”Ta Silje!” Skrek Steven till en av killarna från klassen som stod redo med den röda gummibollen att drämma in i någon av motståndarna och bränna ut dem.
”Du skulle bara våga!” Skrek jag och duckade för en annan som ven förbi mitt ansikte. En till kom från Markus som skrattade då jag flög fram på golvet och rullade undan från nästa svärm av bollar som kom emot mig. Till slut stod jag ensam med tre röda gummibollar. Jag riktade in dem alla mot Steven som fick en träff rakt i rumpan. ”Ha!” Skrek jag då en rödboll träffade mig i magen.

Spökboll var inget inte min grej. Allt som hade med boll i leken var ett av de dummaste spelen som någonsin uppfunnits. Personen som kom på det skulle få höra det från mig en dag. Steven fick sig ett gott skratt efter att ha stått i några sekunder i brännväggen. Jag ställde mig bredvid Camilla som pratade intensivt med resterande tjejerna som stod lutad mot brännväggen.
”Hörde ni att Emma att inte kom hem igår kväll” sade hon lågt. Jag kunde höra henne tydligt så viska ganska högt fick hon göra medan nya kom in och andra vart fria.
”Inte? Men det är ju så konstigt. Emma brukar ju inte vara den som försvinner. Hon är för blyg för det!” Sade Amanda som var Camillas närmsta kompis.
”Jag vet, helt sjuk. Till och med hennes hund är efterlyst”
”När hände detta?” Frågade jag eftersom jag inte kunde låta bli att fråga då det var svårt att inte höra dem.
”Klockan 20.00 på kvällen. Emma går alltid ut med hennes hund den tiden innan hon gör sig klar för kvällen. Det är så konstigt bara. Först två från min fest och nu Emma.” Mina ögon spärrades upp.
”Vilka från din fest?” Viskade jag hetsigt tillbaka. Jag fick inge svar på det utan Camilla sprang då ut på golvet och Steven kom in igen. Han dunkande mig i axeln med ett leende.
”vad viskade du och Camilla så häftigt om då? Du har väl inte gått över på homosidan?” Log han entusiastisk.
”Emma är försvunnen och det är 2 personer från Camillas fest med” viskade jag utan att bry mig om hans skämt.
”Vad är det med det då? Folk försvinner varje dag.” Svarade han mig nonchalant.
”Äh men inte att det försvinner 3 personer på en helg. Det är ju sjukt!” Viskade jag vidare medan jag väntade på att någon skulle bränna ut Markus så jag kunde hoppa in igen, vilket jag inte ville men det skulle vara min tur i alla fall vilken minut som helst.
”Kanske inte, men de kan ha anledningar till varför de försvinner, en del kanske åker utomlands för att få vara ifred från paparazzifotografer, en del drar väl kanske norrut för de trivs med kylan, en del söder ut. Det är ju helt enkelt så vet du ju.”
”Att du ska vara så positiv hela tiden.” Muttrade jag då idrottsläraren blåste i visselpipan och alla började plocka undan bänkarna för det var visst fotbolls dag idag för oss. Typiskt!

Efter idrotten slutade vi. Steven och Camilla följde med mig hem för att göra lite läxor och fika lite. Jag skulle fortsätta på min SO läxa eftersom min lärare gav mig en bakläxa. En ordentlig en med, tre dagar hade jag på mig och sen skulle den lämnas in och vara renskriven och välformad in i minsta detalj. Vilket var ju lättare sagt än gjort. Är ju så typiskt mig att försöka göra en så stor grej av en liten grej som inte finns så mycket att skriva om men som jag vill ha mer fakta på.
Antar att läxorna som kompisarna i klassen har skickat in är densamma som på papperet vi har fast med andra ord. Sådant ville jag inte komma med utan jag ville ha en ordentligt uppsats. Detta är mitt kall.
”Vad har du för läxor du ska göra?” Frågade Camilla medan vi väntade på att få oss en dusch. Så sorgligt att tjejernas omklädningsrum bara har 6 duschar, medan 6 duschar så tittar resten på med längtade blickar till de värma vattnet som sprutade ut.
”Som vanligt, min SO läxa. Ska ta till mig datorn hemma och leta upp ett nummer. Ska ringa några samtal till Rumänien och se om de kanske har kvar papperna från den tiden”
”Så högst osannolikhet är det ju direkt inte att de finns.” Påpekade hon.
”I vissa fall så ska man aldrig slänga saker som man har i ett gammal lager. Förr eller senare kan man ta upp dem fallen igen och få dem lösta. Kan inte skada att ringa och kolla.”
”Allvarligt Silje, tror du att dina föräldrar kommer uppskatta telefonräkningen sen?” Jag skrattade.
”Jag får väl ge dem något. Nej men Camilla, de kommer inte gilla det och de brukar inte begära så mycket av mig heller om jag gör något utan deras tillåtelse.” Camilla log. ”Okej, det där med festa och hoppa i säng är väl inget de behöver veta. Då jag väl är myndig har de ingen talan!”
”Ville bara kolla med dig” blinkade hon och slängde av sig sitt badlakan och skyndade sig fram till en dusch som precis vart ledig. Strax efter henne hoppade jag på in på nästa och började snabbt tvåla in mig så jag kunde bli klar att bege mig hemåt så man kunde få ringa.

