Äntligen kommer den nya delen och jag måste erkänna med att det har gått grymt segt. Men nu kommer den och hoppas den kommer vara bra nog ^-^'

Musik insperation: http://www.youtube.com/watch?v=-WEs8Xb5wl4  

Jag tror det måste ha vart första gången på länge som jag känt vad skönt det var att ta det lugnt. Bara sitta på rummet, med fortfarande dunkande huvud, och bara ta det lugnt. Lyssna på musik och försöka ta mig igenom boken som min kompis gett mig. Nu var det två sidor och fortfarande förstod jag inte handlingen, inte heller hur författaren skrivit och hur hon har tänkt sig då hon skrev dem här två sidorna?!
 Jag kanske borde skippa boken och försöka bli klar med SO läxan men eftersom mitt huvud fortfarande var mörbultat fick det vänta. Trots att smärtan och dunkade började avta så hade jag tappat lusten totalt, vilket skulle vara som vanligt då det gäller mig och läxor. Jag slöt ögonen och lade ner boken på bröstkorgen och funderade. Min hjärna kunde tänka klarare nu än vad den gjort innan. Och det jag tänkte på var den här Villiam, hur kan en helt främmande person tillåta sig att bära hem någon personen själv inte känner? Hade han vart ensam hade han väl gjort detsamma som de andra två gärningsmännen. På tal om dem, vart tog de vägen? Varken Steven eller någon annan pratade om dem eller nämnde dem. De måste ha flytt fortet med en gång, men varför? Hade de inte enkelt kunna slå ner honom bara så där? Eller var det ett tänkande så som fly än illa fäkta?
 Jag vet inte, men det är otroligt irriterande då jag inte vet vad som hände strax efter mitt dopp i det kalla svarta vattnet. För jag vet inte ens hur jag kom upp därifrån. Räddades jag? Flöt jag i land? Har jag vart död men fick hjärt och lungräddningen? Det var så många obesvarade frågor att jag vart förvirrad i mitt egen tillstånd så det kändes som om jag kanske ha drömt ihop allesammans. Detta har inte hänt överhuvudtaget utan det är mina drömmar som spökar igen som vanligt, fast, sist jag drömde så var det ju flera dagar sen och den drömmen var så totalt barnslig att jag vaknade upp mitt i natten för att komma ur drömmen och somnade om igen.

Jag skruvade upp musiken på min Mp3 och slöt ögonen för att få skingra tankarna till Sam Tsui - Love the way you lie.
Vilket vart en aning komiskt eftersom den kvällen känns som en ända stor lögn. Åter var mina tankar tillbaka till den kvällen. Inte musiken i mina öron fick mig att tänka på annat utan mina tankar genade iväg till fredagskvällen. Jag hade svårt att släppa det vilken kändes som en påfrestning för mitt huvud igen för den började dunka igen.
Jag stängde av musiken och la den på mitt nattduksbord där allting annat låg och skräpade så som läxor, böcker, mobilen och nu min Mp3.

Ända tankarna kunde göra nu var att vila för natten för i morgon började skolans sista vecka innan sommarlovet vilket kändes som en lättnad med. Den sista veckan på fredagen skulle mina föräldrar ner till Göteborg och vara borta i ett par veckor. De hade något med affärer där nere. Jag var inte så insatt i deras arbete eftersom det hade aldrig intresserat mig. Fast vid närmare eftertanke, vad har aldrig intresserat mig förutom mina deckare som stod snyggt uppradade i bokstavsordning i min bokhylla. Jag slöt ögonen medan dunkandet avtog sakta medan jag drömde om att en dag skulle min egen bok stå där och le mot mig och berömma mig med att jag lyckades skriva en rafflande deckare. Sen försvann jag in i ett mörker då sömnen tog mig.

