Planet gick sakta ner för ladning på Midlanda. Själv satt han där med händerna högt över öronen och klagade över hur ont de gjorde då de gick ner för ladning. Han har flugit förut men aldrig att det gjort så ont som det gör nu. Det sved till och gjorde så ont att tårarna hotade att tränga fram. Han suckade och blundade medan han gunagade sakta fram och tillbaka för att slippa smärtan. Hans pappa och syster satt bredvid honom och glodde med leenden på honom eftersom ingen av dem hade ont. Han sade inget utan muttrade några ord som ingen av dem kunde höra. Det hade bara slagit lock för deras öron antog han. Hans namn var Jason Dean och var bosatt i en lägenhet i New York, eller var det, nu hade alla deras saker flyttas över halva kontinenten till ett land som kallades Sverige. Han kunde inte förstå att hans pappa fick honom att lämna hans New York för ett land där de alla tre inte skulle förstå någonting alls om vad det sa. Det skulle visst vara bra på engelska där så då får vi allt se om hans pappa hade rätt. Jason är 18 år och har nyligen fyllt det. Hans syster Hannah var 15 år och var i den där åldern det brukade vara i. Smink, tänka på ansiktet, kläderna bland annat.
Han kollade mot sin pappa. En man i medelåldern på 38 år som satt där och inväntade landningen efter den långa 14 timmars flygresan. Jason kollade ut genom fönstret och såg det han såg där det landade. Kvissleby hete staden där det skulle bo i. Lampor från vägarna lyste upp. Det var som enda lång orm som ringlade fram. Bilarna körde från båda hållen för att komma hem eller så hade det människor som det kände och som det skulle plocka upp kanske.
Han suckade till då de sved till igen. De var verkligen som att tugga på en godisbit och sen skratta så det sved som satan. Fast detta var värre. Jason kände hur planet landade med en duns och bromsade in nästan direk. Den svidande känslan släppte och för en gång skull kände han för att gråta bara för att det onda släppte. Men höll tårarna inne. Han pappa Mathias knacka han på axeln och vinkade till honom.
"De kommer gå över min gosse" log han. Jason kunde bara le tillbaka och invänta tills det var dags att lämna planet. Hans mamma hade dött i en bilolycka för 3 år sen, så sen dess hade det länge, eller hans pappa, planerat att åka till ett nytt land, bosätta sig där och starta om ett nytt liv tillsammans. Det var därför de satt nu på Midlanda i ett plan för att Jason och Hannahs pappa Matihas hade funnit någon jämnårig kvinna i Sverige som de båda hade intresserat sig för varandra. Han hade sökt jobb och funnit ett och nu flyttade det hit. Jason fick lämna sin flickvän och sen sina kompisar. Inte nog med de var han tvungen att sälja sin kära bil. Bilen han fick i 16 års present då han klarade körkortet. Hans kära och så underbara Dodge. Han fick den såld för en redig summa att köpa en ny, men vad skulle inte det i Sverige ha som det inte hade i New York?
De började stiga av planet då man väl kunde lämna den. Han hade ont i rumpan och benen av att ha suttit stilla för länge. Klaga ville han heller inte göra för det skulle visst sitta ner ännu en gång för det hade en taxi som väntade på dem strax utanför. Medan det väntade på väskorna så kollade han mobilen och såg att han att det skulle vara omöjligt att ringa Katty för hon skulle nog sova fortfarande och sen gå i skolan om bara några timmar. Han lovade att ringa till henne. Han kollade klockan och såg att den snabbt ändrades till Svensk tid vilken inte sa honom så mycket mer än att de var iaf kväll ute. Han slog nummret till Katty. Signalerna gick fram. Han väntade tålamodigt men då ingen svarade så lade han på. Han visste i alla fall att hon skulle se att han ha ringt och sen ringa upp honom. Väskorna började röra på sig och kom nu. Det fick vänta till sist. Då deras väskor kom begede det sig ut och sökte efter taxin. Det letade först efter en gul taxi men då det inte fann någon så såg det istället en svart bil med en massa logon på och sen en skylt på biltaket där det stod med stor svart text mot en vit bakgrund: TAXI.
