och inringat i ett hjärta. Den första platsen vi alltid träffades på för att sen sitta i gräset, hålla om varandra, se in i varandras ögon och bara vara tysta. Bara våran andningar kunde vi höra.
Nu stod han här framför mig och sa att det var över. Vi skulle inte vara vi mer. Vi skulle gå åt varsina vägar och nog aldrig ses mer. Jag hade inte erfarenhet nog av att fortsätta vara vän med mina ex. Jag var den som försökte vara vän, det är dem som alltid inte försöker fast det är dem som talar om hur gärna de vill fortätta vara vän med mig.
"Jag förstår fortfarande inte. Jag måste ha gjort något som fått dig att ändra åsikt bara så där" jag knäppte med mitt finger på slutet av min mening. Min älskling, eller så kallade, stod med händerna i de svarta stuprörs jeansbyxorna och gungade fram och tillbaka. Han fina bruna vårjacka satt perfekt till hans kropp och passade utmärkt till hans bruna här och ljusbruna ögon.

"Det är inget som du skall förstå heller. Det är över, bara för dig att inse det." Svarade han tillbaka med en lugn röst. Min därimot började snart hyperventilera.
Han är min drömmars kille och den ända som jag verkligen kunnat lita på till 100%. Också gör han så här mot mig. Jag svalde gråten som trängde upp genom strupen på mig.
"Jag tycker det är något jag har en åsikt om och du måste svara mig vad som är felet!" Kom jag med, försökte få rösten att låta så normalt som möjligt. Han kollade på mig med de ljusbruna ögonen. De sa inget, men jag kunde tydligt se sorgen i hans ögon. Han har vart med om något som han inte vill berätta för mig.
Händerna i hans jeansfickor hamnade nu i jackfickorna. Han skakade på huvudet igen.
"Det är inget att tala om, bara acceptera!" också började han gå till sin röda bil som stod och väntade på parkeringen.

"Du kan inte bara gå ifrån mig. Skall jag famla helt blind utan att få veta svar?" Roapde jag efter honom. Min älskling stannade. Han vände sig inte om mot mig men jag förstod att han suckade då axlarna åkte upp och sen ner. Nu vände han sig om.
"Maria, Av den annlendingen jag bryter upp med dig är för att jag inte känner något för dig, jag trodde du var den rätta men så är inte fallet nu. Jag har lärt känna dig lite och har insett att du inte är något för mig. Vacker, men för ung för min del"
Min ilska blåste upp sig som en nuväckt vulkan.
"Din idiot! Åldern skall aldrig behöva ha en betydelse i ett förhållande fattar du väl! Tror du jag bryr mig om att du är 10 år äldre än mig? Jag har alltid älskar dig för den du är, inte för att du är vältränad, mycket äldre än mig och har ett bländande ansikte som slår ner flickor till marken av hjärtanslust" kom mitt svar fränt mot honom. Axel höjde ett ögonbryn mot min ilska, som om han sett den för första gången.

Vinden blåste sig mellan oss och drog med sig gamla löv som legat i ide under snön. Allt hände som i en slowmotion. Eller som om scenen skulle vara tagen från en gammal cowboy film där de står med händerna i höjd för visa den snabbaste reflexen och döda sin motståndare. Detta var den cowboy filmen nu. Axel hade inge mer att säga. Han ställde sig sidless nu och tittade mot björken där alla våra minnen fanns. Jag kunde inte läsa vad hans ögon sa. De var svåra att läsa från det avståndet vi stod ifrån varandra.
"Jag håller med dig" kom det till slut från honom. Hans vackra röst avbröt tystnaden. "Åldern skall aldrig behöva vara ett hinder i ett förhållande. Kärleken skall alltid ha förträdde för sådant. Men jag kan inte se kärleken längre. Det går inte!" Han höjde upp axlarna och släpte ner dem igen. Han var nära gråten.
Nu kände jag att jag ville omfamna honom med min kärlek. Be om hans ursäkt, säga min ursäkt.
"Jag är inte den du tror att jag är. Jag är inte värt detta livet längre." Viskade han lågt. Jag hörde honom knappt men jag kunde tänka mig orden som mumlades från hans vackra läppar.

