Hej Hej!

Minns ni den där Oneshot novellen: "Sorgen har sina gränser" som jag skrev för ett tag sen. Och att jag nämnde att det är en reality serie som hänt på riktigt. Så nu när hon, denna personen som tröstar, har fått läs min del av det jag skrev av novellen så fick jag nu idag ett svar tillbaka om hur hon tänkte och såg det hela.
Här kommer hennes version:

Detta är till dig Emma min variation av det som hände.. men det är inte så bra skrivet.

Jag gick i korridoren mellan klassrummen, förbi ett rum med datorer som alla nästan var upptagna av elever. Ja tittade in i dörröppningen för att se om en speciell person var där men ja såg inte hon. Så jag frågade en annan som satt vid den datorn som hon brukade sitta vid, om hon hade sett henne. Men den ja frågade sa att hon hade gått för ett tag sen men har inte kommit tillbaka.

Hon hade loggat ut från datorn å allt så troligen så skulle hon inte komma tillbaka på ett tag. Jag gick till ett klassrum där hon oftast brukar vara om hon inte sitter vid datorn. Ja tittade in genom fönstret på dörren men hon var inte där. Jag gick tillbaka hela korridoren å tittade in i alla klassrum men hon fanns ingenstans. Då trodde ja att hon hade gått upp till en lite kiosk å handla godis. Så jag frågade runt om någon hade sett henne gått upp dit men ingen hade de. Jag började bli väldigt orolig.

Jag kände en väldigt konstig känsla när jag sprang runt och letade henne. Tillslut så var de någon som sa att dom hade henne gått in på en toalett i andra änden av korridoren. Jag sprang så fort jag kunde genom hela koridoren fram till toaletten där hon var.

Det var tre stycken toaletter brevid varann och det var bara en som var låst, troligen var hon där. Jag knackade på dörren, inget svar. Jag la örat mot dörren å knackade igen och frågade om hon var där inne. Jag hörde ett snyfftande ljud, jag fick en klump i halsen jag visste inte vad jag skulle göra. Det ända ja visste var att ja ska inte lämna henne där inne själv, ja gör vad som helst för att kunna komma in dit om ja nu skulle förstöra låset.

De får ja ta då bara ja kommer in. Ja knackade igen. Hörde hur låste klickade till och det vart grönt, jag gick in och där satt hon på golvet men ansiktet lutat mot knäna och håret hängndes så det inte fanns en ända liten glipa för att se hur ansiktet såg ut.

Men ja visste att hon grät. Jag satte mig ner på toaletten och låste dörren så ingen mer kunnde komma in. Jag kröp ner på golvet framför henne, la armarna om henne och hon kramade om mig jag lät henne gråta ut medans jag vskade i hennes öra att jag finns där för henne till 110% om inte mer, att hon alltid kan lite på mig ja stöttar henne i allt. Jag kände hur det ledsamma lyftes från henne och över till mig som sedan flöt upp mot taket.

Tjingaling <3