Det gick till bilen och frågade om det var den som väntade på en Amerikansk familj. Taxichauffören var en kvinna med ett vackert leende. Inte smal och heller inte tjock utan den där normala som man tycker är fint på kvinnor. Om man inte är någon utseende fixerad kille. Hennes ansikte var runt men inte grovt. Det bruna ögonen sa att hon var brunett.
-"Jo men visst väntar jag på er Matihas" Skrattade hon och omfamnade honom. Matihas vart lite chockad tills hon talade om vem hon var och då han sen såg henne genom ljuset från lampan bredvid dem kunde han se att det var hon som han hade pratat med så länge. Hon hade inte talat om vad hon jobbade med men han vart väldigt glad för det trots allt. Matihas själv jobbade som Jurist och hoppades att hans dotter och son skulle gå samma väg en dag. Det hoppade in i taxin och började köra ut från Midlanda för att komma hem till deras lägenhet som väntades på att få ommöbleras om. Och möjligtvis renoveras för det hade redan planerat att måla och tapitsera om och även lägga om nya golv för att det göra de så hemmatrevlig som helst för dem. Helst inte så likt lägenheten i New York då det skulle starta om på nytt.
De åkte vidare igenom ett ställe som kallades Sundsvall. Det lyste vackert från alla beslysningar från Casinot som de åkte förbi. Lampor inför julen hängdes upp längst gatorna men det var ingeting jämnfört med vad New York alltid hittade på under deras julsesong. Jason suckade. Katty hade fortfarande inte ringt honom ännu och det skulle visst åka en och en halv mil till innan det skulle vara framme i den byn som det skulle flytta till. Han suckade åter igen. Hans syster kollade på honom med ett höjt ögonbryn.
"Kan du sluta sucka. Hon kanske bara har lagt ifrån sig telefonen" sade hon med en retlig röst då hon fått nog av att höra honom sucka. Jason log.
"Du känner Katty lika bra som jag. Hon är mobilberoende. Hon skulle inte lägga ifrån sig mobilen. Hon har nog bara inte hört den" sade han till henne utan att bry sig om hans syster retliga röst som sen skrattade.
Det båda syskonen kom bra överens med varandra och hade aldrig bråkat eller slåss under deras uppväxt tillsammans. Retas kunde det men inget mera gjorde det mot varandra då det också repsekterande varandra.

Väl i den lilla byn Kvissleby körde Annika, som kvinnan hete, dem vidare in mot byn där de hittade något lyxigare hus som Matihas hade köpt. Det båda syskonen kollade ut genom bilrutorna då bilen stannat för att se vad lägenheten nerifrån.
"Vi kommer bo längst upp!" Sade Mathias då han alltid längtat efter att få komma hit och äntligen se lägenheten han ringde om för ett halvår sen. Alla sakerna skulle nu finnas därinne, och skulle förmodlingen stå och blockera vägen för dem att komma in. Jason sa inget. Men Hannah var överlycklig över att se hur vackert Sverige egentligen var. Hon satte redan igång att springa upp för gången och in genom dörren. Jason fick ta med sig hennes svarta handväska upp då hon måste ha glömt bort den. Matihas stannade kvar en stund till för att prata mer med Annika. Jason stod och väntade för han kände ingen brådska att kolla hur de såg ut. Ovanför honom öppnades ett fönster och Hannas huvud tittade ut.
"Pappa skynda dig jag vill se mitt rum!" Skrek hon så Matihas fick hyssja henne. Jason skrattade lågt. För första gången sen det alla landade så kunde han skratta. Mathias sade hej då till Annika som lovade dem att komma hem till henne i övermorgon på middag som hon skulle bjuda dem på. Matihas tackade ja med detsamma då han självklart ville lära känna denna kvinna mer.