"Du får inte säga så!" Skrek jag högt. Jag brydde mig inte om att se hur andra människor i deras vandring runt kvarteret tittade nyfiket på oss. Detta var allvarligt än att bry sig om hur dem alla gick vida omkring runt oss och funderade på om jag skulle ge honom en kraftig smäll över käften. "Du får mig att tro du skall ta ditt liv. Ett liv för en annans utan orsak! Jag vill veta vad som tynger dig och hjälpa dig. Skulle någon annan förstå mer om vad som tynger dig mer än jag? Jag som alltid har funnits där för dig!" Axel vände sina tårögda ögon mot mig. Han hade inga flera ord att ytra sig med. Utan nu vände han sig om, utan att stanna trots att jag skrek efter honom, fortsatte han vidare till bilen, startade den och lämnade parkeringen med endast märken på bilparkeringen efter hans bildäck.

Jag stod ensam kvar vid våran björk med tårar rinnandes ner för kinderna och förstod inte alls varför han, efter 6 års kärlek, valde att säga att nu var det över, bara så där. Helt utan förklaring och helt utan någon mening. Det ända som fanns kvar som ett minne som skulle sen alltid finnas där för hundratals år, var en liten björk, som skulle stå i mitten av allt av de onändliga som hände just runt den. Ensam åt världen utan att behöva känna kärleken. Helt ensam i världen.

Hej Hej!

Minns ni den där Oneshot novellen: "Sorgen har sina gränser" som jag skrev för ett tag sen. Och att jag nämnde att det är en reality serie som hänt på riktigt. Så nu när hon, denna personen som tröstar, har fått läs min del av det jag skrev av novellen så fick jag nu idag ett svar tillbaka om hur hon tänkte och såg det hela.
Här kommer hennes version:

Detta är till dig Emma min variation av det som hände.. men det är inte så bra skrivet.

Jag gick i korridoren mellan klassrummen, förbi ett rum med datorer som alla nästan var upptagna av elever. Ja tittade in i dörröppningen för att se om en speciell person var där men ja såg inte hon. Så jag frågade en annan som satt vid den datorn som hon brukade sitta vid, om hon hade sett henne. Men den ja frågade sa att hon hade gått för ett tag sen men har inte kommit tillbaka.

Hon hade loggat ut från datorn å allt så troligen så skulle hon inte komma tillbaka på ett tag. Jag gick till ett klassrum där hon oftast brukar vara om hon inte sitter vid datorn. Ja tittade in genom fönstret på dörren men hon var inte där. Jag gick tillbaka hela korridoren å tittade in i alla klassrum men hon fanns ingenstans. Då trodde ja att hon hade gått upp till en lite kiosk å handla godis. Så jag frågade runt om någon hade sett henne gått upp dit men ingen hade de. Jag började bli väldigt orolig.

Jag kände en väldigt konstig känsla när jag sprang runt och letade henne. Tillslut så var de någon som sa att dom hade henne gått in på en toalett i andra änden av korridoren. Jag sprang så fort jag kunde genom hela koridoren fram till toaletten där hon var.

Det var tre stycken toaletter brevid varann och det var bara en som var låst, troligen var hon där. Jag knackade på dörren, inget svar. Jag la örat mot dörren å knackade igen och frågade om hon var där inne. Jag hörde ett snyfftande ljud, jag fick en klump i halsen jag visste inte vad jag skulle göra. Det ända ja visste var att ja ska inte lämna henne där inne själv, ja gör vad som helst för att kunna komma in dit om ja nu skulle förstöra låset.

De får ja ta då bara ja kommer in. Ja knackade igen. Hörde hur låste klickade till och det vart grönt, jag gick in och där satt hon på golvet men ansiktet lutat mot knäna och håret hängndes så det inte fanns en ända liten glipa för att se hur ansiktet såg ut.

Men ja visste att hon grät. Jag satte mig ner på toaletten och låste dörren så ingen mer kunnde komma in. Jag kröp ner på golvet framför henne, la armarna om henne och hon kramade om mig jag lät henne gråta ut medans jag vskade i hennes öra att jag finns där för henne till 110% om inte mer, att hon alltid kan lite på mig ja stöttar henne i allt. Jag kände hur det ledsamma lyftes från henne och över till mig som sedan flöt upp mot taket.