På morgonen satt jag upp i sängen med handen för tinningen. Herregud så ont det gjorde. Min pappa var ut i köket med för att hämta en huvudvärktablett och ett glas vatten åt mig. Jag tror jag ska sluta tänka på fredagskvällen och försöka sno åt mig en dator på skolan och ringa lite samtal för jag skulle vilja ta reda mer på 1890 mördaren.
Pappa kom in med glaset och värktabletten som jag svalde med en klunk och ställde ifrån mig den på mitt överfulla nattduksbord. Illa nog började glaset vika till men ramlade inte ner för att blöta ner allt viktigt jag hade där.
”Du borde rensa det där innan någon olycka händer” sade min pappa då han var nära att ta tag i glaset då den vickade till.
”Ingen fara, jag ska städa då jag kommer hem. I alla fall bordet!” log jag för att skämta till det lite. Det funkade för min pappa log och klappade mig på axeln.
”Kom iväg till skolan nu. Blir det värre får du gå till sjuksyster och be om en till tablett.”
Jag nickade och började med att byta om till vardagskläder för skolan. Och det fick bli enkla mjukisbyxor och en mörk munktröja. Håret satte jag upp i en trasslig hästsvans och drog snabbt på mig rouge och mascara innan jag skyndade mig till köket efter en rostad smörgås. Sen bar det av till skolan med fötterna halvt i skorna.

Steven log då han mötte mig utanför porten in till skolan. Jag förstod nog direkt vad det där leendet kunde tolkas som.
”Säg mig Silje! Träffade du på hunken Villiam?” Han blinkade med ena ögat så det vart som en skämtflört.
”Nej... skulle jag det?” Frågade jag något förvirrad eftersom han skjutsade hem mig igår.
”Åh så synd,” avslutade han meningen med en falsk tonnedsättning till att låta ledsen och besviken.
”Vad? Träffade du på min räddare igår eller?”
”Kanske det! Men Gud så snygg han är! Jag kan inte fatta att du missade honom!” Började han entusiastisk och ögonen glödde igen.
”Jag var nästintill i ett medvetslöst tillstånd hur ska jag kunna se honom? Eller höra honom. Ända jag hörde var att någon sa ”Jag gör det'.” Muttrade jag medan vi vandrade till mitt skåp för att hämta Kemiboken. Steven log under hela tiden medan jag pratade.
”Jag såg honom igår då jag körde över gångbron. Luvan på munktröjan var nere från huvudet och det måste vara det mörkaste hår jag sett, inte som svart, men typ som 80% chokladkaka!” Utbrast han med en sådan glädje för att håret inte var svart eller blond.
”Vad för skillnad är det på 70 eller 90% mörk choklad?” Log jag och fick hålla in ett skratt mot Stevens liknelse.
”Äh skitsamma du fattar väl ändå? Och sen ögonen! Vet du? Jag trodde han skulle få mig att åka av bron så han fick rädda mig, men jag är lite av en badkruka och håller mig hellre ifrån lite mer så där att hoppa från bron,” han vart tyst mitt i meningen och böjde huvudet bakåt, Stevens sätt att tänka. ”Vad heter det där då man gör saker för att utmana ödet?” Frågade han sen och skrattade om sig själv.
”Våghals?”
”Ja men precis. Men man kanske hade gjort ett undantag för honom!” han vart drömmande igen medan vi långsamt rörde oss in i klassrummet och satte oss längst bak i klassrummet så vi kunde få prata ifred.

Det fick mig att skratta. Steven tittade på mig då med ett leende.
”Jag vill inte veta vad din hjärna tänkte men jag kan se det framför mig!” Skrattade jag lågt och öppnade Kemiboken. Steven tog genast åt mig mitt skrivhäfte och skyndade sig att kladda ner på en tom sida. Jag tittade över kanten på hans axel för att se vad han gjorde.
Någon Anime tecknad var det i alla fall. Steven hade en dold talang att kunna rita animefigurer väldigt bra. Och vad jag kunde se nu var håret på en av dem. Som skulle bli mörkt? ”Du ritar väl inte den där Villiam?” Frågade jag honom inte så förvånat som jag tyckte rösten lät.
”Nej hur kan du tro det?” han tittade upp och blinkade flirtande med mig.
”Väldigt lustigt!” Sade jag med tystnade då läraren kom in och satte igång lektionen. Jag ville inte tänka mig hur denna dagen skulle sluta. Jag var glad att mitt huvud inte dunkade längre.