Min fina Dooleys har tappat en klo!

Hur jag upptäckte detta var igår någon gång på eftermiddagen!

HUR jag upptäckte det började redan på morgonen då jag hittade blodfläckar som jag började torka upp, men jag trodde direkt det kom från mammas hund som dagen innan hade lekt med den nya kattungen så jag trodde ju det var från hon.

Igår på eftermiddagen då jag ska lägga mig ner i soffan och kolla på en film så hittar jag en blodig klo (inte avsevärt mycket blod på den var det inte) och jag visste direkt att den kom från Dooleys så jag skyndade mig fram för att kolla på vilken tass han tappat klon på och det var på högra tassen, klon närmast vänstra tassen som han tappat. Lille gubben hade ju väldigt ont så ringer mina föräldrar (som så klart inte svarar då man ringer). Ringer då min syster så tyvärt hade hunnit dricka vin så hon bad mig ringa min veterinär medan hon kunde försöka få tag på mina föräldrar.

Pratar med receptionisten på veterinärhuset och jag talar om vad som hänt m.m.

Hon bokade in mig på en akuttid idag (8/8) så idag klockan 08.45 fick vi komma in och träffa våran veterinär som kollade på tassen och där kunde vi även konstatera att klon hade redan börjat infekteras (luktade blääää!!) så Dooleys vart kvar för dagen så de skulle få operera bort klon.

Ish... fast den där grabben är som han är så fast matte gick så brydde han sig inte. Han skulle tydligen få gosa med sköterskorna sen ;)

Kvinnotjusaren min, hihi! :p

När jag hittade Malin inne på Sundsvalls Djurhems hemsida så kände jag med en gång att jag vill ha henne, bara henne och ingen annan.
Malin föddes på ett jourhem några dagar efter att hennes mamma Luna kommit in till Sundsvalls Djurhem och sen placeras på ett jourhem för att i lugn och ro kunna föda ungarna utan känna sig pressad och stressad.

Malin föddes tillsammans med 3 stycken andra syskon, systern Stina och bröderna Gordon och Bob.
Härlig syskonskara med massa skoj och lek som är så tyspiskt för kullsyskon.
Jag träffade Malin och hennes syskon för första gången då de var 5 veckor gamla. När jag kom hem till dem så var Luna och Malin de första som mötte mig vid dörren (även jourägaren så klart!) och det vart lite som en sammankoppling mellan mig och Malin då. I alla fall för mig kändes det som det.

Jag stannade några timmar och busade med kattungarna, pratade med Jourägaren och myste med Luna, som för den delen aldrig gick fram till främmande, hon bestämde sig helt för att lägga sig ner framför mig och bli kliad så skönt under hakan.
Jag var nära nog att inte få köpa Malin från hemmet då jag bor så pass att det inte skulle vara bra nog för Malin. Jag Bor i en etta på 30 Kvm utan balkong.
Men jag gav mitt ord att Malin skulle få komma ut ofta i sele (som jag så klart höll). Men i och med att Luna bestämde sig för att ligga framför mig ändrades deras tankegångar om mig och min lilla läganhet och gick med på att låta mig tinga Malin.

När jag lämnade Jourhemmet så var jag så himla glad och insåg sen snabbt att det skulle dröja några månader till innan Malin skulle flytta hem till mig.

Månaderna gick och till slut vart det den 29 Juli då Malin flyttade hem till mig. Hon var så liten och nätt att jag hade svårt att tro att hon var 12 veckor, men 12 veckor på pricken var hon från de datumet hon föddes till samma dag som hon flyttade hem till mig. Några oroheter fanns det i hennes lilla kropp då hon bajsade löst på en av mina stora mattor.
Gjorde mig ingenting eftersom den kunde ju tvättas (phu, trodde jag verkligen att det skulle vara så lätt i min lilla duch?).

Första natten sov hon hos mig med magen bar och kurrade vilt och högt.
Malin visade sig ha ett sådant beroende av att vara nära mig hela tiden vilket jag njöt utav eftersom jag älskade att ha katter i min närhet från då man gick på toaletten eller låg i sängen och kollade på film. Hon fanns hos mig vart jag än var.

Speciell var hon också. Hatade åka transsport och försökte alltid bryta sig ut. Så det slutade med att buren åkte med, men väl i bilen fick hon komma fram och ligga i famnen hos mig och där låg hon utan att röra på sig. Ända hon gjorde var att kurra och le.
Tagit tåget till Dalarna har vi 2 gjort också. Träffade på andra katter. Spännade men ush så hon satte dem flesta på plats och ville bestämma trots att det inte alls var hennes revir.