Tjingaling <3

[Den här novellen är baserad på en verklig händelse men är också ingenting som har med nutiden att göra om vad som hänt innan. Därför den som läser detta skall inte ta illa upp om man vet vilka det handlar om. Jag tänker inte lika mycket på händelsen längre och därför, bara för brist på annat, återupplivar jag den, med en kort novell]


Flickan mitt emot mig tittade på mig rödsprängda ögon av tårar som runnit sen dagen innan. Trots att ögonen hade haft en paus satte dem igång igen bara jag in på skolan. Flickan i spegeln såg inte längre ut att vara den där glada spralliga personen som hon brukade vara. Nu stod hon där mitt emot mig och såg mig i ögonen med en sådan ilska att jag funderade på om hon eller jag skulle slå sönder spegeln på den lilla toaletten.
Toaletten var inte stor. Kanske 2 meter lång och 50 cm bred. Ingen stor alltså. Trots det stod jag här inne och vägrade komma ut. Sårad hade jag blivit av den person som skulle kalla sig min bästa kompis. Det har snart gått tre månader sen det hände och snart skulle i alla fall skolkarriären vara slut. För bara några månader sen hände det ofattbara som jag inte trodde skulle ske. Inte mellan min bästis och honom.

Dem båda förstörde mitt liv. Jag hade lagt de gamla minnet bakom mig från högstadiet och nu var de öppna såren nya igen. Jag mådde illa av bara tanken att behöva stå här och ha ont igen. Heller brydde dem sig inte för dem har aldrig känt denna plåga som jag hade nu.
På min högra sida låg min mobiltelefon på toalettlocket och vibrerade högt. De sökte nu efter mig. Eller i alla fall en av mina vänner sökte mig. Hon är väl den ända som bryr sig om mig och vill se mig glad.
Glad? Hur kan man vara glad i en sådan har situation? Jag skulle aldrig må så bra igen så som jag var förut. Mitt hjärta har slitits mitt itu åter igen och det gör bara ont att tänka på alltesammans.

Jag hatar orden du gav mig innan skoldagen skulle börja. Hur vi båda kommit överens om flera saker som vi tillsammans skulle göra, som bara vart något bortglömt. Du valde att göra det som var helt tvärt emot vad det var vi båda kom överens om.
Mobilen slutade vibrera mot toalettlocket. Nu ringde det inte mer. Jag ställde mig med ryggen mot väggen bredvid handfatet och gled sakta ner tills jag nu satt på golvet med benen halv uppdragna mot mig. Mina armar placerade jag på golvet. Ärren på armarna från en tiden för länge sedan fanns fortfarande kvar, dock väldigt bleka.
Hade jag bara haft någonting vasst nu hade jag skart upp dem ordentligt denna gången så jag kunde känna hur det kändes att vara fri för ett tag. Men något sådant fanns inte. Det skulle bara vara onödigt att slå sönder spegeln för att få rispa upp de gamla såren igen.

Mina ögon tittade upp i taket. Taket var helt vitt, nästan som resten av toaletten. Bara golvet som vek undan från det vita. Någon ful platsmatta som de har lagt till i en ful mörkblåfärg. Runt vägarna var det en ljusblå nyans i kaklet. Jag slöt ögonen för ett ögonblick. Under det ögon blicket så kunde jag se mig själv hänga mig i taket, se hur jag slapp se deras ansikten. Var de arga? Förtvivlade? Eller lättade för de slapp se mig?
Jag öppnade ögonen igen. Röster gick eller sprang förbi utanför och de ropade mitt namn eller frågade andra om de sett mig. Jag slöt ögonen igen och denna gången kom en annan mörkare bild förbi. Hur jag slår sönder spegeln, ljudet av något som krachas hörs av alla som pacerar förbi utanför toaletterna. Och de undrar vad som händer. Bara jag som vet det. Blodet från mig, liggandes på de falska blåa golvet översvämmas av en röd klibbig sörja som söker sig sig till under dörren och rinner sen in under den. Det skulle vara försent för dem att rädda mig då. Mitt liv skulle segla över deras huvuden och sen försvinna in i glömskan.

Långsamt öppnade jag ögonen igen och kunde se att allt var som vanligt igen. Mitt önsketänkande kändes grym. Som om jag bara tänkte på mig själv och att det är synd om mig.
Någon knackade på dörren. Jag lade ingen notis av den för jag kände att jag inte orkade bry mig. Varför skulle jag? Ingen bryr väl sig om jag blir sårad! Jag är ju en sådan. En leksak som är rolig den första tiden innan jag sen lägs på hyllan för jag är inte så lika rolig att vara med längre.
En Rakhyvel skulle jag vilja ha nu, det skulle sitta fint för det kliar i mina fingertoppar att få förstöra mig själv.
Knackningen kom åter igen, något hårdare. Jag brydde mig inte, orkade inte ens. Jag ville vara ensam så. Långsamt droppade en tår ner från mitt öga och träffade min redan så blöta tröja av andra tårar som runnit.

