Min värld var svart. Jag var yr och visste inte var jag var. De kalla vattnet från Ljungan förlamade mig och jag tappat medvetande ganska snabbt. Nu vet jag inte vad det var jag hörde.
Någon ruskade i mig så mitt huvud skrapades mot något hårt och knöligt så det sved i smärta. Jag hade en hemsk huvudvärk som dunkade på högra sidan om huvudet nära örat.
"Men herregud vänta!" Kunde jag höra en kvinnlig röst säga och jag kände hur någon stampade iväg på klackar. Sekunderna senare känner jag hur någon slänger vatten på mig och jag slår upp ögonen och hostar. Om hon slängde en hink vatten över mig så var det nog hela hinken jag svalde för jag började hosta och kippa efter andan.
"Ja men det var ju snyggt. Hon drunknande nästan och nu ska du få henne att drunkna igen! Smart idé!" Fräste Steven som hjälpte upp mig försiktigt trots att mitt huvudet värkte.
"Hur skulle du annars ha gjort då? Suttit där och ruskat i henne tills hon kliver upp välmående som om inget hade hänt?" Martina var en av skolans mest populära och trodde hon var den störste av oss alla och var den som fick alla killar att hamna i samma säng med henne. Slyna!
"Åh håll käften slampa!" Fräste Steven. Martina fnös och hon gick ifrån oss ut på bron allt längre bort från oss. "Hur mår du?" Jag hade precis fått tillbaka andan efter kallduschen. Min röst svek mig då jag skulle svara. Jag hostade en gång till innan jag svarade.
"Jag har mått bättre" svarade jag hest och kände hur det svindlade igen. "Jag lägger mig ner igen, väck mig i morgon" sluddrade jag.
"Jag bär henne" hörde jag en främmande mans röst. Någon förde händerna under min kropp och lyfte upp mig precis då jag förlorade medvetandet.

Något ljust irriterade mina ögon. Det gjorde ont att försöka öppna ögonen. Mitt huvud värkte fortfarande efter sen igår som jag inte ens kommer ihåg vad som hänt.
"God morgon solstråle!" Hörde jag en allt för munter Steven säga och någon satte sig ner bredvid mig. Det gungade till så jag kunde inte undlåta att jämra mig och lyfta armen och placera handen på mitt huvudet där det dunkande som värst.
"Måste du riva till soffan?" Steven skrattade. Jag öppnade långsamt ögonen och insåg att jag sov i Stevens säng. "Sängen" mumlade jag sen.
"Jag satte mig knappt så du skulle inte ha känt det." Log han. "Hoppas du vill ha lite frukost? Eller du kanske hellre vill ha hundra huvudvärkstabletter och en massa vatten?"
"Nämner du vatten igen ska jag personligen dränka dig i duschen!" Svarade jag honom hest och försökte låta något sträng men på rösten lät jag patetisk.
"Okey... vad sägs som en återställare då?"
"Mitt på dagen? Skärp dig! Har du ingen cola eller så?" Frågade jag honom medan min röst började låta någolunda normal.
"Jo, vänta här ska jag hämta" sade han och försvann. Ännu en gång gungade sängen och jag jämrade mig.
"Som om jag kommer någonstans! Vad ska mina föräldrar tro om mig? De kommer ju fan fatta!" Utbrast jag i oro.
Steven kom tillbaka med ett gigantisk glas med cola i och två värktabletter som jag svalde ner tillsammans i en ända klunk.
"Ja du, jag vet själv inte. Den där bulan har du ju inte fått från någon filmkväll direkt. Men du? Den där killen Villiam var ju så grymt snygg!" Började han sen säga och sa namnet "Villiam" med en djup suck.
"Och vem är det?" Frågade jag som inte kunde minas någon på festen med namnet Villiam.
"Ja men han som bar dig och hjälpte dig från idioterna som försökte våldta dig! Ja han räddade dig från Ljungan, av vilken jävla annledning skulle du hoppa ner där förresten?" Utbrast han sen med en blandad ilska och oro för mig.
"Vad skulle du ha tagit för sista nödväg?" Min fråga var inte direkt uppmuntrande för honom att svara på. "Jag var full och ville bara komma undan från dem två och den tredje mannen som kom strax inpå dem!" Sade jag utan protester.
Steven sa inge mer om den saken, heller nämnde vi inte denna Villiam heller något mer för nu försökte han få in mig i duschen och sen komma ut till tv rummet och ligga på soffan och återhämta mig med en film.
Vi bestämde att jag skulle stanna en natt till bara för säkerhets skull. Kanske skulle svullnaden gå ner fram tills på söndag.

Mot kvällen hade vi fått i oss kvällsmat som bestod av grillad kyckling med potatissallad och dricka. Ingen av oss orkade ställa till med en ordentlig middag så vi valde det lättaste och det billigaste alternativet.
"Vem är denna Villiam?" Frågade jag då vi ätit klart och satte oss ner i soffan. I mitt hörn av soffan såg det ut som om jag knarkade på tabletter för alvedonen låg spritt över allt på bordet sen så såg mitt ligghörn ut som fågelbo.
"Villiam? Allvarligt talat vet jag inte vem han var. Jag tackade mest för hjälpen med dig och sa hej då till honom." Svarade Steven på min fråga medan han kastade filmer omkring sig för att finna en att se på. "Vad sägs som Sherlock Holmes?"
"Du kunde ju ha frågat ut lite medan han bar hem mig hit" fortsatte jag och ignorerade Stevens fråga om filmen.
Han tittade upp från filmhögen och lade den han hade i handen ifrån sig.
"Nej jag frågade ingenting. Jag var ju orolig för dig och inte heller ställer jag till med någon polisförhör om vem han är eller vart han kommer ifrån." Svarade han på min fråga, jag kunde hålla med honom. Att ställa en massa frågor om vem han var och vidare skulle bara kännas dumt och pinsamt. "Då säger vi Sherlock Holmes" fortsatte han och plockade fram cd skivan ut fodralet och fick den på plats i DVD.

Jag såg inget på filmen så jag hängde aldrig med i skämten eller vad den handlade om. För kompliserad film för min del. Inge mord eller blod som sprutade, tråkig film!
"Hur såg han ut som?" Fortsatte jag fråga honom.
Utan att ta blicken från tven ryckte han på axlarna. Han lyssnade inte. "Du måste väl veta hur han såg ut som?"
"Nej jag gjorde inte det, eller ja ansiktet såg du ju men inte mer än så och händerna som bar dig. Annars var han klädd helt i svart. Svarta jeansbyxor, svart munktröja. På huvudet hade han en mörk keps, jag kunde inte se vad för färg eftersom det var ganska så mörkt ute, och luvan låg över kespen så hans hår såg man inte. Fast de där svarta ögonen var väldigt mystiska, så som om han hade besvär. Som om du var besväret då han bar dig. Men han klagade aldrig på om du var tung eller så."
"Tack för den du." Grimasherade jag.
Steven log då han tittade bort från tv skärmen för att se på mig med ett roat leende i någon sekund innan han fortsatte att titta vidare på filmen.
"Ansiktsdragen försvann i alla fall in i det svarta så mer än så såg man inte. Jag menar, skulle du känna igen en våldtäcks man om han döljde sitt ansikte i mörkret?" Jag grimarserade ännu en gång mot honom och lade mig till rätta i soffan. Försiktigt för att inte stöta till huvudet som inte dunkade lika illa och som bevis för Steven att jag tyckte filmen var dötråkig så somnade jag någon minut senare.