I Oktober månad hämtades det hem en ragdollpojke från Dalarna som vart Malins nya kompis. Fast Malin tänkte nog annat och insåg att hon fått en rival om mig och under den natten, som var hans första natt, sov han i transsportburen bredvid sängen och fick inte komma upp för Malin låg och såg till det.
Men för dem båda två tog det bara 4 dagar innan de äntligen kom bra överens och lekte med varandra.
De bästa vännerna var de båda två och avnjöt varandras sällskap så hittils var det så underbart att se dem båda två tillsammans.

Tyvärr så började det helt plötsligt uppstå en massa problem med Malin som jag inte kunde förklara eller inse vad som var på väg att hända.
Första steget var att hon började gå konstigt med båda bakbenen. Kobent, extremt kobent och haltade. Men benen åkte alltid tillbaka i samma sits igen så hon kunde gå normalt, men hoppade tillbaka till att återigen gå extremt kobent.
Jag som inte sett det förut lät det vara och hoppade det skulle återgå till normalt igen.

Några dagar senare så var min mamma på besök och såg felet med hennes bakben, men då upptäcktes även en svullen buk på henne. Stor som en handboll. Nu vart jag nervös och ringde efter min veterinär och ville genast komma in på en koll med henne. Fick en tid morgonen efter.

Inne hos veterinären undersökte hon Malin enbart några minuter innan hon konstaterade (utan att först tala om för mig vad felet var) att katten var dödsmärkt. Jag bröt ihop inne på undersökningsrummet och kunde inte alls förstå varför hon var dödsdömd.
Hon talade om att buken hennes var svullen och mycket säkert fylld med vätska så hon sade med 100% säkerhet att det var FIP (Felin Infektiös Peritonit). FIP visste jag inte mycket om förutom Bukinflamation. Obotligt ekade i mitt huvud. Inte nog med det så konstaterade hon att Malin med hade ett hjärtfel eftersom hjärtat slog orytmiskt (stress kanske skulle jag säga).

Och angående hennes ben så sade hon direkt att det var Patellaluxation som kan återgärdas med en operation. Men eftersom Malins ben hade en rätt så grav missbildning så var chanserna till en lyckad operation minimal.
Jag betalade och lämnade min veterinär med tårar i ögonen och kunde inte det minsta tänka klart.

Väl hemma kontaktade jag Sundsvalls Djurhem ang Malin och de vart ledsna när de fick höra vad som hänt och rekommenderade mig att besöka Veterinärhuset på Södra Berget. Sundsvalls djurhem skule stå för alla omkostnader för Malin.

Några dagar senare åkte jag dit enligt deras rekommenationer och träffade en annan veterinär som kunde förtydliga mer för mig vad felet var med Malin.
Jätte trevlig och snäll veterinär som var så underbar med Malin.

Hon klämde och kände runt buken på Malin först. Men min nya och snälla veterinär kunde konstatera att det inte säkert var FIP, vätske i buken kunde vara precis vad som helst, men FIP kunde hon inte tro utan att kolla med antingen röntgen eller via en obduktion.
Hon kollade bakbenen på Malin också, klämde och kände långsamt med båda benen. Obehagligt för Malin men hon lät veterinären undersöka henne. Veterinären släppte ner Malin på golvet och lät henne gå omkring för att se hur hon rörde sig och mycket väl gick hon från kobent, normalt, kobent igen och normalt igen.

Min veterinär trodde inte hon hade FIP, men det hon var mest orolig över var hennes patella. Det var tydligen en grav missbildning som nog inte skulle kunna räddas av en operation och sen att låta henne fortsätta gå och leva med patellan skulle förr eller senare orsaka en skada på ryggen som sen skulle göra den sne, vilket kan leda till en förlamning.
Hennes rekommentationer för Malin skull var att låta henne somna in.

Jag tackade och åkte hem med Malin och väl därhemma började jag tänka över Malins liv.
Hon hade ju haft det bra, många goda stunder tillsammans med mig och Dooleys, ut och rest med tåg, lärt känna min familj och hund (som hon egentligen inte ville kännas vid) och min familjs katt (som hon inte alls gillade), bättre tid kan inte en kattunge få.
Samma dag ringde jag och bokade in en ny tid för Malin.

Så den 9 Februari 2012 somnade Malin in endast 8 månader gammal.
När vi två båda vart som en person, slutade vi båda som ensamma på varsitt håll.
Men nu vet jag att hon slipper plågas med sina ben och där hon är nu kan hon inget annat än vara på en lyckligare plats.

Vi båda passade på att besöka det otroligt fina och väldigt varma vädret idag. Mest för att Dooleys skulle få annat att tänka på och för att få komma ut och få sig lite frisk luft.
Han älskade vara ute. Men man kunde ändå se på honom då han var ute: Äventyret, spänningen och räddslan. Men ack så kul det var! :p

Mycket kattsnack det blivit i bloggen nu!
Ända jag kan nämna som är annat än katter är att man snart drar till Irland :D