"Emma? Är du där?" Jag har många kompisar, en som jag umgås mycket med nu, är en som jag kan vara ärlig mot. Gud vad jag älskar henne. Skulle jag kunna gör det jag tänkt på innan? Låta mig själv dö framför hennes ögon för att inga fler skall få såra mig?
Kanske jag som sårar dem.
"Snälla Emma, om du är där inne så kan du svara mig. Jag är orolig för dig!" Kom det från henne. Hon knackade lågt igen. Ja, jag är här, lämna mig ifred, jag planerar min död, svarade min hjärna. Min röst reagerade inte.
Tårarna vällde fram genom mina ögon. Nu visste jag heller inte varför dem grät. Jag visste ingenting nu längre. Jag kunde inte tänka klart längre.

Min hand gick långsamt upp till dörrhandaget och vidare till låset. Ett litet klick och dörren var olåst.Långsamt gick dörrhantaget ner och min komis tittade in. Hennes bruna ögon bakom glasögonen tittade ner på mig där jag satt. Hon är så fin. jag gillade hennes mörkbruna hår som gjorde att hon vart en del av henne själv. Hon kom in och låste dörren igen för att vara med mig. Jag tittade inte upp. Jag ville inte att hon skulle se hur sorgen prägglade mig så hårt. Hon satt nu på toaletten och försökte få ögonkontakt med mig.
"Jag vet att det är jobbigt för dig Emma, men jag lovar dig, och många flera av oss alla andra, kommer att stötta dig till 100 %. Vi tycker verkligen synd om dig och vill att du skall klara av de sista månaderna innan skolan är slut." Hennes röst var så lugnande att nu brast jag ut.

Tårarna, sorgen, värken i bröstkorgen, allt inom mig brast. Hon skyndade sig ner på knä och höll om mig medan jag fick gråta ut mot hennes axel. Hon var mumlade låga tröstande ord till mig.
Jag kunde höra mig själv gråta och känna att detta är vad jag behöver för att klara mig för resten av den månaden som är kvar. Jag behöver dem alla som verkligen stöttar mig. Jag kunde inte bara ge upp livet för något som hänt mellan honom och henne. Detta liv jag levde nu fick ha den handlingen den just nu fått. Jag skulle klara mig, och skulle jag inte det så visste jag vilka jag kunde vara hos för att få det stöd jag önskade mest av allt. Mina vänner skulle aldrig tillåta se mig sårad igen.
Även om ingen av dem har vart med om den sorg jag har vart med om nu, så vet dem vart Sorgen har sina gränser.

 Hon satt vid fönstret i hennes rum och såg på hur de kalla vindarna ven över vägarna och genom de nakna träden. Det hade blåst i flera dagar nu så Tindra hade inte kunnat återvända till Norska 1800- talet. Bakom sig lekte hennes tre små bröder med kritor och papper. I alla fall två av dem. Den andra byggde lego. De fick leka nu på hennes rum för hon hade så tråkigt. Läxorna var klara åter igen. Sist vart de visst lite väl färgglada och förstörda av tre pojkar med sinne för måleri.

Hon vände sig om med huvudet vilad på armarna som låg korsade över varandra. Hon kunde inte låta bli att le då de både målade konstnärligt och byggde konstnärligt. Hon satte sig ner vid datorn och sökte in på google via Wikipedia för att få veta mer om Norge. Under deras 1800- tal. Hon ville veta väldigt mycket så hon kunde studera livet där och kanske komma med en super bra extra läxa som kanske kunde ge henne toppbetyg i SO.

Att klicka upp Google och sen söka vidare på de hon ville ha sökt var nog svårare än hon trott. Hon kollade stint på den blå fälten där de visade vad som antingen hände under 1800 talet eller så handlade det om något som hon inte alls ville ha tag i. Hon klickade in på de andra blå fältet, Sverige och Norge, och kollade vad de kan ha handlat om. Hon läste de tre korta raderna långsamt för att förstå dess innebörd.

Hon gav upp då de vart som om tungan snubblande över orden så det kändes som allt hon läste på de korta raderna vart bla bla. Hon suckade och kollade vidare. Tindra gav upp och gick tillbaka till där hon var och kollade ytligare för att se om de fanns annat. Hon kollade mot sina tre bröder som fortfarande pratade och lekte vidare med deras små röster. En dött öppnades och stängdes så hennes föräldrar måste ha kommit hem. Pojkarna kastade sig upp från golven och skyndade sig mot ytterdörren och ropade på föräldrarna som tjoade till då de fick se dem komma springandes.