Uppe och inne i lägenheten vart Jason förvånad att de ens kunde komma in. De som måste ha omsorgsfullt tagit hand om deras möbler och lådor hade ställt dem i de rum som skulle bli deras. De behövde själva bara fixa de egna rummen och sen tillsammans ta hand om köket och vardagsrummet. Dock skulle tven deras ta längre tid innan den kom så de fick vara tillsammans under den mesta tiden. Jason hade inget emot att vara utan tv för allt han ville var att få tag i Katty så han kunde tala om att han hade landat i Sverige och var helt okej. Matihas vart glad att se hur lägenheten såg ut.
Det första man såg då man kom in var den långa hallen. Längst bak i hallen så fanns det tre stycken rum på vänster sida och vardagsrummet och köket på högra sidan. Fem ingångar. Rakt fram i slutet av hallen fanns det en annan dörr och det kunde inte ha vart annat än toaletten. Hannah kollade den först och pep till. Matihas skyndade sig till henne för att se vad det var som stod på. Han kollade runt men kunde inte så något speciellt fel. de hade både dush och badkar i ett. Ett handfatt och silvriga krokar för handdukar. En för gäster också. Toaletten var riktigt snygg vit somk resten av badrummet. De var vitt kakel, men dock hade golvet en blå, hemskt fakematta.
"Bara ett badrum? Jag behöver ett eget!" sade hon nästan i ren panik. Matihas skrattade och placerade sina händer om hennes små axlar.
"Jag tror de inte är någon fara för vi kommer trivas här väldigt bra. Lika bra du vänjer dig Hannah" sade han och gick vidare för att kolla sitt rum.
Jason hade då just gått in i sitt rum. Alla hans saker stod där och lådorna stod på varandra staplade i ett hörn. De var ganska lyxigt för garderoberna var inbyggda i väggen så de vart mer plats för honom. Sängen stod upprätt mot väggen så den behövde han ta ner. Jason drog ner sängen och placerade den mot fönstret där den skulle nog stå bäst. Lådorna vid dörren fick stå där tills han orkade ta itu med dem. Jason kände hur mobilen började vibrera så med en illfart, att han tappade mobilen på gilvet och fick dyka eftter den, svarade han flåsande:
"Katty, åh så glad jag är att du ringer. Jag skulle bara tala om att jag är framme nu och jag saknar dig så himla mycket! Det känns som om en del av mig vart lämnad där med dig och som också kommer vara den delen som aldrig kommer återvända...Katty?" han vart tyst, för de kändes som om han pratat allt för länge utan att få respons för henne. Hon brukade alltid prata i munnen på honom så han ibland kunde bli irriterad men nu var så inte fallet. "Katty?" Testade han igen. Då en röst som snyftade i andra änden så gick pulsen mycket snabbare. Han svalde.
"Jason, du måste vara mycket stark nu" hörde han Kattys moder Molly som talade. Hennes röst var tjock av allt gråtande så de måste ha hänt något han inte ville att de skulle ske. "Men på väg hem från flygplatsen då hon sagt förväl till dig så var hon med om en bilolycka" Molly grät krampakrigt för att få de hon ville få sagt. jason svalde och tårarna strömmade ner för hans kinder.
"Hu- hur mår hon? Klarade hon sig?" Stammade han fram. En klump växte i halsen på honom och snart skulle han nog gråta han också. Molly tjöt i telefonen.
"Jason, hon överlevde inte. Skadorna var för allvarliga att de inte gick att rädda hennes liv!" Tjöt hon och ett klick sade det opch sen tuttade telefonen. Pengarna tog slut.
Jason satt där med mobilen i handen. Han skakade i hela kroppen och kunde inte förstå att den han lämnade för ett nytt land, lämnade också honom för gott. Han tappade telefonen i golvet och började först då inse allvaret med vad som hänt hans stackars Katty. Han grät i floder och struntade nu i om hans pappa och ssyer hörde honom. De hade det gjort och skyndade sig in till sonen för att trösta honom. Då de fick veta vad som hänt, kunde det inte veta vad det skulle säga. Två förluster på 3 år kändes tungt för den Amerikanska familjen.