Hemma hos mig hade jag letat ett nummer i flera timmar och alltid var det ett eller flera nummer som inte stämde med det som stod. Jag började känna mig irriterad och struntade fullkomligt i mitt kaffe och halvätna smörgås. Bredvid mig satt Steven med matteboken och Camilla framför honom med detsamma. De båda låg efter i matten medan jag hade redan fixat den klar före alla andra för att få slippa den.
”Nu måste detta vara rätt!” hojtade jag högt och slog in numret på hemtelefonen och försvann in i vardagsrummet där jag kunde få prata ostört. Signalerna gick fram och mycket snart svarade en manlig röst på ett språk jag förstod måste ha vart Rumänska. Jag presenterade mig själv på engelska så gott jag kunde och sa mitt ärende. Mannen vart tyst innan han sa något om att skicka mig vidare till en annan person.
En kvinna svarade denna gången, samma hon med på Rumänska, men började prata engelska då jag sa mitt namn, vart jag ringde ifrån och mitt ärende. Hon var väldigt trevlig och uppriktig. Jag försökte förstå så mycket som möjligt av vad hon sa. Några ord förstod jag inte alls men då jag berättade om min uppsats kunde jag höra ett leende.
”Det ni begär av oss är inte så lätt. Om filen finns kvar så gör den det förmodligen i någon kartong i en källare eller så kan det vara så att den har bränts upp.” Förklarade hon för mig. ”Men det är roligt att se att du är intresserad av det så jag ska se vad jag kan göra, jag ger dig inga lovord om att vi finner den, men får jag din adress så skickar jag en kopia på engelska till dig. Villkoret är då att du skickar den tillbaka till adressen på hemsidan i mitt namn och sen kanske din uppsats. Jag skulle bli hedrad att få läsa den.” Hedrad?
”Absolut ska jag skicka den till er.” Lovade jag henne, inte varje dag en ambassadör från Rumänien som ber om att få en kopia på min uppsats. Jag berättade min adress och reste sig upp från den gröna fåtöljen. Min kropp pirrade som bara den av att få hem kopian av ett mord som hände för nästan 200 år sen.

Just som vi lade på luren så såg jag hur Steven och Camilla skyndade sig till skohallen. Jag öppnade in från vardagsrummet.
”Vart ska ni?” Frågade jag dem.
”Marcus och gänget har hittat Emma!” Sade Camilla oroligt och drog slarvigt på sig skorna utan att bry sig om att de vek sig bak.
”Har de? Hur mår hon?”
”Det vet dem inte, hon flöt i Ljungan så de har ringt polisen och Marcus har gett sig ut efter henne.” Jag var lika snabb med att få på mig skorna som de och mycket snart sprang vi bort från lägenheterna och mot gångbron. John och Christian vinkade på oss och vi skyndade oss dit. Marcus fick hjälp med att få upp Emma från den branta slänten så mycket snart låg hon framför oss allihopa med ögonen vilt uppspärrade mot den klara himmelen. Jag visste inte om det var de öppna såret på halsen som fick dem alla att reagera så häftigt eller om det var de fyra siffrorna i hennes panna.
1839.