Tindra satt kvar och läste på vidare. En av dessa blå som hon klickade in på hamnade hon på en annons sida som sålde gamla saker från det årtalet. En av dem som ploppade upp först var ett åldrigt skrin som hon gillade väldigt mycket. De fina handmålade konturerna runt träskrinet fick de att se mycket äldre ut än vad det såg ut. Även själva låset, som nu måste sakna nyckel, gjorde asken till en modell. Hon suckade hänfört då hon såg den. Hon kollade länge på den tills hennes ögon, bara någon centimeter, vandrade till priset. Hade hon haft något i munnen hade hon genast satt de i halsen för priset fick henne att inse faktum att de där pengarna har hon inte alls. De skulle bli 2 barnbidrag, två månader. De skulle nog hinna bli sålt.

”Hej Gumman!” Tindra kollade upp från skärmen och hennes mamma stod där. Hon var en exakt kopia av Tindra själv. Hon var bara något längre än hon själv och ögonen. Trots hennes väldigt vackra svajande bruna hår så hade hon ängs gröna ögon. Tindra hade ärvt pappa Rasmus bruna tråkiga ögon. Hon kunde inte se sig less på sin mamma men gav henne ett vagt leende. Trots det så var hon den mest dominanta i familjen.

 ”Hej mamma!” Svarade hon henne. ”Mamma, det är bara 3 månader kvar tills jag fyller år, men skulle jag kanske kunna få en tidig en” Tindras mamma kom fram för att se vad hon klickat fram. Då hon såg priset så vart hon genast skeptiskt.

”Har du funderat på varför du vill ha den? Det är ingen billig sak du önskar dig!” Timdra förstod att hon skulle säga så. Hon nickade och de släppte ämnet. Men Tindra visste en sak. Hon skulle ha den! Vare sig priset skrämde både henne och hennes mamma men den skulle stå i hennes rum.

 Ovädret släpptes dagen efter och istället för illande snöstormar for förbi hennes fönster. Bara en sol som stod högt. Dock på fel sida så Timdra hade bara skugga på hennes sida. Men att se ända från E4 så kunde hon se att de skulle bli en strålande soldag. Trodde hon i alla fall.

Hon tittade på termometern som visade -10 grader. Hon suckade lågt. Sommarkläder i detta väder? Kunde hon ha mer otur nu? Trots det så skyndade hon sig iväg till rummet och bytte om till det hon skulle ha. Denna gång valde hon en lång grön kjol som hon hade sytt själv. Ända mönstret som fanns var hennes släkt klenod. Två svärd som slåss mot varandra. En grön och en vit. Både stod för friheten och mod. Hon log mot den. Hon hade sytt den innan sommaren förra året och gillade den väldigt mycket. Under hade hon vita strumpbyxor på sig och över valde hon ett matchande grönt linne som hon gjort till kjolen. Lite åtsittande så det skulle bli en väldigt åtsittande korset hon hade att vänta.

Tindra kollade på vinterjackan sin och tog den med sig. Hon kunde lika gärna ta av sig den sen innan hon begav sig av. Hon kollade in i köket och där satt ingen av dem. De hade gått ut i det fina vädret med pojkarna så de skulle få komma ut och leka lite. Sen skulle de väl sova resten av eftermiddagen fram tills middagen.

Tindra började vandra ut i snön och nu var det bara att fortsätta tillbaka till samma ställe hon var på. Med vinterjackan på så kändes det varmare att vara ute än att springa ut med bara linne och kjol. Hon huttrade till lite. Det var ju som sagt kallt om benen. Tur var väl de att hon inte stött på hennes föräldrar eller så. De höll sig väl inne i Kvissleby där i lekparken vid dagiset på baksidan av Ica.

Tindra svor högt då hon såg att hon på nytt måste plumsa genom snön ytligare en gång. Bara att denna gång kändes det som om de hade blivit högre och att de skulle ta evigheter att komma fram. Faktum var att de där med att ta evigheter tog inte mer än 10 minuter att komma dit hon ville. Hon lade ner sin vinterjacka omsorgsfullt vid den stora tallen, ställde sig vid samma punkt som sist med guldpengen i handen och önskade sig hårt tillbaka till samma plats hon valt ut.

Under hennes fötter, kjol och går kände hor hur de först blåste kallt innan en sval och varm bris slog mot ansiktet. Hon log mot att se att hon var tillbaka då hon öppnade ögonen. Med vana steg vandrade hon ner för berget med trygghet och utan rädsla för att åter igen få träffa Daniel och Earling. Hon stannade tvärt då han kom upp i hennes tankar. Varför kunde hon inte förstå men en sak visste hon att han var en av de trevliga där som hon också kommit ganska bra nära för de hade mycket att prata om. Daniel var mer den där typen att blända hennes med hans ögon, mun och skönhet. Hon skakade av sig tanken. Daniel var väldigt snygg och bara några få år äldre än hon. Earling var ju runt 29 året, kanske mer men hon tyckte om honom som vän. Daniel är mer den typen hon skulle vilja ha. Om sådana bara kunde finnas hemma nu i Sverige. 2000 talet var ju bara så tråkigt nu, med visa undantag från de elektriska prylarna.

Pennor, suddar, papper allt ven genom hela köket. Tindra stod där med skolväskan i ena handen och såg på röran. Hennes bröder var 5 år gamla och har nyligen haft födelsedagskalas. Nu skrek dem alla tre och förde en massa liv där de satt tillsammans vid bordet och ritade på papper.

Hennes pappa satt där bredvid dem och tittade på, även han ritade med dem. Hennes mamma var inte hemma då de var hennes tur att jobba. Hennes föräldrar turandes om att jobba. Ibland skeddet det att de fic bege sig till jobbet båda två så då fick Tindra stanna hemma och passa pojkarna.

Hon mumlade obetydliga ord och gick förbi dem allihopa för att komma till sitt rum. Det var inte en av de bästa rummen hon hade då alltid liv kunde höras in till henne vardag. De vore lättare om pojkarna kunde gå på dagis tills hennes båda föräldrar slutade jobba, så var det bara att hämta upp dem senare, men nej då inte dem heller. Tindras båda föräldrar var advokater och de hade pengar nog att låta dem gå på den lyxigaste dagsiet inom Sundsvalls området, men någon sådan fanns det inte så närmaste var väl Nolbydagiset.

Men skulle dem gå där så skulle dem i vilket fall som helst bli Tindra som får hämta dem.

Hon hörde genom väggarna hur hennes bröder pratade obegripliga ord med deras pappa. Han skrattade och svarade någonting tillbaka som Tindra inte intressera sig om att höra.

Hennes bröder var 5 år vardera. För fem år sen fick hon veta att hennes mamma skulle få trillingar och Tindra var då så glad att få bröder. Hon önskade sig småsyskon, men mer än allt hade hon önskat sig en storebror. Nu idag, när hon kollar på de tre busfrönen, önskar hon dem inte alls. Tindra hade förändrats ända sen de föddes, i alla fall ända sen de började krypa och gå. De kunde då komma åt allting som gick att riva ner och förstöra. Hon mådde illa bara hon tänkte på dem alla tre. Hennes föräldrar hade då aldrig mer tid för henne utan de var bara små syskonen som de gällde.

"Tindra, kan du komma!" Ropade hennes pappa. Hon öppnade dörren på glänt och stack ut huvudet för att inte släppa in hennes bröder.

"Ja vad är det?" Frågade hon honom. Hennes pappa, vars namn var Ramsus, tittade upp. Han hade nått en ålder på 40 år nu och den kunde sätta sig i sina spår på en del men hennes pappa såg ut som ungdommen själv. Han såg inte ut att vara mer än 35 år gammal.

"Jag behöver gå och handla så kan du passa pojkarna fem minuter?" Tindra höjde ett ögonbryn.

"Fem minuter är att du klär på dig och kommer ner till ytterdörren innan de är dags att gå upp igen. Men okej jag kan passa dem" svarade hon spydigt. Rasmus leende försvann och hans ansikte vart strängt.

"Tindra, du måste växa upp. 15 år och beter dig fortfarande som om du vore 10 år gammal. Lägg ner det och sätt dig här." Svarade han henne med en sträng röst. Leendet kom inte tillbaka heller då han lämnade henne ensam i lägenheten med de springade pojkarna omkring sig.

De hade i alla fall tappat lusten att fortsätta att rita så de vart Tindra som fick plocka upp efter dem. Pojkarna valde istället att leka med lego, dem kunde nu vara då på rummet ensama medan hon plockade upp i köket efter dem.

Under tiden funderade hon på vad hennes pappa sagt och ilskan bubblade inom henne. Hon 10 år? Aldrig! Hon är ju den som kan uppföra sig bland folk och vet hur hennes små syskon skall tas hand om, hon är den som kommit med massor av förslag till hennes båda föräldrar om en större lägenhet eller annat som hon har kommit på för att förbättra deras liv. De är ju dem som försöker ändra på saker och ting. De vägrar att flytta till en större lägenhet för de tycker att en tre rum är perfekt för en familj på 5 medlemmar. De vägrade också sätta pojkarna på dagis så dem båda kunde befinna sig på jobbet. Hon bubblade ilsket inom sig. Hon ville inte säga ordet men ibland kunde den bara slinka ur henne. Hata, hata, Hata! Dem tre orden var ytters lite hata, men hon kunde ibland inte styra känslorna utan de förekom ofta att hon valde att säga det.

Hon slängde all papper rskt ner i sopptunnan under bänken och skrapade ihop kritorna för att lägga upp dem i det gröna skpået i hallen så hennes tre bröder inte kunde komma åt att äta upp dem, eller rita på oönskade ställen i lägenheten.

Skrik hördes från deras rum så Tindra tog med sig sin gitarr från sitt eget rum och skyndade sig in till deras. De alla tre tittade upp och såg gitarren. De alla tre förstod vad det var på gång så de satte sig i en ring så Tindra kunde sätta sig med dem och började att spela något. Ingen sång kom från henne, men små nynnanden kom de från hennes bröder som gillade låtarna hon gjorde själv. Även om låten Blinka Lilla Stjärna kunde komma in lite då och då eller Bä Bä Vita Lamm så nynnade de allihopa i takt med hennes gitarr.

Tindra hade spelat gitarr ända sen hon var 5 år, lika gammal som hennes bröder är nu. Tindra har alltid gillat musiken från gitarren då den är så lugnande, den stänger ut alla ljud omkring sig och man hör bara på ljudet som skapas av hennes fingrar. De alla fyra var så inne i musiken att de inte hörde Rasmus komma in så de fortsatte att spela vidare. Att spela gitarr var inte det ända som Tindra kunde. För detsamma som hon började gå på gitarr lektioner så började hon också med Karate. Inte bara för att hon själv ville, det var för att hon skulle ha saker att göra på veckorna då hennes föräldrar hade möten eller andra saker inbokat i kalendern. Det vart något som hon gillade och fortsatte sen att träna minst 4 gånger i veckan och sen gitarrlektioner 2 gånger i veckan. Alltså en ända ledig dag i veckan och det var just lördagarna. Nu brydde hon sig inte om ledigheterna längre utan fortsatte träna hemma för att få vidare utbildning.

Om bara en vecka så skulle hon ha den sista examen i karaten och äntligen få svart bälte. Det är ett av hennes mål för att sen fortsätte att utbilda sig vidare. Men trots den sista veckan så ängslades hon hela tiden för hon visste att ingen av hennes föräldrar skulle ha tid att komma, de hade hennes bröder att tänka på så hon kom alltid i andra hand. Tindra slutade spela och reste sig upp från golvet. Bröderna hennes gjorde detsamma och skrek allesammans i kör "Pappa" och skyndade sig till köket. Tindra försvann in på sitt rum, lade ner gitarren på sängen och lade sig själv ner bredvid den. Hon stirrade upp i taket. Det fanns inget speciellt att kolla på där. Hon kollade runt i rummet. Hennes väggar var mintgröna, en lugnande effekt, hon hade en byrå med bara fyra lådor till höger om dörren in till hennes rum. Bredvid där stod det ett enormt data bord. Hennes stationöra dator stod där tillsammans med massa andra saker så som läxor, böcker och serier. Sen kom de yttligare en dörr, men den dörren har hon i flera år försökt bli av med så de skulle få bli en vägg där, men hennes föräldrar hade alltid skjutit upp på den idéen så än fanns det fortfarande en dörr till in till hennes rum. Sen hade hon hennes egna hörn med tyngder och slagpåse som hon använde ibland för att ta ut sin ilska, och sist men inte minst, hennes säng som hon låg i. Bredvid sängen stod ett mörkbrunt litet bord. På bordet stod hennes ensamma nattlampa tillsammans med en bok och Iphone som fortfarande låg där i en obruten förpackning. Hon skrattade lågt för sig själv då hon kunde få vara ensam en liten stund iaf.

På kvällen hade Tindra och hennes föräldrar bråkat ännu en gång. Denna gången handlade det om att Tindra hade missat en lektion i karaten och Tindra vart förbannad på dem för de bara hade all tid i världen till trillingarna men inte hon. Bråket hade brutit ut strax efter middagen och den verkade hellre aldrig ta slut.

Tindra försvann in på sitt rum och slängde sig på sängen bredvid gitarren. Hon snyftade inte, grät inte, det var någon av de sakerna hon inte klarade av att göra. Ända gången hon verkligen grät kunde vara om hon vart sviken av hennes kompisar, men nu var det hennes föräldrar och aldrig tänkte hon spilla tårar för dem. Hon kunde höra hur dem pratatde lugnt med varandra. Vad de sa brydde henne inte ryggen. Hon var less på detta. Hon önskade innerligt att hon kunde få vara på en egen speciell plats, en plats där hon kunde få vara sig själv utan att bry sig om hur alla andra beteede sig mot henne utan att hon gjorde som hon ville på sina egna villkor. Men den önskan skulle aldrig slå in, hon var fast i hennes föräldras lägenhet och byhållan Kvissleby.

Tindra kollade mot datorn som inte alls nu längre lockade. Alla hennes läxor för resten av veckan var klara så där behövde hon inte oroa sig för dem. Tindra vände sig om och låg på rygg med händerna under huvudet. Hon kollade mot taket igen. Innan hon visste ordet av det, hade hon somnat.

Någon gång mitt i natten så hade hon haft märkliga drömmar om ingenting. Drömmar som man bara inte förstår hur hjärnan kan sätta ihop till en film. Tindra kunde någon sekund senare känna sig lättad, som om kroppen hamnade i en drogad sömn. Hon kollade sig omkring där hon stod. Det var alldeles vit omkring henne och ingenting annat förutom hennes egna röst hördes då hon ropade. Tindra kunde inte tänka sig något annat än att se att hon snart skulle få panik. Tänk om hon hamnat i någon sorts koma och skulle aldrigt mer skulle vakna upp. Hon svalde och ropade igen, nu var paniken nära.

"Få ej panik" hördes en röst. Den gav genast Tindra en lugnande effekt och hon kunde känna hur hon slappnade av. "Jag har hört din önskan och har kommit till dig för att uppfylla din önskan." fortsatte den vidare.

"Och vem är du?" Frågade Tindra. Hon hörde knappt sin egen röst, men nog hade den sagt något för rösten svarade tillbaka.

"Vem jag är håller vi utanför. Det är din önskan jag skall uppfylla och med det förekommer det krav." Tindra svalde, panik igen då! Hon nickade långsamt. "Du skall få en gåva som ingen annan ha någonsin haft på 100 år. Den gåvan ger dig möjligheten att återvända tillbaka i tiden och lära dig att ta vara på dig själv!" Fortsatte den. Rösten var verk lugn. Som om den själv bar unika krafter som ingen kände till.

"Men, om ingen haft denna gåva på 100 år. Varför väljer ni då mig?" Frågade hon vem nu rösten än var. Rösten skrattade.

"För vi kan se att du har något i dig som ingen annan har så därför skall vi ge dig den chansen. Men lyssna på kraven väldigt noga för detta är väldigt viktigt. Du får själv välja en plats du vill återvända till!" Tindra lyssnade, men då den inte sa något så funderade hon snabbt ut en plats hon ville till. Hon tänkte på hennes favorit bokserie Sagan Om Isfolket som hon brukade läsa var och varannan dag.

"Norge" svarade hon rösten. "Jag vill helst gärna återvända till Norge" log hon. Hon kunde inte se sig själv le, men hon kunde känna hur mungiporna åkte upp. Rösten vart tyst och Tindra undrade vad den höll på med. Sen kom den.

"Vi skall ge dig den möjligheten att få återvända dit. Lyssna på kravet. Sommaren då du kommer dit använd då vinterkläder då du skall till Norge för då de är sommar här är de vinter, vinter här sommar där." Sade den till henne med en varningston i rösten. Tindra svalde. Ush de var vinter nu här hemma så hon skulle alltså springa ut i sommarkläder för att ta sig till en plats som ligger jätte långt bak i tiden. Hon nickade.

"Hur tar jag mig dit?" Frågade hon rösten som skrattade igen.

"På morgon då du väl vaknar och tror allt är en dröm. Har du en en krona bredvid sängen. En guldkrona som du kan ha runt halsen i en kedja av silver. Du behöver bara hålla den en kort stund. Tänka hårt på Norge så skall du sen se att du är väl framme" rösten tynades bort och snart återvände hennes tomma rum till drömmane hon haft innan.